torsdag 15 juni 2017

Ride with your mind

Nu är det TVÅ månader sedan jag var på clinic med Elaine Butler och tittade på "Ride with your mind"-träningar. Men. Jag ska försöka återge lite om den dagen nu ändå.

För det första, jag vet inte riktigt vad jag skriver om när jag skriver "Ride with your mind". Det är ett slags koncept eller en träningsfilosofi som jag inte är inläst på alls. Jag har bara varit på en clinic under en dag och återger min upplevelse av det. Utifrån det skulle jag vilja förklara Ride with your mind som helt vanlig god ridning. Så som den borde vara i alla fall. Att sätta namn och göra speciella koncept av vanligt sunt förnuft får det egentligen att klia lite i mig, men å andra sidan kanske det behövs idag när "god ridning" och "sunt förnuft" av väldigt många förväxlas med hård ridning, en ryttare i total bakvikt och all balans i ett par tyglar som sågar i hästens mun varje steg, flaxande skänklar och en häst som knäpper av med nosen mot bringan, ryggen sänkt och bakben och framben som knappt ser ut att sitta på samma häst. Det blir ju inte lättare av att ett sådant ekipage kan gå och vinna en dressyrtävling heller.

Som jag förstår det handlar Ride with your mind om vår så otroligt viktiga sits. Att kunna koppla ihop tanken med kroppen så att vi kan sitta så som vi vill och behöver i sadeln för att hästen ska kunna arbeta på ett ultimat sätt. Clinicen började med att alla deltagande ekipage red varsitt pass på morgonen/förmiddagen. Under det passet identifierades ryttarnas sitsproblem varpå detta filmades. Under samma pass fick ryttarna instruktioner om hur de skulle tänka för att rätta till sitt sitsproblem. Till exempel pratades det mycket om att kroppen var som en säck fylld med sand, och att man kanske hade lite för mycket sand på ett ställe och helt tomt med sand på ett annat ställe. Då fick ryttaren tänka sig att hen fördelade sanden lite bättre och det hjälpte jättemycket för att räta upp/slappna av/sitta till eller vad det nu handlade om. Ett annat exempel var att man ska tänka att man sitter på en pilatesboll som man lyfter upp mot taket med sina ben. Att man t.ex. "plockar upp bollen" mellan benen innan en galoppfattning och sedan "släpper bollen" när man bryter av till trav. Instruktionerna var alltså mer gestaltande och begripliga än de vanliga "Sträck på dig! Slappna av i skänklarna! Ner med hälarna!". När ryttaren hade fått kläm på detta filmades ekipaget igen.

Efter lunch var det dags för fyra(!) timmars teori. Då tittade vi på varje ryttares filmer. Först klippen innan ryttaren hade fått sitt sitsfel "rättat". Elaine pausade ofta och förklarade vad problemet med sitsen var, sittandes på stolar eller pilatesbollar fick vi alla testa att inta en sådan sits och känna hur det kändes. Vi tittade även på hur hästen arbetade när ryttaren hade sådan sits. Därefter förklarade Elaine med sina gestaltande instruktioner igen hur vi skulle tänka för att rätta till sitsen. Alla provade, och sedan visades klippet där ryttaren gjorde detta under förmiddagspasset. Då såg vi också hur mycket bättre hästen arbetade när sitsen var bättre. Vi gick alltså igenom alla ryttares filmklipp och fick se många olika sitsproblem, jag kände igen mig i många av dem. Två ryttare hade hoppat så det blev även fokus på hoppsitsen vilket var jätteintressant. Snacka om högsta nivån av sitsnörderi, sitta där och titta, prova, känna och försöka förstå i fyra timmar! Allt var logiskt och det var väl egentligen inget nytt kring själva sitsen, MEN det var för mig nya gestaltande sätt att tänka för att få till det. En grej jag tog med mig särskilt mycket gällande hoppsitsen var "belly button behind shins" (ja, allt var på engelska förresten). Alltså ryttarens navel ska vara bakom, eller åtminstone i samma linje som ryttarens skenben. I praktiken blir det lättast att tänka bak med rumpan mot bakvalvet, och fram (eller egentligen stilla) med skenbenen. Jag har ett jättefel i min hoppsits, och det är att jag nästan alltid slänger fram överlivet och står på tå i stigbyglarna. Naveln hamnar långt framför mina skenben och det blir någon ful fällknivssits. Det går bra så länge allting går som planerat, men skulle hästen tvärnita eller något annat oväntat hända så sitter jag extremt löst med den sitsen fick jag förklarat för mig.



