lördag 14 april 2018

Epilepsin

Man får inte ut någonting av att känna sig bitter. Inte ett smack. Och man har nog inte ens rätt att känna sig bitter, när man bor i Sverige med tak över huvudet och mat i kylskåpet, arbetar, är frisk, har familj och vänner. Jag fattar. Men om jag för en stund får lov att krypa in i lyxproblemens bubbla, in i min egen hästbubbla, så känner jag mig... ja, kanske inte bitter, men väldigt ledsen och oförstående.

Bland de värsta fallen av artros på höft- och SI-leder som klinikens expert hade sett, och han har sett mycket. Det var min älskade Sams öde det. Fanns inget alls att göra, avlivades på plats. Ovanligt att inte ens kunna prova en behandling. Fanns inget som jag hade gjort fel heller, inget jag borde ha gjort... Orsakat av ett fall i hagen som föl.

Cancer. Jätteovanligt hos häst, speciellt när de inte är skimlar. Kaboom var brun och blev full med cancer. Inget att göra.

Epilepsi. Kan inte ens hästar få, säger vissa som inte vet vad de skriver om på något jäkla hästforum. Men jo, de kan få det. Casey har det. Men gissa vad - det är extremt ovanligt. Och det finns inget att göra.

Ovanligt, oturligt, inget att göra något åt... Detta verkar förfölja mig i min lyxiga hästbubbla. Vi har fått många fina år ihop med våra fina hästar, det är jag fullt medveten om. Och någon gång måste det ta slut, det är jag också fullt medveten om. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte bara kan vara nog med sorgligheter på ett tag och varför Casey, som har kämpat sig igenom både det ena och det andra, inte bara kan få lov att åldras i lugn och ro och bli en gammal ponny?

Casey är en riktigt pigg och glad 21-åring. Han tycker att livet är på topp. Myser nöjt omkring på lösdriften tillsammans med sin lilla flock. Leker med sin lillebror Kotten. Ställer sig en liten bit in i ligghallen där vinden inte kommer åt men där han fortfarande kan bada i vårsolen, sluter ögonen och njuter. Skojar med oss människor, hittar alltid på något litet bus. Vältrar sig i mys, rykt, pyssel. Förvandlas till en 10-åring när matte kommer upp på ryggen, då ska det springas, busas, låtsas bli rädd för saker. Stegra sig när han inte får lov att galoppera iväg hur som helst. Sträcka ut och grymta nöjt i varje steg när han raskt skrittar hemåt.

Han är SÅ värd det livet. Han har tagit mig över många hoppbanor, han har ställt upp på alla möjliga upptåg, han har råkat ut för långdragna hältor som efter, tid, kärlek, tid och mera tid har blivit bra. Nu borde det bara vara en rosenskimrande ålderdom framför honom.

Så får han epilepsi. Som hästar i princip inte får. Extremt ovanligt.

Jag greppar det inte, jag vill inte acceptera det. Om jag inte har rätt att säga att det är orättvist mot mig som matte, som ju lever ett så privilegierat liv på denna jord, så kan jag i alla fall hävda att det är riktigt jäkla orättvist mot Casey.

Vad som händer nu vet jag verkligen inte. Jag vet inte om två minuter av kramper med, vad det hittills har verkat som, 2-3 månaders mellanrum är tillräckligt för att döden ska vara ett bättre alternativ. Min magkänsla säger att det inte är det, med tanke på att han all annan tid har det så bra som jag beskrev ovan. Sedan kommer det någon hårding och säger att det är vansinne att ha kvar en häst med epilepsi. Vad väntar jag på, det kommer ju ändå bara att bli värre, och tänk om han skadar sig själv eller andra? Jag vet inte. Jag vet bara att den personen som säger så inte har varit med om att dess själsfrände på fyra ben har fått epilepsi och behövt ta ställning till vad som ska göras.


2 kommentarer: