måndag 16 april 2018

På dressyrbanan igen

I somras gjorde Ripasso sin debut på tävlingsbanan och jag tävlade för första gången på länge. Vi hade varit i ridhuset flera gånger innan, till och med tagit fram dressyrstaketet och tränat på att våga gå förbi det. Lite läskigt var det i alla fall, men det gick så otroligt bra på vår första tävling att jag inte riktigt kunde förstå det. 68% och en tredjeplacering!



Efter den fantastiska debuten startade vi en klass till samma dag, som gick helt okej men då var han trött i huvudet. På nästa tävling startade jag därför bara en klass, och det gick också riktigt bra - dock blev det fel galopp och i någon slags besvikelse över det lyckades jag irra bort mig i programmet till och med. I övrigt hade vi 7:or och 8:or den dagen.

Jag var därför riktigt pepp inför vårens första tävling som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Fast precis innan tävlingen var jag kanske inte lika pepp som när jag anmälde mig... Isen låg envist kvar ovanligt länge och det var svårt att träna ordentligt hemma, och även uteslutet att åka till ridhus och träna på grund och blankis på grusvägarna. Jag fick ta årets första tävling som en del av igångsättningen bara, för i särskilt god form var varken jag eller Passo. Men förutom att vi inte var i så bra form så blev herrn också rejält upprörd över domarbordet och vägrade att gå i närheten av den kortsidan. Kortfattat gick det ganska uselt, men det var nog bra träning i alla fall. Han fick komma in och öva på att kika på domarbordet en gång till för det var lagtävling och vårt lag var helt grymt (efter att mitt och Passos resultat räknats bort), så det blev faktiskt en blågul rosett i alla fall.



Nu var tanken att vi skulle tävla igen om två veckor, men jag avanmälde oss idag. Vi har så mycket grundjobb kvar innan han är i god form igen, och är dessutom mitt emellan två equitereaputbehandlingar som han helst endast skulle skrittas / jobbas lång och låg mellan. Å ena sidan vill jag åka på tävlingen i alla fall, för det är bara en LC så det gör egentligen inget att han inte är i form och han behöver verkligen miljöträningen, men å andra sidan kändes det dyrt och långt att åka bara för miljöträning.

Så nu får vi arbeta ordentligt med grunden, och går det bra så blir nästa tävling på hemmaklubben i slutet av maj istället. Jag vågar väl knappt planera för då kommer någon skada eller sjukdom och knackar på dörren, men om jag får drömma lite oskyldigt så vore det himla kul att kunna tävla lite i sommar då jag är ledig.

lördag 14 april 2018

Epilepsin

Man får inte ut någonting av att känna sig bitter. Inte ett smack. Och man har nog inte ens rätt att känna sig bitter, när man bor i Sverige med tak över huvudet och mat i kylskåpet, arbetar, är frisk, har familj och vänner. Jag fattar. Men om jag för en stund får lov att krypa in i lyxproblemens bubbla, in i min egen hästbubbla, så känner jag mig... ja, kanske inte bitter, men väldigt ledsen och oförstående.

Bland de värsta fallen av artros på höft- och SI-leder som klinikens expert hade sett, och han har sett mycket. Det var min älskade Sams öde det. Fanns inget alls att göra, avlivades på plats. Ovanligt att inte ens kunna prova en behandling. Fanns inget som jag hade gjort fel heller, inget jag borde ha gjort... Orsakat av ett fall i hagen som föl.

Cancer. Jätteovanligt hos häst, speciellt när de inte är skimlar. Kaboom var brun och blev full med cancer. Inget att göra.

Epilepsi. Kan inte ens hästar få, säger vissa som inte vet vad de skriver om på något jäkla hästforum. Men jo, de kan få det. Casey har det. Men gissa vad - det är extremt ovanligt. Och det finns inget att göra.

Ovanligt, oturligt, inget att göra något åt... Detta verkar förfölja mig i min lyxiga hästbubbla. Vi har fått många fina år ihop med våra fina hästar, det är jag fullt medveten om. Och någon gång måste det ta slut, det är jag också fullt medveten om. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte bara kan vara nog med sorgligheter på ett tag och varför Casey, som har kämpat sig igenom både det ena och det andra, inte bara kan få lov att åldras i lugn och ro och bli en gammal ponny?

Casey är en riktigt pigg och glad 21-åring. Han tycker att livet är på topp. Myser nöjt omkring på lösdriften tillsammans med sin lilla flock. Leker med sin lillebror Kotten. Ställer sig en liten bit in i ligghallen där vinden inte kommer åt men där han fortfarande kan bada i vårsolen, sluter ögonen och njuter. Skojar med oss människor, hittar alltid på något litet bus. Vältrar sig i mys, rykt, pyssel. Förvandlas till en 10-åring när matte kommer upp på ryggen, då ska det springas, busas, låtsas bli rädd för saker. Stegra sig när han inte får lov att galoppera iväg hur som helst. Sträcka ut och grymta nöjt i varje steg när han raskt skrittar hemåt.

Han är SÅ värd det livet. Han har tagit mig över många hoppbanor, han har ställt upp på alla möjliga upptåg, han har råkat ut för långdragna hältor som efter, tid, kärlek, tid och mera tid har blivit bra. Nu borde det bara vara en rosenskimrande ålderdom framför honom.

Så får han epilepsi. Som hästar i princip inte får. Extremt ovanligt.

Jag greppar det inte, jag vill inte acceptera det. Om jag inte har rätt att säga att det är orättvist mot mig som matte, som ju lever ett så privilegierat liv på denna jord, så kan jag i alla fall hävda att det är riktigt jäkla orättvist mot Casey.

Vad som händer nu vet jag verkligen inte. Jag vet inte om två minuter av kramper med, vad det hittills har verkat som, 2-3 månaders mellanrum är tillräckligt för att döden ska vara ett bättre alternativ. Min magkänsla säger att det inte är det, med tanke på att han all annan tid har det så bra som jag beskrev ovan. Sedan kommer det någon hårding och säger att det är vansinne att ha kvar en häst med epilepsi. Vad väntar jag på, det kommer ju ändå bara att bli värre, och tänk om han skadar sig själv eller andra? Jag vet inte. Jag vet bara att den personen som säger så inte har varit med om att dess själsfrände på fyra ben har fått epilepsi och behövt ta ställning till vad som ska göras.