måndag 27 februari 2017

GHS-rapport

Som så många andra hästmänniskor var jag på Göteborg Horse Show i helgen och gottade mig. Jag åkte hemifrån tidigt på lördagen, mest i förhoppning om att det skulle vara lite lugnare i trafiken inne i Göteborg. Det var det, vilket var skönt då jag lyckades köra fel när jag skulle till den parkering som jag i förväg hade konstaterat som den billigaste inom rimligt promenadavstånd. Hur som helst så hann klockan i alla fall bli förmiddag innan jag var inne på mässan vilket innebar att det var helt tjockt med folk. När jag är lärare och har sportlov ska jag åka in på torsdagen och bara gå på mässan då, för det där med att knö sig fram bland så mycket folk att man inte ens kan kolla på några grejer är ingen hit direkt. Jag roade mig istället med att vara med i varenda tävling jag kunde hitta i olika montrar, titta på uppvisningarna i paddocken samt tråna efter att prova hästsimulatorn - vilket jag inte vågade göra. Superhäftigt med en dator som känner av ens hjälper och balans - men tänk om det visas tydligt på skärmen att jag verkligen inte kan rida? Och en massa folk runtomkring som står och tittar på. Nja. Fast jag ångrar att jag inte provade, jag får sikta på att göra det nästa år.

Lite prylspaning blev det också, vilket resulterade i att jag satte sprätt på hela 120 kronor och fick mig en burk mansnoddar och två finfina ridstrumpor. Hade egentligen behövt en ny vinterjacka till stallet, ett träns och en repgrimma men det visade sig vara svårt att få till kombinationen av att det skulle falla mig i smaken kvalitets- och utseendemässigt samtidigt som det skulle ligga på en prislapp jag kunde tänka mig. Nåväl, det är alltid roligt att bara gå omkring och titta, känna och klämma på grejer. I den mån det gick, för det var som sagt väldigt trångt.

Lite lugnare ute på mässan var det förmodligen under de mest spännande tävlingarna inne i Scandinavium, och då satt jag bänkad där inne. Det blev hoppning för nästan hela slanten för mig i år, men finalen i fyrspannskörningen såg jag också och som alltid när jag ser körning så blev jag SÅ sugen på att köra själv. Att hoppa skyhögt blir jag inte alls sugen på, men det är underbart att se de flesta av proffsen. Henriks seger i världscupen var ju helt fantastisk, det är så härligt när hela Scandinavium bara kokar av applåder och glädjerop. Det var riktigt fint när alla applåderade "hej då" till Casall också, efter hans sista runda i Scandinavium (och i Sverige tror jag?). Det var till och med finare än själva avtackningen av honom som var dagen innan.

Kort och gott så har det varit en riktigt skön helg och jag lyckades i alla fall till viss del koppla bort den stundande veckan, alltså som precis har börjat idag. Den är nämligen lite ångestfylld, en sån där vecka då grejer som känns riktigt jobbiga bara måste göras och genomlidas. Brr. I och med morgonens möte med min handledare, om mitt examensarbete som jag just nu bara skäms över eftersom det känns så himla dåligt, så kan jag i alla fall bocka av den mildaste av grejerna från den jobbiga listan. Jag får varva de andra grejerna med lurviga små ponnyer så känns det bättre.

tisdag 21 februari 2017

Vett och etikett-skola

Igår var Kottis och jag på lite nh-inspirerad träning. Eller ren nh kanske, jag vet inte riktigt för jag är inte så noga med vad det kallas utan är mer intresserad av att få tips från många olika håll så länge det är inom min syn på hur hästar ska hanteras och tränas... och den synen är svår att definiera på ett kort och bra sätt men ett försök på endast ett ord är väl: mjukt. Och det går utmärkt att applicera på dressyrträning, hoppträning, diverse träning från marken, working equitation, uteritter, terräng med mera.

Förlåt, jag får försöka sluta försvara mina val av träningar. Men det är så lockande när jag känner flera som sätter skygglapparna på och totalvägrar något som kan lukta lite nh eller western bara för att "det inte går att blanda med dressyr". Ja, ni hör ju hur dumt det låter. Varför bryr jag mig ens.

Huuuuur som helst. Kottis var alltså ute på tur och han skötte sig faktiskt otroligt bra. Sist gång vi var iväg en sväng studsade han skrikande som en hingst fram på bakbenen mellan transporten och ridhuset. Denna gång backade han av transporten sakta och lugnt, och var helt sansad med fokus på mig medan vi väntade på att få komma in i ridhuset. Väl där inne tränade vi på lite olika saker som kan hjälpa oss ytterligare med att få Kotten att respektera mig, att inte bara blåsa på med sina egna idéer och behöva göra matte jääääättearg innan han till slut lyssnar. Det gick väldigt bra, i början av träningen fick jag använda ett väldigt "stort" och tydligt kroppsspråk för att han skulle reagera alls, och under träningens gång kunde jag använda mindre och mindre signaler för att på slutet få honom att göra halt direkt från trav enbart genom att sänka mina händer.

Jag hade med mig min kära ridkompis och i bilen hem pratade vi lite om träningen och vad den egentligen ger. Även om jag har detta grundtänket så har jag ju inte tränat nh för tränare särskilt många gånger, utan just det är fortfarande nytt för mig, och för min kompis var det helt nytt att se en sådan träning, eller åtminstone med just denna tränaren. Egentligen är inget på dessa nh-träningar (eller vad det nu är) något direkt nytt för mig. Det är sunt förnuft, liksom varför inte lära ett så känsligt djur som en häst att stanna genom att göra en utandning istället för att dra i ett bett? Och det är med det tänket jag tränar mina hästar på egen hand, även om jag som sagt blandar. Men det är ju inte supermycket nytt varje gång man åker på en hopp- eller dressyrträning heller, utan det är ändå bra att ha någon som står på marken och hjälper en att använda de "verktyg" man redan vet att man ska använda. Dock är det ju SÅ tillfredsställande med träningar som man får flera aha-upplevelser av, där man verkligen känner hur träningen är värd varenda krona. Jag började skriva om den ultimata tränaren nu men fick sudda för det blev så otroligt mycket - jag tror att det får bli ett eget inlägg, för det är intressant att fundera över, speciellt när man själv håller i ridlektioner. Hur som helst så kom vi väl fram till där i bilen att dessa träningstillfällen är jättebra för Kotten nu. Åka transport, komma till ett annat ställe, vara i ridhus och träna "respektövningar" med ett par extra ögon. Däremot känns det kanske som att man får ut mer av en sådan träning om man har ett mer specifikt problem som man inte får bukt med själv. Alltså missförstå mig inte, jag får förstås fortfarande ut mycket utav det. Jag har massor att lära om det, även om jag har grundtänket och har lyckats uppfostra och utbilda ett gäng hästar. Men det klart att det känns ännu mer värt för den som kanske inte har detta tänket från början och får upptäcka vilken otrolig skillnad det gör att lära sig se hästens signaler, jobba från marken, att tänka på ett visst sätt vid lastning m.m.

En annan grej som kändes väldigt bra med utflykten var att Kotten lastade sig själv både när vi skulle åka hemifrån och när vi var på träningsplatsen och skulle åka hem. Det var inte på långa vägar lika jobbigt/klurigt/tålamodsprövande som att lära Sam det, men det har ju ändå krävt sina X antal träningstimmar och en hel del tålamod... så det känns som en så stor och härlig vinst nu när det fungerar.


fredag 17 februari 2017

Ute på tur med liten unghäst

Hur häftigt det är att rida ut på sin alldeles egna lilla unghäst, som var ett litet vilddjur för bara ett år sedan? Huuuuur häftigt som helst! Sedan är jag medveten om att det inte ser riktigt så häftigt ut som det känns, då han ser ut som en liten B-ponny ungefär... Men det är faktiskt guld att sitta där. Och skönt att veta att han åtminstone inte kommer att bli mindre, utan faktiskt växa i flera år till. Och det är underbart att ha mamma som promenerar med oss ut på tur, för oj vilken skillnad det är på framåtbjudningen ute och i paddocken.


Avslappnad kille passar på att sola lite under fotograferingen.

torsdag 16 februari 2017

Rita din utveckling (i ridningen eller något annat sammanhang)

Så lustigt, i tisdags skrev jag ju om att ha för höga krav, för hög ambitionsnivå, prestationsångest eller vad man nu vill kalla det - och dagen efter läste jag på två hästbloggar om hur just detta ställde till det för skribenterna i samband med träning och tävling. Att se framför sig hur ridpasset ska gå bättre än någonsin, för man är ju där utvecklingsmässigt egentligen, och man vet precis hur man ska göra, och man VILL mer än allt annat - men så går det ändå inte för hästen var inte på den nivån just den dagen. Och då måste man kunna släppa alla sina krav och förhoppningar i ett nafs, det hör till vår kära sport ridning. Och vad som än mer hör till är att inte se det som ett misslyckade att man släppte kraven och förhoppningarna, utan tvärtom att man gjorde helt rätt som lyssnade på hästen och utgick ifrån den istället. Men så svårt det kan vara ibland.

När jag skrev en kommentar till en av skribenterna så kom jag ihåg ett enkelt knep som jag lärde mig när jag läste stresshantering (lång parentes men en velig grej med mig är att jag har pluggat alldeles för mycket och för många olika saker i mitt liv och ett av de första tågen jag hoppade på var friskvård, därav 30 hp stressfysiologi och stresshantering). Det väldigt simpla men kraftfulla knepet används egentligen för att synliggöra en människas mående har jag för mig, men det är superbra för att se utveckling inom till exempel ridning också. Säg att man är frustrerad över sin utveckling som ryttare och känner sig sämst i världen. Om man vill något väldigt mycket och ställer höga krav på sig själv inom det så tappar man oftast all objektivitet och ser bara det som känns som dåligt. Man fastnar totalt. Ett sätt att få en bild av helheten istället går till såhär: Man tar fram papper och penna, sedan ritar man en linje som startar när man köpte sin häst, när man började träna inför ett visst mål, eller ända bak till dagen då man började rida. Man får känna efter själv hur långt bak som känns relevant att gå. Sedan ritar man hur linjen, det vill säga ens utveckling, har gått upp och ned fram till idag. Förmodligen kommer du att se att linjen ligger ganska mycket högre upp idag än där den började, även om den kanske är i en mer eller mindre brant nedåtlutning just nu. Och tittar du på linjen du har dragit så ser du förmodligen också att det har funnits massor av sådana nedåtlutningar fram till idag, men att de sällan varar särskilt länge och att linjen har gått uppåt igen efter dem, kanske till och med mer än innan.


Vi vet det nog alla egentligen, att vi lär oss som mest i nedförsbackarna och förbi de motiga hindren (förutsatt att de bara är just motgångar i träningen, och inte skador och liknande). Men ändå kan vi bli så frustrerade när det "inte fungerar". Då måste man ta ett kliv bakåt och se på hela bilden istället. Sen måste jag tillägga att ibland är linjen inte alls högre upp idag än vad den var i början, och det är både vanligt och helt okej! Det händer saker som vi inte kan rå för, och just när man känner behov av att rita en sån här linje så kanske man befinner sig i en kraftig nedåtlutning eller till och med på något som känns som botten. Det är okej, man kan ta sig därifrån. Tänk på hur linjen kan se ut efteråt, i framtiden och ta det ett steg i taget framåt.

Nu blev jag riktigt inspirerad här, jag tror faktiskt att jag ska planera en teorilektion till jobbet om mental träning, målsättning och att se sin egen utveckling. Det är SÅ många som har för höga krav på sig själva och det finns faktiskt inget tråkigare som ridlärare än att efter lektionen, när man går runt till en elev i taget och frågar hur ridpasset kändes, mötas av ett nästan gråtfärdigt ansikte och orden "jag är så dålig, jag kan inte rida, jag är så trög, det går ju bara inte" trots att man nästan tycker att man har överdrivit i sitt peppande och beröm över eleven under lektionen. Det finns liksom ingen glädje alls. Jag säger faktiskt rakt ut till dessa elever att de MÅSTE träna på att fokusera på det som gick bra istället för de pyttesaker som gick "dåligt", och att det som kändes "dåligt" egentligen inte alls var dåligt utan bara svårt och att det är just det ridning är, svårt. Och det är inte konstigt, hade det inte känts svårt så hade de ju inte behövt gå på ridskola. Och jag har god lust att säga: Tycker du inte att det är roligt så förstår jag faktiskt inte varför du håller på. Men det kan jag ju inte säga. Jag tycker verkligen att de ska hålla på, jag tycker att alla mina elever är duktiga. Och jag försöker verkligen varje gång se till att de har roligt också, men vissa människor kan låsa sig totalt när något inte går 100 % enligt planen, vilket ett ridpass mycket, mycket sällan gör.

