söndag 4 juni 2017

Vad är uppgiften egentligen?

Ok, först får jag berätta. Igår skulle jag hoppa med Abbe och det blev total katastrof. Jag var lite uppgiven faktist, jag tycker att vi har tränat så pass mycket ihop nu att det inte borde vara några större konstigheter, men ingenting fungerade igår. För det första pågick lerduveskytte långt bort. Det kan man ju tänka, att vilken häst som helst skulle bli nervös av. Men Abbe borde vara mer än van vid det här laget för det sker ungefär en gång i veckan och stället vi köpte honom ifrån låg precis utanför ett militärt skjutområde. Abbe hävdade dock att varje knall som hördes var skitläskig. Okej, det var bara att fortsätta. Se det som miljöträning. För det andra hade jag dagen till ära lagt ut en vit plastmatta på marken för att öva på att våga sig över något annat än helt vanliga bommar. Detta resulterade i att Abbe inte ens ville gå ned i paddocken. Han förvandlades till en drake som gång på gång försökte blåsa eld ur näsborrarna men tack och lov var elden slut. Ljudet i mitt öra och den enorma dansande drake som han blev, väldigt nära mina fötter, räckte dock för att min träningsmotivation skulle sänkas något. Väl uppe i sadeln kändes det bättre. När vi kom till momentet att kliva över mattan slog det dock tvärstopp och draken var tillbaka. Som tur var hade vi med oss ridsällskap som traskade över mattan utan konstigheter, så vi la oss i en trygg svans och hängde efter. Då gick det bra, Abbe lufsade över mattan flera gånger. Därav blev jag väldigt överraskad när han helt plötsligt, typ tionde gången vi skulle över mattan, hade glömt(?) att det hade gått bra nio gånger och nu var mattan livsfarlig IGEN!? Detta visade han mycket tydligt genom att slå på nödbromsen i stilen "bakhovarna framför framhovarna" och vända illa kvickt på klacken. Jag hängde med nöd och näppe kvar och beslöt mig för att ge mattan en paus och trava över lite bommar istället. Några tvärnitar bjöd Abbe på även framför bommarna och mitt träningssug sjönk ytterligare. Jag är färdig med såna hästar, svor jag inombords, jag vill ha trygga Kotte-hästar som bara traskar på framåt över allt konstigt man ställer fram. När vi hoppade av för att lägga upp bommarna till hinder passade jag på att visa Abbe mattan igen. Fortfarande livsfarlig. Det gick väl an att skynda sig över den när jag gick bredvid, men helst ville han meja ner mig på köpet. Upp i sadeln igen, styrde på de pyttelåga hindren... tvärnit. Kaninhopp. Helikopterhopp. Ååååh vad det är roligt att hoppa (ironi)! Vid det här laget hade jag lagt ned målet att ta oss över mattan och travade istället förbi den. Efter några rundor hoppade vi någorlunda samspelt och på slutet, när jag var lite jäkla arg så klämde jag Abbe över den där förbaskade mattan också, sedan var det bra för dagen.

Och nu får JAG berätta, Abbe alltså. Igår gick jag med hela flocken nere på det goda gräset när matte kom och skulle hämta mig och den lille skitungen. Jag vände faktiskt och gick neråt i hagen när jag såg att hon kom med grimmorna för vi hade vilopaus tillsammans i flocken och jag tyckte att det var dålig timing att komma där och störa. Men den lille skitungen, som låg och sov när matte kom, förstörde allt som vanligt och reste sig raskt så fort han uppfattade att hon var där. Travade sådär fjäskigt mot henne och jag fick ju ge mig då, skitungen kan inte få ensamrätt på alla pluspoäng. Det var faktiskt ganska mysigt att komma upp till det svala stallet. När jag stod i min box hörde jag dock hur de där knasiga gubbarna började skjuta nedanför vår hage och även om det inte brukar vara någon fara så kunde jag inte låta bli att oroa mig lite. Gammeltanten, den stora jätterädda hästen och farbror Cnas gick ju kvar där nere och jag vet hur den stora jätterädda hästen kan dra igång världens rykten om det där skjutandet, och skrämma upp alla andra. Så himla typiskt att jag inte kunde vara där nere och lugna dem. Efter en stund skulle jag bli borstad och jag hade svårt att stå stilla för jag ville bara ner till de andra igen. Jag fick höra att jag skulle skärpa mig och tyckte än en gång att hon hade dålig timing. Jag kan väl skärpa mig men just då var det faktiskt lite svårt. Hur som helst så skulle jag tydligen träna i paddocken. Grejen var att det låg en grej där som jag inte kände igen och jag tänkte göra matte uppmärksam på det men hon skrattade bara åt mig när jag tittade på grejen och vägrade gå ett steg till. Eftersom hon inte fattade så visade jag ännu tydligare genom att ta i allt vad jag hade och blåsa ut ur näsborrarna. Detta kunde faktiskt vara något farligt!! Men hon sa att det inte alls var farligt och att jag skulle följa med in i paddocken och kolla på grejen. Mycket tveksamt hängde jag efter, vad visste hon om farliga grejer egentligen? Jaha. Vi skulle tydligen titta på den här vita, platta grejen som låg i vägen. TITTA. Och TITTA. Ja, jag gjorde ju det. Tittade och tittade. Sedan skulle vi gå över den men det är faktiskt lite svårt att gå över något samtidigt som man ska titta på det. Flera gånger gick vi fram till den vita grejen för att TITTA. Suck, jag hade fattat uppgiften vid det här laget liksom, sluta tjata. Jag tittade ju. Till slut hoppade matte upp och red väl som vanligt ungefär. Men så började hon tjata om att gå fram och titta på den vita grejen igen! Jaja, jag tittade och tittade. Vi skulle gå över och jag gjorde allt vad jag kunde för att klara det samtidigt som jag skulle TITTA. När vi till slut skulle trava över eländet sa jag ifrån, det var faktiskt omöjligt att hålla full koll på den samtidigt som jag skulle susa över i trav! När vi sedan travade längsmed staketet fick jag syn på en nästan likadan grej som den vita! Den låg på andra sidan staketet och jag stannade raskt för att visa matte att det fanns en till som vi kunde titta på. Titta då, titta då! Den ligger ju där. Jag hade väldigt svårt att förstå denna människa på min rygg för hon verkade inte nöjd alls trots att jag tittade jättenoga vilket hon ju ville. För att visa framhovarna ännu mer såg jag till att titta nooooga på hindren också. Men än en gång, det går faktiskt inte att titta och ta sig över samtidigt. Då måste man istället stanna och titta. Men hon där på ryggen var inte alls nöjd. Helt plötsligt skulle inte titta längre utan bara ta mig över. Jaha, ja det var väldigt oklara besked här men jag kan väl ta mig över istället då! Herregud, vissa dagar fattar jag verkligen inte hur människor tänker. Jag tycker i alla fall att jag var världsbäst på att titta noggrannt på alla grejer.

Ja, vi får väl se om vi kan komma bättre överens om vad uppgiften är nästa gång. Jag ska försöka vara tydligare med att vi inte ens behöver titta på grejerna utan faktiskt bara ta oss framåt, över... Det var nog det jag försökte säga hela tiden men på något vis misslyckades jag med att få fram det till Abbe. När jag sedan red Kotten över samma matta och över bommarna (på marken) så var det noll frågetecken kring vad uppgiften var. Kotten och jag tänker nog lite mer lika, och han har definitivt bättre självförtroende än Abbe. Ser han något nytt, annorlunda, spännande - så reagerar han med att spetsa öronen och gå fram för att undersöka. Efter typ fem sekunders undersökning är saken inte särskilt intressant längre och då kan han gå över, under, igenom eller vad jag än ber honom om. Så himla skönt. Men Abbe utmanar mig och även om jag var uppgiven igår så ska jag ta nya tag idag.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar