fredag 9 juni 2017

Hoppträning + betslingsfunderingar

I tisdags var vi iväg på hoppträning igen, Abbe och jag. Eller hoppning och hoppning... men ja. För oss är det det. Jag var inte supermotiverad med tanke på hur virrig Abbe hade varit dagarna innan. Tack och lov var han dock sitt bästa jag på träningen och imponderade verkligen på mig! Först i uppvärmningen, då han faktiskt galopperade bättre än någonsin. I vänstergaloppen kunde det vissa stunder kännas som en helt vanlig "ridhästgalopp". Högergaloppen är inte där än, men den var också bättre än någonsin innan.

Sedan hoppningen. Jag fegade lite precis i början eftersom han ett par dagar innan hade tvärnitat och kastat sig åt sidan på minsta lilla bom hemma i paddocken. Men han hoppade trots att jag fegade, dock hamnade jag lite efter och det blev inget bra flyt liksom. Min tränare beskrev ungefär hur livrädd jag såg ut och då tog jag mig i kragen och skärpte till mig. Det är bara att sudda ut alla tankar och minnen om att det kan slå tvärnit - och enbart se en inre bild av ett ekipage i full fart över hinder utan minsta tvekan. Då gick det som på räls. Visst, det blev en del skutt med total bensallad men det spelar ju ingen roll så länge han hoppar över på något sätt. Att ryttarens tankar spelar så stor roll, det är nästan läskigt. Jag fegar ur ibland vid hoppning men jag vet att jag "bara" behöver lura hjärnan att jag är totalt orädd och flyger fram över hindren för att det ska gå bra. Då brukar jag föreställa mig en bild av ett fälttävlansekipage som med helt perfekt flyt klipper hinder efter hinder i ett ganska högt tempo. I verkligheten blir det då ett lagom tempo över pyttesmå rivbara kryss... Målet uppnått med andra ord.




Typiskt lyxproblem: träns/betsling. Vad passar Abbe bäst? Alltså inte utseendemässigt utan vad han trivs med bäst, vad som fungerar bäst för vår kommunikation. Sist hoppträning hade jag bett utan nosgrimma då Abbe är väldigt känslig i munnen och när han blir lite stressad, vilket är lätt hänt när man åker ut på ett nytt ställe, så väljer han att greja en hel del med bettet i munnen. Det tycker jag att han kan få lov att göra när vi bara är iväg på en liten hoppträning ihop med ett annat ekipage, jag tror att det är en viktig del i att han verkligen ska lita på och acceptera bettet. Många hade ju direkt reagerat med att sätta dit en nosgrimma för att få bättre fokus från hästens sida och därmed en bättre kommunikation. Och det kanske är det bästa, jag vet inte riktigt. Det är ungefär så jag tänker när det är hubertusjakt och vi ska fara fram i full fart i ett sällskap på 40 ekipage, eller om jag rider ut på en helt grön liten Kotte som jag verkligen måste kunna bromsa, eller typ... när jag tävlar dressyr (tävlade, det var så längesedan nu) för då måste man ju ha nosgrimma enligt TR, eller när jag rider en häst som redan är helt tillfreds med bettet och det egentligen gör varken från eller till att ha på en löst spänd nosgrimma eller ej... om jag kanske av utseendemässiga skäl skulle föredra nosgrimman den gången eller bara inte orkar ta av den från tränset som jag hade tänkt använda den dagen.


Ja, nosgrimmans vara eller icke vara kan jag tydligen sväva iväg hur mycket som helst om, men hur som helst så var jag inte helt nöjd med att hoppa honom på bett då det ibland blir lite knasiga kaninskutt, han hoppar av tidigt, han hoppar av sent... Som vilken unghäst som helst. Och JAG, som inte har hoppat ordentligt på länge, är så jäkla ringrostig att jag inte är sådär superföljsam som jag tycker att man behöver vara om sprången blir lite si och så i början. Vilket leder till att jag är jätterädd att jag ska bli hängandes i Abbes känsliga mun ifall jag är lite efter i sprången. Eftersom Abbe är mycket tillfreds på bettlöst och lyssnar bättre på det än på bett, så provade jag i tisdags att hoppa med hackamore. Jag är dock inte nöjd med det heller. Egentligen rider jag honom inte så mycket på hack eftersom det är onödigt skarpt. Ett sladdrigt sidepull brukar vara standardhuvudlaget hemma, men där fick jag dra gränsen för vad jag åker ut på hoppträning med. Inte sidepull i sig alltså men just det sidepullet jag äger - för det sitter i ärlighetens namn inte stabilt alls på hästens huvud. Det är perfekt att lulla runt med i skogen eller hemma i paddocken på halvlånga tyglar, men att rida med korta tyglar och stöd mot ett hinder skulle resultera i att detta sidepull rörde sig hit och dit. Så, därav hacket. Det var bättre än med bett, jag kunde ha ett jämt, lätt stöd hela tiden på ett sätt som inte fungerar med bett än - vilket jag tror bidrog till den bra galoppen faktiskt. Men jag tycker att hacket är onödigt skarpt och framförallt upptäckte jag först på bilderna att inte det heller sitter bra! Det sitter för långt ned, det är för löst spänt och sidostyckena glider mot ögonen. Jag som provade och testade länge när jag satte det på huvudlaget, men det blev visst inte bra ändå.



Definitionen av bensallad...


Nu har jag gjort två extra hål (så mycket som det gick) på sidostyckena och höjt hacket, spänt åt remmen under så att vinkeln blir max 45 grader och klippt av de irriterande sidostyckena till nosgrimman. När hacket sitter högre upp och skänklarna i korrekt vinkel så kommer förhoppningsvis inte sidostyckena att röra sig mot ögonen heller, men jag ska testa ikväll så får jag se. Annars är ett stabilt och välsittande sidepull, alternativt ett hackamoreträns med en lägre käkrem samt betydligt kortare hackamoreskänklar högst upp på min "relativt onödiga hästprylar"-önskelista. Jag väntar och hoppas på att Taur ska ha lite rea frampå, för de har så fina bettlösa huvudlag. Kottis vill också ha ett fint bettlöst alternativ, och det som är så bra med det är att han och Abbe kan dela. Casey räcker dock ut tungan åt bettlöst. Mer om det en annan gång...

Ja just det, jag höll på att glömma skriva - imorgon ska Abbe och jag iväg på vår första pay and jump! Vi ska drämma till med de imponerande höjderna 30 och 40 cm, spännande!

1 kommentar: