torsdag 30 mars 2017

Ögonblicksbilder och professionella fotografer

Frågan om osmickrande ögonblicksbilder på ryttare florerar i mitt facebookflöde igen. Hippson skriver om det, det diskuteras även på en fotosida och ja, det dyker upp lite varstans. Professionella fotografer uttalar sig om att de absolut inte vill eller får lägga upp osmickrande bilder på ekipage. De vill ta vackra bilder som säljer. Jag har själv fotat ganska många tävlingar och är väl medveten om Equipes regler, som jag följer (eller har följt rättare sagt, det var längesedan jag fotade en tävling senast), ändå har jag fått ett par bilder anmälda av ryttarna själva genom åren.

Jag ser det såhär: Givetvis ska osmickrande ögonblicksbilder sorteras bort. En häst som skyggar till så att ryttaren hamnar på sned och bli hängandes i tygeln i en sekund, en avramling, vägran eller något annat av de tusentals saker som kan gå galet för ett ekipage är ju bara taskigt att lägga upp. Men de bilder jag har fotat som har blivit anmälda och bortplockade från Equipe var verkligen inga sådana bilder. Det var helt enkelt bilder på hur det såg ut, inte under ögonblick, utan genom en hel ritt. Jag såg ju själv, redan efter att ryttaren hade ridit ett varv inne i ridhuset, att denne inte red på ett trevligt sätt. Jag smäckte av bild efter bild i hopp om att försöka hitta ett smickrande ögonblick, men det fanns bara inte. Så i valet mellan att inte publicera någon bild alls på det ekipaget, eller att lägga upp ett par stycken på hur det faktiskt såg ut genom hela ritten, så valde jag det sistnämnda i tron att ryttaren själv var rätt så nöjd med sin ridning, jag menar annars hade denne kanske inte startat en tävling? Men uppenbarligen så gillade inte ryttaren hur det såg ut, eftersom bilderna anmäldes. Och tur var väl det, kanske fick ryttaren en viktig insikt? Det är i alla fall anledningen till att jag själv sitter med fjärrutlösaren i näven samtidigt som jag rider och knäpper av bilder och filmer på mig själv - ser det förjäkligt ut så vill jag ju göra något åt det. Sedan är det förstås inte kul att få reda på det genom att se bilder från en tävling, som ligger publicerade på Equipe. Men som sagt - vad ska fotografen göra när det inte går att hitta ett enda ögonblick som ser bra ut?

Jag tror att många person i de två "lägren" fortfarande pratar om helt olika saker. Det finns osmickrande ögonblicksbilder som verkligen är just det - skyggningar, vägringar, avramlingar, snubblingar, snedsteg och så vidare. Och sedan finns det bilder som har fångat verkligheten, så som det ser ut under hela ritten. Och de bilderna publiceras hela tiden, även av professionella fotografer och ibland till och med av ryttarna själva då de inte inser att en hårt åtdragen nosgrimma och ett bett som sticker ut tre centimeter på varje sida, med en hästmun som försöker gapa och en häst som visar ögonvitorna och går bakom lodplan med sänkt rygg, med en ryttare som lutar sig bakåt med sporrarna väl inborrade i hästens sida, är något fel. De är nöjda över sin bild och visar stolt upp den? Det är ju DET som är så jäkla fel i dressyrvärlden, ja i hästvärlden överlag. Inte att en häst skyggar till och ryttaren råkar bli hängandes i tyglarna under någon sekund medan hen försöker återfå balansen.

Tyvärr ser jag detta alldeles för ofta, både "live" och i tidningar, på nätet o.s.v., med ryttare som andra ser upp till. Så ofta att jag tappar hoppet, jag tror inte att det går att få dem att komma till insikt. Det tar emot så otroligt mycket att bara blunda för det men på något vis är det ungefär det enda man kan göra. Blunda för det och istället lägga energi på att inspireras av de som faktiskt rider i mjuk och harmonisk balans på hästens villkor. Fotograferna som Hippson intervjuade tyckte inte att man skulle blunda för det, utan anmäla till överdomaren istället. Heh... om överdomaren själv tycker att det är okej att sparka på där bak och dra åt där fram då? För det är tyvärr ett accepterat sätt att rida. Jag tror att fotograferna menar ryttare som står och spöar upp sin häst på parkeringen typ. Då kanske överdomaren gör något. Men inte kan jag anmäla varenda ryttare som på en lokaltävling har dragit åt nosgrimman för kung och fosterland, rider med ett toklångt bett och sågar ned hästen på tygeln? Sånt där gör tyvärr inte överdomaren något åt nämligen. Möjligtvis, möjligtvis att nosgrimman skulle kontrolleras. Åh blä fy usch, jag vet inte. Vissa dagar orkar jag strida och andra inte.


tisdag 21 mars 2017

Igenridning

Frustrationen över att inte ha ridit "ordentligt" på länge ledde till att jag i helgen red så att jag har fått träningsvärk, heeelt underbart! Bland annat fick Kotten en lektion i att en drivning med skänklarna betyder framåt (detta är inte riktigt befäst än), Abbe fick träna galoppfattningar tills han blev TRÖTT (det händer i princip aldrig, han brukar ha en outtömlig energi), jag fick fräsa runt på en urhärlig Casey-kopia i skogen, och jag fick provrida en "finhäst" vars ägare har ont i ryggen och behöver lite ridhjälp ett tag.

Igår opponerades mitt sista examensarbete, och det gick så bra att jag kunde lämna in slutversionen samma dag. Men fy vad jag tvekade, och gör fortfarande (fast nu är det försent), på att verkligen lämna in det igår när vi egentligen har en hel vecka på oss att revidera arbetet. Man kan ju alltid läsa igenom det en gång till. Man kan ju alltid slipa lite till. Aaah! Men på något sätt kändes det som att när jag har slitit så mycket innan opponeringen så kunde jag få vara värd att bara lämna in det, få det ur världen och ha en lite lugnare vecka då jag kan börja förbereda inför nästa kurs, söka jobb inför hösten, planera lektioner till jobbet - och rida mer! Men ni vet, det sitter någon på axeln och frågar ständigt om jag verkligen är värd det. "Klart att du kunde ha använt hela veckan till att finslipa på uppsatsen, dumbom!", ungefär. Jaja. Jag behöver träna på att klappa till den där figuren på axeln och NÖJA mig någon gång, så detta får vara en träning på det då.

Idag blåser det rejält här och då brukar hästarna vara lite vimsiga. Alla utom Casey och Kotten, kallblodsponnyerna håller hovarna stadigt på marken. Så jag ska nog kolla av läget lite innan jag eventuellt hoppar upp på någon av de andra hästarna idag. Abbe kan vara överallt och ingenstans ibland när det nästan är storm, och då ger det liksom ingenting att rida och försöka få kontakt med honom. Då kan det vara bättre att jobba från marken, pyssla och rykta extra länge innanför stallets väggar, eller helt enkelt lägga extra tid på Casey och Kotten idag istället och göra tvärtom en annan dag.

tisdag 14 mars 2017

Ridning knappt på halvfart

Min ridning just nu består ungefär av att träna gas, broms och sväng i tio minuter var fjortonde dag på lille Kotten. Jag är SÅ glad över att jag håller på med hans inridning, missförstå mig inte där. Jag är även så otroligt lyckligt lottad och tacksam över att ha Abbe och Passo i stallet som jag faktiskt får lov att rida hur mycket jag vill. Ja, det finns till och med fler hästar jag får lov att rida. Men grejen är att jag har ju två egna hästar, och även om de inte går att rida nu så tar de sin tid ändå... och då blir det inte riktigt någon tid över till att rida andras hästar, hur snällt det än är och hur gärna jag än vill. Jag vet jättemånga som bara skulle låta den halta 20-åriga ponnyn gå och skrota i hagen, och som bara skulle ta tag i unghästen just de där tio minuterna varannan vecka då den skulle ridas. Men det är inte så jag vill ta hand om mina hästar. Casey ska ha sitt dagliga pyssel, promenad, aktivering. Jag vill ju umgås med honom, och han ser så nöjd ut när vi hittar på saker. Att dagligen göra något med Kotten från marken är jätteviktigt, annars blir han odräglig. Så jag kanske lägger 40-60 minuter per dag på varje häst, förutom mockning, foder, vatten och allt annat nödvändigt. Efter det är ofta min "stalltid" slut. Då måste jag plugga eller åka och jobba.

Jag är ju inte den enda som inte har obegränsat med tid att lägga på hästar. Haha, jag menar så är det ju för precis alla. Men just nu kan det kännas lite tråkigt att tiden i stallet bara går men det blir ingen ridning. Många kanske tror att när ens häst är halt så kan man hux flux börja träna och tävla en annan häst på helfart, men jag tycker att den halta hästen tar minst lika mycket tid och pengar som när den är igång och rids. Eller ja, med tanke på att jag redan har två hästar så finns liksom inte den där extratiden. Och det har jag ju bara mig själv att skylla, det vet jag. Jag kan inte gnälla över att inte ha tid till att rida alla andras hästar eller att inte ha en tävlingshäst, för jag har ju själv valt att ha mina två ponnyer och att inte snåla på tiden jag lägger på dem. Men det måste få vara lite okej att sakna träning och tävling samtidigt?

Förhoppningsvis kan jag få loss lite mer tid till Abbe och/eller Passo nu när den allra mest hysteriska tiden med min sista C-uppsats är över. Jag red ut på Abbe igår faktiskt, tänkte att jag skulle få koppla av lite. Men det blev tvärtom, han var spänd och skyggade för tusen saker. Snäll är han som sjutton, men mamma har inte heller hunnit rida så mycket det senaste och då får han förstås överskottsenergi. Mycket sådan, för innan hade jag ändå låtit honom och Kotten bralla av sig rejält i nästan en timma i paddocken. Det är ju inte det att han har stått still annars om dagarna heller, utan han röjer ju omkring med Kotten i hagen hela tiden. Jag förstår att varmblod klarar av att springa på travet alltså, vilken outtömlig energi!

måndag 6 mars 2017

Rea-tips!

Jag som var lite besviken över att inte hitta några fynd på hästmässan har nu shoppat loss rejält i Hästkällarens webshop istället (www.hastkallaren.se). Observera att detta inte är reklam i form av något samarbete, utan jag blev bara så euforisk över deras rea och att jag kände för att tipsa er andra. Dessutom har jag handlat hos dem flera gånger tidigare och tycker att de är väldigt bra. Nu har de rejäl rabatt på alla varor på hemsidan, upp till 70%. Jag fick tag i favorit-pälsglansen, glukosamin, tyglar, vantar, flugtäcke och regntäcke till halva priset. Aaah, i och med att det var en del grejer så blev det ändå en slant, vilket egentligen inte alls är okej nu när jag studerar. Skäms. Meeen det var grejer som behövs, eller åtminstone som jag/hästarna kommer att använda flitigt. Framförallt grejer som jag garanterat hade köpt ändå med tiden, så då ansåg jag att jag lika gärna kunde passa på nu för halva priset liksom. Sådär, jag är ursäktad av mitt sparsamma jag.

söndag 5 mars 2017

Träning i snöstorm

Kotten bryr sig inte om att det snöar på tvären hela natten och hela dagen. Svinkallt. Blött. Superstörande blåst. När jag mockade ligghallen idag så kunde han bara inte sluta terrorisera mig och tjata, på sitt egna vis, om att vi skulle hitta på något spännande. Så jag fick vackert dra upp dragkedjan på jackan lite extra och ta med honom till paddocken för lite longering. Jag ställde fram ett litet hinder också, varför inte passa på när man är ute i snöstorm liksom?

Kotten hade sååå mycket energi. Han pep konstant de första minuterna, men han höll sig på mattan och lyssnade faktiskt bra. Hindret hoppade han jättefint några gånger. Sedan blev han supertrött på ett ögonblick, och då sprang han hellre igenom den löjliga lilla plankan som jag hade lagt upp på två vattentunnor (och som alltså utgjorde hindret). Det är svårt att veta hur länge träningspassen ska hålla på, för det är alltid så att han fullkomligt sprudlar av energi i början och sedan blir han jättetrött helt plötsligt. Han går verkligen från 100 till 0. Omkring 10-15 minuter har jag nog lärt mig att det handlar om i alla fall, inte mer. Bäbishäst.

Mitt i snöstormen med det pipande lurvdjuret i linan bestämde jag mig för att filma en liten snutt. Han var ju så fin och det såg så häftigt ut med all snö som kom blåsande från alla håll. Det var klurigt som sjutton att hålla koll på Kotten och filmningen samtidigt, men det gick fint. Nöjd stoppade jag ned mobilen i fickan och drog snabbt på mig vanten igen. Senare, när jag kom hem, fanns det dock ingen film i mobiljäkeln. Jag har blivit sur flera gånger tidigare över den värdelösa kameran som segar och hänger sig gång på gång i den svindyra mobilen som lovade så himla stort. Morr.

Men nänä, för att få med en bild med rätt färg på marken åtminstone så får det bli en gammal på Casey och Sam. 💖

lördag 4 mars 2017

Abbes inställning

Alltså, Abbe är så himla rolig. Igår red jag ut på honom en sväng innan vi gick vidare till paddocken där jag hade ställt fram ett litet hinder. Ute i skogen var precis ALLT livsfarligt. Han blåste som en elefant genom hela turen och tvärnitade flera gånger, men han är så skön ändå för när jag säger att det är okej och att han faktiskt får fortsätta att gå nu, så gör han det. Han tycker att det är läskigt och trippar spänt förbi, men han lyssnar och ställer upp. I paddocken spanade han in hindret tidigt och jag tänkte att han skulle bli jätteglad över att hoppa igen. Trots en massa bjudning i den första anridningen så slog han total tvärstopp så att jag nästan flög fram över halsen på honom - men sedan hoppade han direkt efter sitt tvärstopp. Högt som om bommarna vore hungriga krokodiler. Sedan följde ett antal kråkhopp innan han kände sig varm i kläderna och då kom den där glädjen. Han bjöd jättefint, skuttade över och såg till att landa i galopp. Jätteduktig!

Jag som tänkte att jag var lat som bara ställde fram ett litet minihinder och ingen lång eller genomtänkt övning av något slag. Vad ger det att bara hoppa ett ensamt litet minihinder? Massor, faktiskt. I alla fall där vi är nu. Det visade sig verkligen igår, när han började med att tvärnita och tycka att det var superläskigt och några språng senare hoppade fint, landade i galopp, kändes avslappnad och jätteglad. Med tanke på den stoppsträcka i racertrav som vi har efter galoppen just nu så kanske det helt enkelt inte ska vara så mycket mer än ett hinder på banan...

Men, som jag skrev i rubriken. Hans inställning. Jag har hört fler säga så om sina varmblodiga travare, att även om de kan vara känsliga, försiktiga och lätt bli stressade/spända - så ställer de ändå upp och väldigt snabbt lyssnar på sin människa och slappnar av, trots att de tyckte att något var jääätteläskigt från början. Och då är tydligen det man har hittat på hur lattjo lajban som helst!


