torsdag 15 juni 2017

Ride with your mind

Nu är det TVÅ månader sedan jag var på clinic med Elaine Butler och tittade på "Ride with your mind"-träningar. Men. Jag ska försöka återge lite om den dagen nu ändå.

För det första, jag vet inte riktigt vad jag skriver om när jag skriver "Ride with your mind". Det är ett slags koncept eller en träningsfilosofi som jag inte är inläst på alls. Jag har bara varit på en clinic under en dag och återger min upplevelse av det. Utifrån det skulle jag vilja förklara Ride with your mind som helt vanlig god ridning. Så som den borde vara i alla fall. Att sätta namn och göra speciella koncept av vanligt sunt förnuft får det egentligen att klia lite i mig, men å andra sidan kanske det behövs idag när "god ridning" och "sunt förnuft" av väldigt många förväxlas med hård ridning, en ryttare i total bakvikt och all balans i ett par tyglar som sågar i hästens mun varje steg, flaxande skänklar och en häst som knäpper av med nosen mot bringan, ryggen sänkt och bakben och framben som knappt ser ut att sitta på samma häst. Det blir ju inte lättare av att ett sådant ekipage kan gå och vinna en dressyrtävling heller.

Som jag förstår det handlar Ride with your mind om vår så otroligt viktiga sits. Att kunna koppla ihop tanken med kroppen så att vi kan sitta så som vi vill och behöver i sadeln för att hästen ska kunna arbeta på ett ultimat sätt. Clinicen började med att alla deltagande ekipage red varsitt pass på morgonen/förmiddagen. Under det passet identifierades ryttarnas sitsproblem varpå detta filmades. Under samma pass fick ryttarna instruktioner om hur de skulle tänka för att rätta till sitt sitsproblem. Till exempel pratades det mycket om att kroppen var som en säck fylld med sand, och att man kanske hade lite för mycket sand på ett ställe och helt tomt med sand på ett annat ställe. Då fick ryttaren tänka sig att hen fördelade sanden lite bättre och det hjälpte jättemycket för att räta upp/slappna av/sitta till eller vad det nu handlade om. Ett annat exempel var att man ska tänka att man sitter på en pilatesboll som man lyfter upp mot taket med sina ben. Att man t.ex. "plockar upp bollen" mellan benen innan en galoppfattning och sedan "släpper bollen" när man bryter av till trav. Instruktionerna var alltså mer gestaltande och begripliga än de vanliga "Sträck på dig! Slappna av i skänklarna! Ner med hälarna!". När ryttaren hade fått kläm på detta filmades ekipaget igen.

Efter lunch var det dags för fyra(!) timmars teori. Då tittade vi på varje ryttares filmer. Först klippen innan ryttaren hade fått sitt sitsfel "rättat". Elaine pausade ofta och förklarade vad problemet med sitsen var, sittandes på stolar eller pilatesbollar fick vi alla testa att inta en sådan sits och känna hur det kändes. Vi tittade även på hur hästen arbetade när ryttaren hade sådan sits. Därefter förklarade Elaine med sina gestaltande instruktioner igen hur vi skulle tänka för att rätta till sitsen. Alla provade, och sedan visades klippet där ryttaren gjorde detta under förmiddagspasset. Då såg vi också hur mycket bättre hästen arbetade när sitsen var bättre. Vi gick alltså igenom alla ryttares filmklipp och fick se många olika sitsproblem, jag kände igen mig i många av dem. Två ryttare hade hoppat så det blev även fokus på hoppsitsen vilket var jätteintressant. Snacka om högsta nivån av sitsnörderi, sitta där och titta, prova, känna och försöka förstå i fyra timmar! Allt var logiskt och det var väl egentligen inget nytt kring själva sitsen, MEN det var för mig nya gestaltande sätt att tänka för att få till det. En grej jag tog med mig särskilt mycket gällande hoppsitsen var "belly button behind shins" (ja, allt var på engelska förresten). Alltså ryttarens navel ska vara bakom, eller åtminstone i samma linje som ryttarens skenben. I praktiken blir det lättast att tänka bak med rumpan mot bakvalvet, och fram (eller egentligen stilla) med skenbenen. Jag har ett jättefel i min hoppsits, och det är att jag nästan alltid slänger fram överlivet och står på tå i stigbyglarna. Naveln hamnar långt framför mina skenben och det blir någon ful fällknivssits. Det går bra så länge allting går som planerat, men skulle hästen tvärnita eller något annat oväntat hända så sitter jag extremt löst med den sitsen fick jag förklarat för mig.



Ibland åker underskänklarna bak också... ser egentligen bättre ut än bilderna ovanför tycker jag, men tydligen så sitter jag ännu mer löst ju längre avståndet mellan min navel och mina skenben är.

Lite mer bak med rumpan och fram med skenbenen här så hade det kanske varit godkänt. 

Efter teorin var det dags för alla ekipage att rida sitt eftermiddags/kvällspass. Då fick de än en gång rida med sin sits "tillrättad", och jag som satt på läktaren såg jätteskillnad på ryttarnas sits, ridning och även hur hästen arbetade jämfört med förmiddagspassen! Jag blev väldigt inspirerad och sugen på att vara med vid nästa tillfälle (kanske inte blir förrän nästa år men). 

Samtidigt - nu ska man ju vara lite kritisk till allt. Fast att förbättra ryttarens sits är jag aldrig kritisk mot, det kan liksom inte vara dåligt. Och inget i denna träning uppfattade jag som dåligt, men däremot kanske inte det enda man kan leva efter. Och det är säkert inte tanken heller. När jag sitter och ska försöka få upp Abbe i galopp så finns det inte en chans att jag hinner med att tänka på sandsäckar och tennisbollar och olika djurläten. Jag går på 100% känsla för att få honom att galoppera. När man sitter på en spänd häst som ska lotsas runt på sin första pay and ride kanske man har nog att tänka på. Alltså, det var så ofantligt mycket information kring sitsen och ungefär tusen saker man skulle tänka på samtidigt, så jag kände att jag själv skulle nog helt och hållet glömma bort att rida. Jag tror att man får försöka dela upp all information från en sådan träning och befästa en sak i taget. Som nu när jag verkligen försöker fokusera på naveln bakom skenbenen. Det är liksom allt jag kan hinna med att tänka på när jag hoppar ett hinder. Resten av alla detaljer i hoppsitsen får jag ta i nästa steg, när detta steg sitter i ryggmärgen. Och först och främst ska jag tänka framåt för att överhuvudtaget få Abbe att våga hoppa. Så, om man har höga ambitioner och lätt sätter höga krav på sig själv så tror jag att man kan bli lite smått knäckt av alla sitsdetaljer man ska slipa på. Många ryttare på clinicen var lite uppgivna efter det första passet. Det kändes som att de inte kunde rida, sa de. Sedan är ju det ett viktigt steg i utvecklingen, att man inser att ojdå, jag kunde visst inte det här. Men när jag gör si och så istället så fungerar det. Det känns jättesvårt i början när man ska ändra på något så invant som sitsen. Jag känner kanske att jag bara hade blivit förtvivlad om jag hade åkt på en sådan träning med Abbe i dagsläget, men med en mer utbildad häst där man kan lägga lite mer fokus på just sitsen så är jag övertygad om att denna träning är GULD. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar