söndag 30 april 2017

Tittat, hejat och fotat


Idag har jag hängt med på lokal dressyrtävling. En unghäst i stallet som jag har ridit lite medan ägaren har haft ont i ryggen skulle starta sin andra tävling i livet, med superduktiga Emma i sadeln. Vi var alltså ett fint litet team kring denna häst bestående av ägare, ryttare, hinknisse/fotograf och så dök det även upp en söt liten mamma till ägaren. Supertrevligt!

Hästen i fråga är en väldigt fin, men känslig dam. Hon var spänd och varierade mellan att lägga in backen och att springa på i en himla fart på framridningen, fullt upp med att titta och lyssna på allting runtomkring att hon inte verkade ha en aning om att hon ens hade en ryttare på ryggen. Några gånger såg det ut som att hon skulle lätta både fram och bak, och typ flyga därifrån. Men ryttaren är så extremt cool och har nog suttit på betydligt svårare hästar, så efter en stunds uppvärmning fick hon ändå hästen med sig så bra som förmodligen var möjligt denna dag. Inne på tävlingsbanan gick det över förväntan, hon gjorde det hon skulle även om det ibland blev lite för sent. Spändheten syntes såklart genom hela programmet, men målet var inte att plocka några höga procent utan bara att komma ut och miljöträna. Jag är så impad av denna ryttare, som höll sig så extremt cool även när hästen såg ut att vilja explodera, och som lotsade runt denna spända häst inne på banan på ett föredömligt sätt. Mjukt och fint. Ägaren är också superduktig förstås, som har gjort allt viktigt grundjobb och som kämpar på och får ut sin häst trots att hennes rygg krånglar.

Innan jag satte mig i bilen hade jag räknat med att få se mycket ridning som gör mig mer eller mindre upprörd. Hårda händer, hackande sporrar, stolsits och bakvikt med precis all balans i tyglarna o.s.v. Och ja, det fick jag dessvärre se. Ingen surprise på en lokal dressyrtävling, tyvärr inte på högre nivåer heller för den delen. Men givetvis fick jag även se några ryttare som red mjukt och harmoniskt, med koll på sin egen kropp och fin sits och balans. Väldigt få dock. Och en grej som slog mig var vad konstigt det är att inte ryttarens sits påverkar resultatet mer. Jag minns en tävling då jag i första klassen fick typ en femma på min sits, medan jag i andra klassen fick en sjua på min sits. Men jag red exakt likadant i båda klasser, jag hade inte ändrat min sits på något vis, det var samma domare... enda skillnaden var att hästen hade slappnat av i andra klassen och därmed fick vi högre poäng genom hela programmet än i klassen innan. Då fick jag förklarat för mig (av någon dressyrinsatt, inte av domaren själv) att man inte kan få jättemycket högre poäng på sitsen än vad man har fått i programmet i övrigt. Jag vet inte om det stämmer, men det låter väldigt konstigt och ologiskt i mina öron! En fantastisk sits borde ju absolut vara värd sina rätta poäng, oavsett vad poängen har blivit på de olika momenten i programmet? Och en riktigt dålig sits borde "straffa sig" på något sätt. Nåväl, även om jag tycker att dressyr är en väldigt rolig tävlingsgren de flesta dagar så finns det definitivt saker som jag absolut inte förstår och som kan göra mig ganska arg. 

Några bilder jag knäppte, endast från framridningen dock (därav vår lite fula livline-lösning i form av ett grimskaft runt halsen). Fota i ridhus högt uppifrån en läktare... nix, det blir inte bra. Inte utan ett monsterdyrt ljuskänsligt objektiv i alla fall.








onsdag 26 april 2017

Paddockridning på Kotten

Idag har jag ridit Kotten några varv i paddocken, vilket är väldigt ovanligt. Jag är nämligen fast besluten om att inridningen blir allra käckast ute i skogen, där han har enormt mycket framåtbjudning och gärna tar täten med stora kliv! Idag blev det först en liten runda i skogen och sedan några varv i paddocken som sagt. Framåtbjudningen försvann spårlöst så fort vi kom in på paddockgruset och jag kände hur min förtvivlan steg. HUR ska jag övertyga honom om att ridning i paddocken också är kul? Han tycker att det är jätteroligt att tränas lös, longeras, löshoppas eller tränas för hand i paddocken, då är framåtbjudningen nästan lika fin som i skogen och han visar stor arbetsglädje. Men när jag sitter på hans rygg i paddocken vill han bara stanna, alternativt skritta suuuuuperlångsamt.

En tanke är att jag ska rida lite WE-hinder de få gånger vi är i paddocken. Jag har märkt på Abbe och Casey att de liksom ser det som mer meningsfullt att göra en volt inne i en "fålla", göra halt på en bestämd plats för att jag ska ringa i en klocka, rygga för att komma ur en korridor av bommar eller öppna en grind, svänga för att komma runt hinderstöden i dubbelslalom och så vidare. Klart att det måste vara mer motiverande för en häst att rygga med ett syfte att ta sig ut/igenom någonting, än att bara rygga mitt på en tom bana. Nu ska jag inte rygga uppsuttet med Kotten på ett bra tag, men det var bara ett exempel.

Under våra få varv i paddocken gjorde vi volt runt uppsittningspallen, svängde mellan bommar samt skrittade och travade(!) över bommar. Vi travade bara mycket korta sträckor, max ett varv, men det jag märkte var att Kotten faktiskt kom igång och travade på friskt framåt när jag väl hade övertygat honom om att komma fram i trav. Däremot ville han rätt som det var stanna direkt ur den friska fina traven, därav försökte jag hålla travsträckorna så korta som möjligt för att sakta av medan han fortfarande hade bjudning. Det gick bra, jag känner mig riktigt nöjd faktiskt och framförallt hoppfull när jag känner hur otroligt fin takt han har och hur bra han redan gör övergångar. Det är inte tal om att bromsa med tyglarna mot mig medan hans bakben är långt bakom kroppen, utan han lyssnar faktiskt jättefint på att jag bara andas ut, sätter mig ned och tänker skritt, och bakbenen är med! Egentligen är det inte konstigare än att vi har tränat mycket övergångar avsuttet. Det finns ju inget jag kan begära uppifrån ryggen som jag inte redan har lärt honom från marken. Men det känns ändå urhäftigt att sitta på honom och känna att det fungerar där.


söndag 23 april 2017

Framsteg med Abbe

När jag började rida Abbe för snart ett år sedan så la han mycket vikt på framdelen, böjde på nacken bara för att komma undan trycket från bettet och älgade på med sina bakben långt bakom sig istället för in under sig. Alltså jag menar inte att han gick katastrofalt, han var väldigt taktfast och hade en fantastisk inställning redan då, men det jag nyss beskrev är tyvärr en extremt vanlig syn på varje lokal dressyrtävling man kan finna. Många sitter och rider omkring så och är helt nöjda, så länge hästen böjer på den där nacken... Hur som helst så har mitt mål varit, eller är fortfarande, att Abbe ska arbeta med mer vikt på bakdelen och bli lättare i framdelen. Därmed få in bakbenen under sig, ta i med mag- och ryggmuskler, bära upp mig med rundad rygg och ta fram sin nos istället för att gömma den bakom lodplan. Abbe är överbyggd vilket innebär en extra utmaning för att få till detta, men samtidigt är det också extra viktigt för en överbyggd häst att tippa över vikten på bakdelen.

Här är Abbe för ungefär ett år sedan. Vid det här laget försökte jag få honom att sänka nosen framåt-nedåt så mycket som möjligt och aktivera bakbenen för att få upp ryggen. Bilden är kanske inte tagen i det bästa ögonblicket, men den visar ganska bra hur han arbetade då. Framtungt, men han hade börjat få upp ryggen lite och istället för att krypa bakom lod sträckte han fram nosen till lodplan i alla fall, även om jag helst hade velat ha den betydligt längre fram och lägre ned i denna fas. Jag håller inte hans huvud med tyglarna på bilden, utan har tyglarna precis så korta att vi har kontakt i det läget han själv väljer att hålla sitt huvud. När han sträckte det framåt-nedåt fick han mer tygel för att just kunna sträcka sig så. 

Ytterligare en bild där det syns tydligt hur mycket vikt han la på framdelen.

Nu säger jag inte att jag inte gör några fel när jag rider, men en reflektion när jag ser bilderna ovan är bara att TÄNK vilken katastrof för hans kropp det skulle vara om man klämde ihop honom i en förutbestämd form, med statist korta tyglar. Så som måååånga rider. Han hade fortsatt att arbeta lika framtungt fast med spänd nacke, sänkt rygg och en stressad mun som han skulle försöka gömma in mot bringan. Fy.

Det har varit dåligt med film- och bilddokumentation under året, men häromdagen fångade mamma oss på ett litet filmklipp. Nu blir det jämförelse mellan bilder och film vilket kanske inte är helt rättvist, men det har blivit skillnad i alla fall.


Mina tankar kring filmklippet: Abbe lägger stundtals mer vikt på bakdelen nu och arbetar mer avspänt genom hela kroppen. Han blir fortfarande framtung ibland (det går att hitta hur många framtunga stillbilder som helst från filmen) och vi har lång väg kvar, men som sagt det har stundtals blivit mycket bättre. Han tappar takten lite i svängar, han vill fortfarande svänga som om han hade en vagn bakom sig, men det har blivit bättre det med. Tyglarna glappar väldigt mycket vilket jag faktiskt inte var särskilt medveten om när jag red. Det kändes som att jag gav honom tillräcklig tygellängd för att ha lätt kontakt där han valde att hålla sitt huvud, men jag funderar på om det kanske blir lite annorlunda med sidepull jämfört med bett? Det kluriga är att sidepull är egentligen inte ens gjort för att ridas med på korta tyglar, utan helt fria tyglar som i western. Jag försöker komma på en bra förklaring till varför det glappar när jag själv hade uppfattningen av att jag hade en jämn kontakt, men det kan lika gärna vara jag som hade fel känsla och red på fel sätt med tygelkontakten, i så fall är det åtminstone bra att jag inte hade bett. Jag tror inte att en glappande tygel gör särskilt mycket när man rider bettlöst, men hade det där glappet hamnat i hans mun så hade det varit värre tänker jag. Ytterligare en reflektion kring just min ridning är: WTF händer med mina skänklar när jag börjar rida lätt??? Jag satt inte ens och drev på honom, så det finns absolut noll anledning till att det skulle flaxa och röra sig så som det gör. Jaja, det är nyttigt att bli filmad kan jag ju lugnt konstatera.

Det är kul att verkligen se och känna förändring. På ungefär ett år har Abbe börjat lära sig att arbeta med bakbenen längre in under sig, ta i med mage och rygg och bära upp mig med ryggen istället för att dra sig framåt med framdelen och skjuta på med bakbenen långt bakom sig. Men han är långt ifrån att gå i någon slags stadig tävlingsform, ens för en LC. Och detta bara i trav. Sedan har vi galoppen, som fortfarande bara handlar om att ens fatta galopp - hur det görs eller hur det ser ut finns inte på kartan att börja finslipa på än. Nu är han ju en varmblodig travare vilket gör att det kanske tar längre tid, i alla fall med galoppen, än med en häst som är avlad för ridning. Men ändå, tänk vad tid det tar. Ett år för att bara komma hit. Så många ridhästar som kläms in i en bestämd form redan efter några veckor! Sedan hävdar många att det fungerar jättebra och att sådana som mig tar det alldeles för långsamt men det är som jag har skrivit förut, jag vill känna att jag har "mitt på det torra", jag vill inte behöva fundera på om jag pressade för hårt eller krävde för mycket. Och framförallt vill jag att hästen känner och visar glädje när vi tränar, annars kan det faktiskt kvitta. Då kan jag ägna mig åt något som inte involverar levande djur istället.

torsdag 20 april 2017

Stärkande avsutten träning

Planen är att börja skritta Casey uppsuttet i sommar, om han är ohalt förstås. Fram tills dess tänker jag att det vore bra att försöka stärka hans ryggmuskler från marken. Eller magmuskler och ryggmuskler förstås. Han går i hage med Kotten och rör sig "lagom" där, samt promeneras några gånger i veckan så helt muskelfattig är han förstås inte, men det är jättestor skillnad mot när han var igång som ridhäst. Han är verkligen liten nu. Okej, liten är han väl alltid men han är både grövre och högre när han har ordentliga muskler, jämfört med nu när han faktiskt ser förfärlig ut muskelmässigt. Jag tog en (ganska dålig) exteriörbild som jag hoppas att kunna jämföra med en ny exteriörbild om några månader.


Såhär ser han alltså ut, kungen i djungeln. Fast den icke urborstade svansen, gruset i pälsen och leran på benen behöver vi inte titta på (stackars lilla smutsiga ponnyn!😉) Som jag har nämnt tidigare så är han väldigt överbyggd och har alltid varit det, men nog måste det gå att "fylla ut" lite framtill och på överlinjen med hjälp av träning. För er som inte har hängt med så har Casey alltså varit halt och därför vilat i 8 månader nu. Att överlinjen har blivit värre än vanligt har liksom inte gått att göra så mycket åt tyvärr.

Sedan några år tillbaka är jag övertygad om att en häst ska stärkas till att bära upp sig själv i en arbetsform som är lämplig för hästens aktuella nivå. Ryttaren ska inte bära omkring hästen i tyglarna och inga hjälptyglar ska hålla huvudet på plats heller. Inte min min värld alltså. I början innebär det att hästen får sträcka nosen framåt-nedåt så mycket den vill och att den ska komma igång med bakbenen in under sig i alla gångarter och i diverse rörelser. Sitter man på så känner man när man har hittat rätt och hästen tar i med ryggmusklerna - först då förstår man vad det innebär att hästen bär upp ryttaren med sin rygg. Tjoff så åker man upp flera centimeter när hästen rundar ryggen och tar i. När hästen är stark och kan bära sig själv och sin ryttare i en lång och låg form (med aktiverade bakben, mag- och ryggmuskler) så kan man i hästens takt höja formen. Först då är överlinjen stark nog för det. Det tar lååång tid innan man når en form som är aktuell att visa upp på t.ex. dressyrtävling, en form som många tyvärr börjar med direkt. Många som tänker att tävlingsform är den enda rätta formen missförstår och tror att lång och låg innebär att hästen är framtung och således arbetar väldigt oergonomiskt och fel. Visst, en lång och låg häst kan absolut vara framtung, men det kan också en häst som kröker på nacken högt uppe i någon slags LA-form. Det är givetvis inte vad man eftersträvar. Det är ju när vikten tippar över till hästens bakdel och hästen tillåts att sträcka nosen framåt-nedåt (inte tvingas inåt bakom lod) som HELA ryggen börjar gunga. Och när hästen, efter år, är stark nog så klarar den av att arbeta med så aktiverad rygg även med huvudet högre upp i en "högre form". Nu skriver jag detta som en slags sanning men detta är alltså hur jag ser på hästens form. Jag är dock öppen för att variera träningen lite och när jag tävlade Sam - på en nivå som han var stark nog för - så körde jag de flesta pass lång och låg och några få pass uppe i tävlingsform. Ungefär som hoppryttare som mest tränar på låga hinder men någon gång ibland måste känna på höjden också. 

Hur som helst så är min plan med Casey att arbeta i en lång och låg form och stärka överlinjen från marken i några månader nu innan det eventuellt blir dags att sitta upp på honom igen. Det måste ju vara en bra början, tänker jag. Vi har egentligen redan hållit på ett tag, då jag alltid försöker uppmuntra honom till att sänka nosen vid promenader och skritta på ordentligt med bakbenen. Men nu har vi så smått börjat på ridbanan också. Häromdagen bad jag honom att flytta undan med framdelen när jag petade honom vid skänkelläget, som en skänkelvikning eller en bakdelsvändning. Det var jääättesvårt att flytta åt vänster, alltså undan för höger. Men till slut gick det, och då var det som att det släppte så otroligt mycket i kroppen på honom. Han tuggade, gäspade och framförallt sänkte ned och fram nosen och skrittade på ordentligt efter varje sidvärtsflytt. Men han är inte riktigt där än, han börjar gärna på sitt klassiska vis med att spjärna emot (alltså inte emot tyglarna, för de håller jag knappt i, utan mer en allmänt tveksam inställning när jag ber honom att flytta sig) och först efter en stund vågar han slappna av. När jag gör likadant med Kotten så ser jag väldigt tydligt att Casey kan lära sig att sänka nosen och gunga igång ryggen ännu mer. Kotten trivs nämligen extremt bra med att arbeta såhär och går gärna med nosen i gruset, tar rejäla övertramp med bakbenen och gungar avslappnat i hela ryggen. Han har även fattat det sköna med att rygga, och det lärde han sig efter två försök. Jag trycker till vid skänkelläget samtidigt som jag mjukt ber honom att backa med tyglarna (detta gör jag från marken, inte uppsuttet än), och han backar, lugnt och fint med rundad rygg. Casey får lite panik i blicken och växer fast i marken med framhovarna när jag ber honom att backa. Men även det blev faktiskt lite bättre efter att ha flyttat bogarna några gånger sist pass, för när han väl hade börjat slappna av i överlinjen så klarade han av en ryggning på ett för honom väldigt bra sätt. Det som är så bra med ryggningar är att hästen verkligen får in bakbenen under sig i de första stegen efter ryggningen. Tjabba alla muskler där bak, liksom.


Jag har varit på en spännande clinic som jag måste berätta om snart också förresten! Ride with your mind kallas konceptet och jag måste säga att det var riktigt, riktigt nördigt om ryttarens sits = roligare kan det väl inte bli? Mm, jag får skriva mer om det en annan gång!

söndag 16 april 2017

Hurry hurry hurry!

Roten till mycket felaktig ridning, hästhållning och utrustning måste väl ändå vara att folk har så förbaskat bråttom? Hästen som har stått skadad i ett halvår har precis blivit friskförklarad, tjohooo då ska vi se vilken tävling vi kan starta om en månad! Unghästen blir ju fyra år efter årsskiftet, fort fort vi måste anmäla till någon tävling! Den omusklade hästen som jag började rida för ett par veckor sedan arbetar ju faktiskt i form nu, dags att få upp nosen lite till och snart planera in en dressyrtävling!

Det låter överdrivet men det är helt SANT. Det finns otroligt många hästmänniskor som tänker så, utan att ens inse själva hur galet det är. Det är därför det snörps igen, sparkas på, dras ihop och spänns in. Ingenting får lov att ta lång tid, det ska bara tas genvägar. Och när vi pratar hästar och ridning så räcker det tyvärr inte med ett vanligt mänskligt tålamod. Nej, det krävs ett fullständigt överjordiskt tålamod! Om det ska bli bra alltså. Men vi har inte alla samma syn på vad som är "bra". Oftast straffar sig genvägarna och de hårda metoderna med tiden, att hästen inte håller. Problemet är att genvägs-personerna ser absolut ingen koppling mellan deras metoder och att hästen inte höll, de ser det bara som otur. Gång på gång på gång. Och medan hästen fortfarande håller så vinner ekipaget klass efter klass, så det måste ju vara "bra" då eller? Tro mig, jag har varit där själv. Jag skriver inte det här för att jag tror att jag är klokare än någon annan, jag har också tagit genvägar, stirrat på resultatlistan och trott att en blågul rosett måste vara ett bevis på att jag har tränat rätt. Men på senare år har jag fått ett helt annat perspektiv. En domare kan helt klart se en ritt för dagen som den bästa i klassen och belöna den med bra poäng, men hur sjutton kan det vara "bra" om hästen genomför allt med det där bekymrade uttrycket, lite ont i ena sidan, ett ständigt nyp i tungan o.s.v? Hästar är fantastiskt godtrogna och kämpar på. Har de vant sig vid att bettet är långt och nyper och att nosgrimman sitter som berget så kämpar de på. De kastar inte av sin ryttare för det, vilket många verkar tro. "Detta kan inte vara fel sätt att träna för då hade hästen protesterat för längesen". Hästen kanske protesterar, men med så små signaler att den brådskande människan inte lägger märke till dem alls. Så länge hästen inte kastar av ryttaren så är tydligen allt okej. Men jag har sett hästar som har blommat ut och arbetat med glädje när de hårda metoderna har försvunnit. Det är en enorm skillnad, och om jag idag fick välja mellan att vinna en klass på en häst som utför sina uppgifter för att den måste, som arbetar med ett visst motstånd, och mellan att komma sist i klassen på en häst som älskar livet och fullkomligt sprudlar av glädje under arbetet så skulle jag välja det sistnämnda alla gånger.

En parentes som jag löjligt nog känner att jag måste nämna - jag blev själv av med två älskade hästar och Casey har varit halt till och från. Gick de sönder för att jag tränade fel? Jag kan med gott samvete säga nej, anledningen till att Sam och Kaboom fick somna in hade ingenting med ridningen att göra och det är jag mitt uppe i all sorg och saknad glad över. Sam ramlade i hagen. Visst, där kommer hästhållningen in. Hade jag inte låtit honom busa i en stor hage som föl utan haft det lilla fölet instängt i en grusruta eller i en box dygnet runt så hade det aldrig hänt. Men då hade risken för andra skador och hälsoproblem varit större, som jag ser det. Det är helt otänkbart för mig att stänga in en häst i en ruta dygnet runt. Det var en fruktansvärd olycka helt enkelt, som visade sig i form av artros först nio år senare. Och jag är så otroligt glad över att jag höll fast vid mina mjuka metoder och extrema långsiktighet. Tränare och andra runtomkring mig sa "höj nu", "sätt mer press på honom nu", "han är ingen bebis längre", "dags att gå upp i klasserna", "ta på dig längre sporrar" och så vidare... Usch jag ryser, så lätt hänt att någon hade tvingat honom igenom något han egentligen inte klarade av... jag är som sagt så himla glad över att jag tog ett steg tillbaka och gick helt efter Sams takt istället. På så vis hade han nog ett så bra liv han kunde ha med de skadorna. Kaboom fick cancer. Knappast något man rider fram. Också en jäkla orättvis otur, världens snällaste häst. Gällande Caseys hälta/hältor har jag frågat mig en miljard gånger vad jag har gjort för fel. Men jag har i efterhand fått reda på att han såldes skadad till hästhandlaren som vi köpte honom av, och att det troligtvis är den skadan som har spökat precis hela tiden. Han är dessutom överbyggd, springer helst omkring med nosen rakt upp i vädret och all vikt på framdelen så fysiken spelar en stor roll gissar jag. Men ja - som fjortonåring red jag honom helt fel. Dock inte i närheten så fel som många "hårda" ryttare hade kunnat göra. Jag har alltid strävat efter mjuka metoder men den typ av ridning jag såg som mjuk och korrekt då ser jag som helt felaktig och för hård nu, tur att man utvecklas.

Hur som helst. Jag fick ju frågan häromdagen om varför jag inte skulle vara med och tävla dressyr i helgen. För att inte låta allt för negativ med att jag inte hade någon häst till det just nu så avslutade jag mitt svar med att Kotten och jag kanske kikar in på tävlingsbanorna om några år och att det ska bli spännande. "Några år???? Han är väl fyra nästa år?" fick jag då till ett förvånat, nästan förskräckt svar. För ve och fasa om ingen får se mig på de små lokala dressyrtävlingarna förrän om några år, hur ska folk då veta att jag kan rida? Suck. Det är ju precis det här jag skriver om nu. Bara för att Kotten är fyra år nästa år så är det alltså fritt fram att bara åka ut och tävla? Jo visserligen, det är det, men hallå... För mig känns det rätt så otänkbart i dagsläget. Han är en liten vinglig treåring vars största utmaning just nu är att låta bli att norpa tag i tygeln och tugga på den när tränset är på. Han är ett kallblod som kommer att växa i ungefär 3-4 år till! Okej, jag säger inte att jag prompt vägrar att tävla med honom nästa år. Är han superredo och det inte finns någon som helst tvekan om att det är en god idé så kanske jag startar honom, men jag skulle aldrig sätta upp det som ett mål, och absolut inte bara för att han blir fyra år. Pay and ride javisst, för miljöträning kan man inte få för mycket av. Men en lokal dressyrtävling, med alla svindyra licenser och avgifter, för att miljöträna och komma sist? Nej tack, alltså verkligen. Förmodligen skulle det bara resultera i att jag skulle känna mig lite stressad över att vilja visa upp honom så fin som möjligt och därmed träna lite för överilat inför tävlingen = inte alls någon bra idé på en unghäst.