Ibland åker underskänklarna bak också... ser egentligen bättre ut än bilderna ovanför tycker jag, men tydligen så sitter jag ännu mer löst ju längre avståndet mellan min navel och mina skenben är.

Lite mer bak med rumpan och fram med skenbenen här så hade det kanske varit godkänt. 

Efter teorin var det dags för alla ekipage att rida sitt eftermiddags/kvällspass. Då fick de än en gång rida med sin sits "tillrättad", och jag som satt på läktaren såg jätteskillnad på ryttarnas sits, ridning och även hur hästen arbetade jämfört med förmiddagspassen! Jag blev väldigt inspirerad och sugen på att vara med vid nästa tillfälle (kanske inte blir förrän nästa år men). 

Samtidigt - nu ska man ju vara lite kritisk till allt. Fast att förbättra ryttarens sits är jag aldrig kritisk mot, det kan liksom inte vara dåligt. Och inget i denna träning uppfattade jag som dåligt, men däremot kanske inte det enda man kan leva efter. Och det är säkert inte tanken heller. När jag sitter och ska försöka få upp Abbe i galopp så finns det inte en chans att jag hinner med att tänka på sandsäckar och tennisbollar och olika djurläten. Jag går på 100% känsla för att få honom att galoppera. När man sitter på en spänd häst som ska lotsas runt på sin första pay and ride kanske man har nog att tänka på. Alltså, det var så ofantligt mycket information kring sitsen och ungefär tusen saker man skulle tänka på samtidigt, så jag kände att jag själv skulle nog helt och hållet glömma bort att rida. Jag tror att man får försöka dela upp all information från en sådan träning och befästa en sak i taget. Som nu när jag verkligen försöker fokusera på naveln bakom skenbenen. Det är liksom allt jag kan hinna med att tänka på när jag hoppar ett hinder. Resten av alla detaljer i hoppsitsen får jag ta i nästa steg, när detta steg sitter i ryggmärgen. Och först och främst ska jag tänka framåt för att överhuvudtaget få Abbe att våga hoppa. Så, om man har höga ambitioner och lätt sätter höga krav på sig själv så tror jag att man kan bli lite smått knäckt av alla sitsdetaljer man ska slipa på. Många ryttare på clinicen var lite uppgivna efter det första passet. Det kändes som att de inte kunde rida, sa de. Sedan är ju det ett viktigt steg i utvecklingen, att man inser att ojdå, jag kunde visst inte det här. Men när jag gör si och så istället så fungerar det. Det känns jättesvårt i början när man ska ändra på något så invant som sitsen. Jag känner kanske att jag bara hade blivit förtvivlad om jag hade åkt på en sådan träning med Abbe i dagsläget, men med en mer utbildad häst där man kan lägga lite mer fokus på just sitsen så är jag övertygad om att denna träning är GULD. 

onsdag 14 juni 2017

Mycket galopputbildning nu

Galopputbildning låter ju seriöst. Det är inte mer avancerat än att jag filar på Abbes galoppfattningar samt lär Kotten att fatta galopp med mig på ryggen. Är det likt? kan man undra. Att lära en åttaårig travare och att lära en treårig irish cob att fatta galopp under ryttare alltså. Ja och nej. Det finns givetvis likheter men också olikheter.

Abbe började jag egentligen lära för ungefär ett år sedan, men det är först nu jag tycker att man kan kalla det galoppfattning. Innan har det mest handlat om att peppa honom och få honom att förstå att det är fullt tillåtet och önskvärt att han galopperar. För att fatta galopp på Abbe i dagsläget behöver han ha en ganska samlad trav innan, man får tänka "uppåt" snarare än framåt och det underlättar om man taggar till honom lite så att han bli lite småbusig, haha! Vänstergaloppen fattar han jättefint nu. Högergaloppen är kämpig, där väljer han fortfarande nio av tio gånger att slänga ut bakbenen brett isär och lååångt bakom sig och vräka sig fram i trav, trots att jag har försökt att samla och samla i fattningen. Jag tror att han vet vad jag menar, men det är jobbigt och tar emot lite. När Abbe väl har kommit upp i galopp så hjälper jag honom med takten i varje språng. Utan att sitta och nöta med hjälperna försöker jag tänka en ny galoppfattning i varje språng, och verkligen höra tretakten i mitt huvud och i min kropp hela tiden. Sedan gäller det att bryta av till trav medan galoppen fortfarande har den takt och rytm jag önskar, och det handlar om väldigt korta sträckor. Vi kanske galopperar ett halvt varv på en stor volt, en långsida på ridbanan eller uppför en ganska kort backe. Innan det är dags för ny fattning är det viktigt att Abbe har sansat sig och inte är stressad, vilket han innan har blivit efter varje galopp. Det verkar dock som att det börjar släppa nu.


Kotten började jag egentligen också lära för längesedan, och då från marken. Vi har ett kommando för galopp när jag står på marken som han kan och lyssnar på varje gång. Nu när jag ska börja galoppera uppsuttet på honom så är det inte riktigt så lätt att jag bara kan använda kommandot för galopp - men det är helt klart till mycket stor hjälp. Kotten kan inte, eller framförallt bör inte, samla sig något alls i traven än så när jag ska fatta galopp på honom tänker jag bara framåt. Upp i en lite friskare trav, höja energinivån, och sedan lägga på galoppfattning (jag lägger mer vikt på ytter sittben och tänker att jag lämnar plats till insidan) i ett hörn, över en bom eller bakom en annan häst på uteritt. Samtidigt som jag använder röstkommandot som vi har för galopp med mig på marken förstås. Hittills har det gått väldigt bra, igår när vi övade lite i paddocken var första gången jag fick be honom ganska många gånger innan det resulterade i galopp. Eftersom röstkommandot sitter väldigt bra så tror jag att Kotten, precis som Abbe, vet vad jag menar - men när Kotten inte fattar galopp direkt handlar det nog mycket om att han är fundersam på balansen. Han kan fortfarande vara lite "trög" och ändra sig flera gånger innan han bestämt sig för hur han måste stå på de tre hovar han har kvar när man ska lyfta en hov för att kratsa. Då är det inte konstigt om han behöver fundera lite på hur han ska galoppera med ryttare på ryggen utan att tappa balansen. När han väl har kommit upp i galopp så är det betydligt lättare än med Abbe. Jag bara ställer mig upp och hänger med, galopperar gör han så runt och fint på egen hand. Men gällande sträckorna i galopp är det precis likadant som med Abbe - vi galopperar ytterst få språng innan jag bryter av till trav igen. Jag har sett många unghästar galoppera lite längre än vad de egentligen orkar och därmed börjat tycka att ridning är jobbigt, att de står emot skänkeln, att de blir motvilliga till arbete. Nu är det ju själva fattningen Kotten ska lära sig, att arbeta i galopp kommer senare.


Nu när jag skrev detta blev jag jättesugen på att filma när jag övar galoppfattning med Abbe och Kotten, för att få se om skillnaderna och likheterna syns lika tydligt som de känns. Det är ändå väldigt roligt att lära två så olika hästar samma sak! Och de är otroligt positiva och duktiga båda två. Den tredje förresten, Casey knas, var sötare än socker igår. Det är han väl alltid men alltså... jag red på Kotten och tog med Casey som handhäst i skogen. Om man kan göra så med en treåring kan väl diskuteras men det gick fint i alla fall. Sedan red vi ner i paddocken där jag släppte Casey lös medan Kotten och jag övade på galoppfattningar - och då travade Casey efter oss, varv efter varv. Sååå söt. Han visste att han var lös, jag hade tagit av honom grimman och han hade gått iväg och ätit lite gräs i kanterna direkt, men när vi började springa så ville han minsann vara med! Ljuvliga, ljuvliga pälsklingar.

lördag 10 juni 2017

Duktiga Abbe!

Så otroligt bra Abbe skötte sig på träningstävlingen idag! Han var helt lugn, kikade lite på hindren inne på banan men tog sig över alla. Ett stannade han faktiskt på, men jag tackade mig själv för att jag bara hade valt 30 cm så att vi ändå kunde skritta över direkt. Det känns mycket bättre än att vända ifrån hindret och rida mot det igen, när stoppet beror på att hästen tycker att det är läskigt alltså. Så 30 cm tog vi oss runt felfritt, med en ganska spänd och tittig känsla. Runda nummer två, 40 cm, var hur kul som helst - det tyckte Abbe också! Han bjöd fint på hindren och galopperade i vänster galopp så fort vi var i vänster varv. I höger varv travade han med lite galoppinslag fram... Jag vet inte hur många gånger jag har talat om för folk idag att han är en travare, hade ett halvblod eller liknande rört sig på det sättet så hade man kanske börjat fundera på om hästen såg halt ut. Alltså galopp fram och trav bak eller lite blandat hit och dit i varje steg - det kan lätt misstas för en hälta om man tror att hästen rör sig så hela tiden.

Hur som helst, vi lyckades visst rulla av en av de 40 cm höga bommarna (hur går det ens till?) så felfritt blev det inte, men så mycket bättre det gick än den första rundan ändå! Jätteroligt verkligen. Nu är jag taggad på att träna mer! En grej som på ett sätt var skönt men på ett annat sätt var ganska synd var att vi inte hade med några grindar, infångare, vattenmatta eller liknande. Bara vanliga bommar och hinderstöd. Men det kanske var bra den här allra första gången, så kommer både Abbe och jag vara superpositiva nästa gång och då kanske det är med någon liten grind eller annat som vi också måste lära oss att ta oss över. Det är ju sånt där jag verkligen vill kunna kliva över ifall han stoppar, men å andra sidan finns det väl inte någon grind i världen som bara är 30 cm så jag får skärpa mig helt enkelt. Nästa hopptillfälle får bli löshoppning tror jag, så ska jag dra fram en massa tittiga saker som Abbe får lov att ta sig över i lugn och ro utan att jag ska sitta där och störa.




Haha, lille Abbe... Läskigt, men okej då!

 Hahahaaa! Sån skön stil!


Just det, bakbenen ska med också...


fredag 9 juni 2017

Hoppträning + betslingsfunderingar

I tisdags var vi iväg på hoppträning igen, Abbe och jag. Eller hoppning och hoppning... men ja. För oss är det det. Jag var inte supermotiverad med tanke på hur virrig Abbe hade varit dagarna innan. Tack och lov var han dock sitt bästa jag på träningen och imponderade verkligen på mig! Först i uppvärmningen, då han faktiskt galopperade bättre än någonsin. I vänstergaloppen kunde det vissa stunder kännas som en helt vanlig "ridhästgalopp". Högergaloppen är inte där än, men den var också bättre än någonsin innan.

Sedan hoppningen. Jag fegade lite precis i början eftersom han ett par dagar innan hade tvärnitat och kastat sig åt sidan på minsta lilla bom hemma i paddocken. Men han hoppade trots att jag fegade, dock hamnade jag lite efter och det blev inget bra flyt liksom. Min tränare beskrev ungefär hur livrädd jag såg ut och då tog jag mig i kragen och skärpte till mig. Det är bara att sudda ut alla tankar och minnen om att det kan slå tvärnit - och enbart se en inre bild av ett ekipage i full fart över hinder utan minsta tvekan. Då gick det som på räls. Visst, det blev en del skutt med total bensallad men det spelar ju ingen roll så länge han hoppar över på något sätt. Att ryttarens tankar spelar så stor roll, det är nästan läskigt. Jag fegar ur ibland vid hoppning men jag vet att jag "bara" behöver lura hjärnan att jag är totalt orädd och flyger fram över hindren för att det ska gå bra. Då brukar jag föreställa mig en bild av ett fälttävlansekipage som med helt perfekt flyt klipper hinder efter hinder i ett ganska högt tempo. I verkligheten blir det då ett lagom tempo över pyttesmå rivbara kryss... Målet uppnått med andra ord.