torsdag 2 mars 2017

Halt men nöjd och glad

Casey har varit halt i ett halvår nu ungefär. Efter de behandlingar som går att göra hos veterinären så är han helt klart bättre, men fortfarande lite småknackig. Han travar helt rent på vanligt underlag, men när det är fruset och hårt i marken syns hältan. Vissa dagar. Andra dagar inte. Min veterinär gissar på att det är ett ligament som krånglar, men det går inte att göra något åt. Kanske läker det, kanske inte. För att verkligen få reda på exakt vad det är krävs en MR-röntgen. Försäkringsbolaget står eventuellt för halva kostnaden men det kan lika gärna vara så att jag får betala allting själv. Jag har inte ens kollat upp det närmare med mitt försäkringsbolag, för oavsett vad MR-röntgen visar så går det inte att göra något åt enligt min veterinär, och henne litar jag på till hundra procent. Det kan man ju som utomstående ifrågasätta kanske, men det gör jag i alla fall. Hade en dyr MR-röntgen kunnat leda till att Casey blev ohalt så hade jag förmodligen bokat in en på stört, men om det bara handlar om att få reda på vad det är och att det antingen krävs mer vila för att läka, eller inte kommer att läka alls, då kan jag lika gärna spara de pengarna och helt enkelt ge honom mer vila och se vad som händer med tiden.

Vi har dessutom gjort den här resan med andra veterinärer två gånger tidigare i Caseys liv, och båda gångerna har det resulterat i något liknande: behandling av en inflammation, när den har läkt ut har en mystisk hälta som kommer och går återstått, varpå det har sagts att det förmodligen är ett ligament. De andra gångerna har han blivit bra igen när han försiktigt har skrittats igång. Å andra sidan så har det ju kommit tillbaka två gånger (men med flera väldigt fräscha år mellan gångerna), så det är väl något krångel som orsakar nya inflammationer. Med tanke på det så vore det förstås intressant att via en MR-röntgen äntligen få reda på exakt vad det är. Men att betala runt 15 000 kr bara för att få reda det men ändå inte kunna göra något åt det, på en 20-åring med spatt, transportera honom långt, söva honom och så vidare... Och så kanske det inte ens sitter i det benet man har MR-röntgat för 15 000 kr utan sitter någon helt annanstans - alltså nej. Och jag har inte ens nämnt det viktigaste av allt än, den faktor som mer än alla andra får mig att trots allt ganska lugnt luta mig tillbaka och bara låta honom vila vidare: Casey stormtrivs med livet och är inte ett dugg halt när han myser omkring i hagen, vilket verkligen är vad han gör. Det hade varit skillnad om han hade gått omkring och haft ont. Det hade Sam, och när det hade konstaterats att det inte gick att rädda honom så besparade jag honom till och med resan hem från veterinärkliniken.

Om Casey inte är helt bra till sommaren så blir han aldrig bra tror veterinären, men i så fall får han fortsätta att lufsa omkring här och vara kung i stallet. Så länge han är nöjd och inte har ont av att gå i hagen förstås. Just nu är Casey som sagt inte ett dugg bekymrad. Han ser så nöjd ut med livet, busar med kompisarna, busar med matte(!), charmar åt sig godis av precis alla, går lös på gården ibland och tar då själv den dagliga promenaden ner till paddocken där de ska rullas ordentligt i gruset. Han har fått gå korta stunder ihop med Kotten nu, och han är så otroligt leksugen att det bubblar över! Casey alltså. Ja, Kotten med - men Casey är ta mig tusan värst! Bita varandra i skägget är jättekul, och om jag lämnar Kotten med grimman på så ser Casey till att norpa tag i den och leda runt Kotten några varv... och då ser Casey ut som att han äger världen. Såå nöjd! Sedan vill han förstås springa och busa också, men för att det inte ska bli för mycket för knäet brukar jag ta isär dem när det övergår i springbus. Jag hoppas på att snart kunna ha dem tillsammans på lösdriften igen, det är så mysigt att ha dem där ihop.

Så ja, det var en liten lägesrapport om Casey. Nöjd pensionär för tillfället helt enkelt, men som har varit pensionerad tidigare och som trots det dundrat fram som en 5-åring i kroppen några år senare. Så vi får se, och njuta av att "bara vara" under tiden!