Jag vet att jag är extremt mjäkig enligt många. Jag hade ju aldrig kunnat ha ett halvblod som skulle starta unghästtester, bedömningar och ditten och datten. Rätt val av mig med andra ord att skaffa en kallblodsponny. Men jag hade nog försökt att inte bry mig om jag hade haft ett flott halvblod heller, för jag tror stenhårt på långsiktighet. Märk nu bara att jag inte automatiskt menar att alla fyraåringar som tävlar är för hårt pressade! Absolut inte. OM hästen är redo för det så kan det ju vara jättekul och varför inte i så fall! Men det jag menar är den extrema hetsen över att man måste skynda sig ut på tävling bara för att hästen har nått en viss ålder, eller att man har haft den en viss tid, eller vad det nu kan vara. Tävla, tävla, tävla. Och tävlandet i sig behöver inte alls vara skadligt, vad är en lokal dressyrklass liksom. Men jag tror att ryttaren skapar en viss stress och press inför tävlingen, att man så gärna vill att det ska gå bra så att man kanske tränar lite för hårt inför den där starten. Därför föredrar jag att träna först och anmäla till tävling sen, inte tvärtom. Som sagt, jag vet att jag låter spyfärdigt präktig men jag har själv haft sådär bråttom och gjort fel. Och även om det har resulterat i någon fin rosett så har känslan i magen inte varit så bra. Träning av häst tar tid, man får börja om flera gånger och för att klara av att vara en schysst hästägare och ryttare så måste man nog lära sig att gilla resan mer än målet.


torsdag 13 april 2017

Tävla? Nä, jag ska kolla när mina hästar äter gräs.

Äsch, jag tycker själv att det är så tråkigt att läsa diverse långa förklaringar till varför det blir tomt och tyst på en blogg, men jag får väl bara nämna att jag VET att jag inte skriver här särskilt flitigt nu och att många säkert har slutat läsa. Men det gör inte så mycket, bloggen har jag som en liten ventil kring hästvärlden och min ridning/träning med hästarna, inget mer än så. När det är tyst så är det nästan helt säkert ett tecken på att jag inte har hunnit rida/träna särskilt målinriktat eller regelbundet, då känner jag inte något behov av att skriva ned några tankar kring ridningen helt enkelt.

Jag skrev om det för ett tag sedan också, att min ridning är lite på halvfart nu eftersom tiden går åt till två små lurvponnyer där det inte direkt är tal om någon avancerad träning. En treåring som rids in i skogen och en gamling som är sjukskriven fram till sommaren, men som jag ändå lägger all min lediga tid på. Vilket är vad jag vill. Jag fick senast igår två frågor om varför jag inte ska vara med på helgens dressyrtävling på klubben där "alla" andra ska vara med, och svaret blir så långt på något vis. "Ja... min häst dog, och sedan dog min mammas häst också... Då fick jag börja om från början men hade inte råd med någon färdig häst utan köpte en unghäst. Han rids in nu och jag har en häst till, eller en ponny som jag har haft sedan jag var 14, men han är halt och även om han inte var det så skulle vi kanske inte ha tävlat ändå eftersom jag ser lite lång ut på honom, men ja... De tar ju tid, unghästen och gamlingen, även om de inte rids ordentligt. Så även om jag har massor av andra hästar som jag får lov att rida så hinner jag inte riktigt att göra det så regelbundet som jag tycker att man ska göra om man ska tävla."

Haha. Världens längsta svar liksom. Nej, det blir en flummig förkortning i stil med "jag har ingen häst till det just nu" istället. Och helt ärligt talat inte en så himla stor lust heller. För om jag mer än allt annat hade velat starta en lokal dressyrtävling så hade jag givetvis kunnat lägga mer tid på att slipa till Abbes galopp, eller miljöträna herr Livrädd Jättehäst. Men just nu känns det viktigare och roligare att prioritera mina egna hästar och roa mig med andras hästar någon gång då och då. Och det där med att stressat akutträna en häst några veckor innan tävling BARA för att kunna starta tävlingen förstår jag inte alls.