Typiskt lyxproblem: träns/betsling. Vad passar Abbe bäst? Alltså inte utseendemässigt utan vad han trivs med bäst, vad som fungerar bäst för vår kommunikation. Sist hoppträning hade jag bett utan nosgrimma då Abbe är väldigt känslig i munnen och när han blir lite stressad, vilket är lätt hänt när man åker ut på ett nytt ställe, så väljer han att greja en hel del med bettet i munnen. Det tycker jag att han kan få lov att göra när vi bara är iväg på en liten hoppträning ihop med ett annat ekipage, jag tror att det är en viktig del i att han verkligen ska lita på och acceptera bettet. Många hade ju direkt reagerat med att sätta dit en nosgrimma för att få bättre fokus från hästens sida och därmed en bättre kommunikation. Och det kanske är det bästa, jag vet inte riktigt. Det är ungefär så jag tänker när det är hubertusjakt och vi ska fara fram i full fart i ett sällskap på 40 ekipage, eller om jag rider ut på en helt grön liten Kotte som jag verkligen måste kunna bromsa, eller typ... när jag tävlar dressyr (tävlade, det var så längesedan nu) för då måste man ju ha nosgrimma enligt TR, eller när jag rider en häst som redan är helt tillfreds med bettet och det egentligen gör varken från eller till att ha på en löst spänd nosgrimma eller ej... om jag kanske av utseendemässiga skäl skulle föredra nosgrimman den gången eller bara inte orkar ta av den från tränset som jag hade tänkt använda den dagen.


Ja, nosgrimmans vara eller icke vara kan jag tydligen sväva iväg hur mycket som helst om, men hur som helst så var jag inte helt nöjd med att hoppa honom på bett då det ibland blir lite knasiga kaninskutt, han hoppar av tidigt, han hoppar av sent... Som vilken unghäst som helst. Och JAG, som inte har hoppat ordentligt på länge, är så jäkla ringrostig att jag inte är sådär superföljsam som jag tycker att man behöver vara om sprången blir lite si och så i början. Vilket leder till att jag är jätterädd att jag ska bli hängandes i Abbes känsliga mun ifall jag är lite efter i sprången. Eftersom Abbe är mycket tillfreds på bettlöst och lyssnar bättre på det än på bett, så provade jag i tisdags att hoppa med hackamore. Jag är dock inte nöjd med det heller. Egentligen rider jag honom inte så mycket på hack eftersom det är onödigt skarpt. Ett sladdrigt sidepull brukar vara standardhuvudlaget hemma, men där fick jag dra gränsen för vad jag åker ut på hoppträning med. Inte sidepull i sig alltså men just det sidepullet jag äger - för det sitter i ärlighetens namn inte stabilt alls på hästens huvud. Det är perfekt att lulla runt med i skogen eller hemma i paddocken på halvlånga tyglar, men att rida med korta tyglar och stöd mot ett hinder skulle resultera i att detta sidepull rörde sig hit och dit. Så, därav hacket. Det var bättre än med bett, jag kunde ha ett jämt, lätt stöd hela tiden på ett sätt som inte fungerar med bett än - vilket jag tror bidrog till den bra galoppen faktiskt. Men jag tycker att hacket är onödigt skarpt och framförallt upptäckte jag först på bilderna att inte det heller sitter bra! Det sitter för långt ned, det är för löst spänt och sidostyckena glider mot ögonen. Jag som provade och testade länge när jag satte det på huvudlaget, men det blev visst inte bra ändå.



Definitionen av bensallad...