Hur som helst, det är vår. Mina killar fick provsmaka gräset häromdagen, jag satt med dem i hagen i en stund. Dels var det gott att sitta där och njuta, dels var det i en hage långt bort ifrån stallet och Casey for omkring i någon blandad eufori och oro över att inte vara hemma så jag vågade inte lämna dem. Kotten har dessutom visat vid upprepade tillfällen att han inte har några problem med att krypa under eller springa rakt igenom stängsel. Men alltså, åter till Caseys reaktion. Han blev minst tio år yngre, pep, bockade, rullade sig och galopperade fram till mig för att kolla så att jag verkligen inte tänkte lämna dem ensamma där. Sedan vände han och gjorde om exakt samma sak igen, och igen, och igen. Kotten hängde på de första svängarna men sedan tröttnade han och betade, vilket var tanken att de båda skulle göra. Men Casey fick inte i sig många grässtrån. Det var underbart att se honom så otroligt lycklig, han vältrade sig verkligen i hela situationen. Det där när han skakar på huvudet långt nere mellan knäna och skuttar fram med vevande framhovar, samtidigt som han ger ifrån sig små glädjepip, det ger en rysningar som hästägare. Positiva rysningar alltså, det var så vackert att se honom sån. Men samtidigt fick jag ju försöka lugna ned honom så gott jag kunde, för han ska ta det lugnt med sitt uttöjda ligament eller vad sjutton det nu är. En svår balansgång det där, när hästen är så fantastiskt glad och bara vill springa men han ändå ska ta det lugnt så att inte skadan blir värre, om den nu blir det av att springa, det vet jag inte.








söndag 2 april 2017

Fullkomligt sprudlande liten Kotte

Inridningen av Kotten består nu av att rida ut i skogen ihop med mamma och Abbe ungefär en gång i veckan. Idag var det dags igen, och Kotten förstod precis vad som väntade... vilket gjorde det fullständigt omöjligt för honom att vänta. Han skulle definitivt ha någon slags bokstavskombination om man hade diagnostiserat hästar med sådana. På stallgången stod han först och främst med mule och läppar i ständig rörelse, fast det gör han precis alltid. Det är som att det finns liiite för mycket energi hela tiden och att den måste göras av med nere i mulen. Men eftersom det var skogsridning på gång så var det lite extra mycket energi idag, så han kunde inte stå still med resten av kroppen heller. Han ställde sig på tvären på stallgången, backade in i boxen bredvid och hängde ut i grimskaften, skrapade, studsade, ja... Ständig rörelse helt enkelt. Direkt när jag  hade kommit upp på hans rygg gick han i en rasande fart mot skogen, fastän jag bad honom gång på gång att stanna och vänta. Tur att vi har Abbe med oss som är så snäll, jag tror faktiskt att han förstår att han måste vara extra snäll när han är ute och går med Kotten. Jag tror även att Abbe tycker att Kotten är en liten jobbig och löjlig skitunge som velar. Hur som helst, när vi väl började gå så var Kotten så nöjd. Han tog täten och skrittade på med raska steg och spetsade öron. Underbara häst!

Det känns väldigt tryggt att rida in Kotten, han är ju så liten och har hovarna stadigt på jorden. Samtidigt är han enormt tålamodsprövande med denna extrema energi, kaxighet och bufflighet som vi får jobba på varje dag. Och på något vis så är en unghäst alltid en unghäst. Idag höll jag ett rejält tag i hans maffiga man genom hela ridturen, för han bytte riktning precis hela tiden och rätt som det var pep han till och svävade iväg i några luftiga travsteg. Det är svajigt och vingligt att rida en helt grön unghäst, till och med när det är en väldigt bred kallblodsponny. Mamma sa att han såg ut som ett litet barn som har kommit in på ett tivoli för första gången. Tittar åt alla håll och vill springa och prova alla karuseller på en och samma gång. Det är precis så det känns också. Det är så roligt, fastän jag längtar efter att ha en vuxen, fullt ridbar och utbildad häst så njuter jag av allt vad en unghäst innebär. Och just denna unghästen är en sådan otrolig charmör och glädjespridare.

Efter ridturen gick jag in i ligghallen för att mocka. Lufsetilufs, så kom det en liten Kotte in. Han ställde sig bredvid mig och somnade medan jag mockade omkring honom. Så vansinnigt söt. Det är skrämmande att tänka på hur otroligt fel det kan bli om en sådan häst, men all energi, egen vilja, styrka och kaxighet, hamnar i fel händer. Kotten hade kunnat bli en riktig mardrömshäst. Han var nog på väg att bli det när jag köpte honom, från ett hingstbete utan någon äldre häst där Kotten, ett år gammal, hade fått bestämma över hela flocken och göra precis som han ville. I princip inte hanterad alls på ett år, helt oförstående till varför han helt plötsligt skulle samarbeta med mig. Hade han bara fått stå och växa sig stor med den attityden så hade han promenerat rakt över människor och plattat till dem utan att bry sig. Nu blir han en liten cool, älskad ridhäst istället. 💗