Nu har jag gjort två extra hål (så mycket som det gick) på sidostyckena och höjt hacket, spänt åt remmen under så att vinkeln blir max 45 grader och klippt av de irriterande sidostyckena till nosgrimman. När hacket sitter högre upp och skänklarna i korrekt vinkel så kommer förhoppningsvis inte sidostyckena att röra sig mot ögonen heller, men jag ska testa ikväll så får jag se. Annars är ett stabilt och välsittande sidepull, alternativt ett hackamoreträns med en lägre käkrem samt betydligt kortare hackamoreskänklar högst upp på min "relativt onödiga hästprylar"-önskelista. Jag väntar och hoppas på att Taur ska ha lite rea frampå, för de har så fina bettlösa huvudlag. Kottis vill också ha ett fint bettlöst alternativ, och det som är så bra med det är att han och Abbe kan dela. Casey räcker dock ut tungan åt bettlöst. Mer om det en annan gång...

Ja just det, jag höll på att glömma skriva - imorgon ska Abbe och jag iväg på vår första pay and jump! Vi ska drämma till med de imponerande höjderna 30 och 40 cm, spännande!

måndag 5 juni 2017

Dagens hästar

Casey - Hoppade jag upp barbacka i grimma på för att rida bort till vår hovslagare. Det var första gången Casey var i smedjan och misstänksam som han är stod han och spände sig till tusen lääänge innan han till slut insåg att det nog inte var någon fara. Fortfarande inte helt tillfreds efter skoningen när jag tog kortet dock (ignorera den knasiga kameravinkeln, jag kan lova att hovarna ser ut enligt bokens alla regler i verkligheten). Mer tillfreds efteråt när vi skrittade en runda i skogen!



Kotten - Longerades över stockarna på gärdet. Han var som ett vilddjur när jag skrittade fram honom, och när jag började longera KUNDE han verkligen inte låta bli att springa av sig lite innan han kunde lyssna. "Piiiiiiiiiiip!" lät han och galopperade både rätt och fel galopp hur stadigt som helst på volten. Sedan trodde jag att han var redo för att jobba, men då kom han på att han fortfarande hade lite för mycket energi kvar, la en rejäl bockbrall och lät "piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!" igen. Åh vad söt han är. Och vacker! Vilket lyxproblem att ha svårt att slita blicken från sin egna häst. Duktig är han också. Så otroligt duktig. Efter att ha busat av sig lyssnade han helt felfritt på alla kommandon, och hoppade supersnyggt över stockarna med bra bjudning. Jag försökte filma samtidigt som jag longerade honom över stockarna men det blev bara pannkaka. Han behöver mitt fulla fokus, annars försöker han hitta på något eget. Några stillastående bilder fick jag till i alla fall!



Abbe - Envis som jag är tog jag fram den livsfarliga mattan igen. Idag longerade jag honom över den istället för att sitta på och förstöra. Den var precis lika livsfarlig idag, men efter att ha gett honom hur många chanser som helst att lugnt och fint bekanta sig med mattan så blev jag faktiskt lite sur och sa till på skarpen. Det är bara att gå över! Och döm av Abbes förvåning, det var det ju! När han väl hade tagit sig över så travade han över den gång på gång utan problem. När vi bytte varv var den dock livsfarlig igen, men när han väl fått krånglat sig över första gången i det varvet så gick resten av försöken bra där med. Han fick trava och skritta över den där förbaskade mattan tills han blev riktigt nochalant mot den och inte ens brydde sig när han sprätte upp grus på den. Massor av pluspoäng till Abbe! Sedan red jag ut på honom en sväng. Trots att han kan vara hur cool som helst vissa dagar så kan han också vara ett litet nervvrak andra dagar. Idag var han ett nervvrak ute i skogen, jag förstod inte varför. Det var bara att hänga med när han skyggade stort och yvigt åt alla möjliga och omöjliga håll. Men Abbsi gör absolut inget dumt, han är bara vaken och har mycket energi och då blir det så ibland. Jag håller tummarna för att han är lite mer sansad imorgon för då ska vi iväg och hoppträna igen. Det låter som att det blir mycket hoppning för Abbe nu, men "hoppningen" är i princip bara bommar på marken, upp till 40 cm ungefär.