tisdag 14 februari 2017

Gör inte alltid ditt bästa

Just nu skriver jag mitt avslutande examensarbete på avancerad nivå. (Nu har alla som inte pluggar slutat att läsa. Men gör inte det, för detta är applicerbart på vilken stor (eller liten) uppgift du än står inför och kanske känner du igen dig i att ha en alldeles för hög ambitionsnivå och bara bli helt handlingsförlamad av ens egna krav.) Det är tufft. Det är höga krav från början, från skolan, och jag sätter själv ännu högre krav på min prestation. Vilket gör mig:


  • Extremt pepp i början (typ det-här-är-ju-så-intressant-och-kul-och-viktigt-att-jag-nog-ska-bli-forskare-i-framtiden-pepp). Vilket innebär att jag målar upp en bild av att jag ska göra det BÄSTA arbetet skolan någonsin har skådat.
  • Alldeles för tidsoptimistisk, jag ser liksom hur det behövs myycket tid för att genomföra en så bra studie som jag vill göra och därför låter jag det ta en massa tid också. Sedan, rätt som det är, upptäcker jag att det visst inte är JAG som bestämmer tidsramen, utan skolan. Och det är en väldigt tight tidsram!
  • Totalt handlingsförlamad. Ekvationen med den tighta tidsramen och min bild av världens bästa examensarbete går inte ihop alls, så jag sitter och klottrar i anteckningsblocket, kollar instagram, kollar facebook, kollar jobbmailen, planerar ridlektioner till jobbet, vattnar blommorna, får plötsligt en väldig lust att storstäda, hittar gamla saker jag inte har använt på länge och känner det enorma behovet av att sälja dem, kommer på att jag borde sälja lite kurslitteratur också, inser att jag behöver köpa frimärken, tänker på att jag borde börja fotografera igen, funderar på om jag ska skaffa en fotoblogg då... Det blir inte något, verkligen ingenting alls, gjort på examensarbetet.
  • Ångestfylld. Ja, det finns olika grader av ångest och här snackar vi en förhållandevis mild sådan. Men det är ändå en oro och krypande känsla i kroppen som endast tillåter mig att sova 3-4 timmar om natten innan jag vaknar i lite halvt panik, fylld med tankar kring hur jag ska lägga upp arbetet och vad jag ska skriva i uppsatsen, varpå jag stiger upp och sätter mig för att skriva - men då åter igen blir handlingsförlamad.
  • En ständig oro över att bli "påkommen". Jag vet inte vad detta är? Påkommen för vadå? Men jag tror att många känner igen sig när det gäller diverse utmaningar, på jobb, i skola, under tävlingar eller vad det än kan vara. Man har målat upp en bild av hur man borde prestera och så blir man livrädd för att någon ska dra ned byxorna på en och säga att man inte duger, att man har gjort helt fel, att man inte alls är på den nivån man hade tänkt sig.


Hur kan jag inte ha lärt mig än att inte sätta så höga krav? Jag vet ju hur kasst jag fungerar under tiden. Å andra sidan så har det i slutänden alltid resulterat i prestationer som nästan har levt upp till mina höga krav, så det är väl därför jag någonstans i mitt undermedvetna tycker att det är en bra strategi. Men det är det inte. Jag mår som en rutten morot på vägen dit, det är det ju inte värt! Tänk vad okej det hade varit att plocka bort några procent på en så hög ambitionsnivå. Det hade förmodligen ändå räckt gott och väl till ett godkänt arbete och jag hade fungerat lite bättre som människa under tiden.

Tänk så många som hade kunnat plocka bort några procent på sin ambitionsnivå utan att det ens märktes på deras prestationer. Nej, inte elitryttaren som rider en OS-bana. Där och då är det inte läge att plocka bort några procent. Men på jobbet, i skolan, i vardagsträningen... Förutsatt att vi känner att vi behöver sänka ambitionsnivån, förstås. Det finns många som har den på en fin balans och det finns även många som har den alldeles för lågt ner och varje dag får betalt för att i princip bara bete sig som skitstövlar alternativt latmaskar. Det värsta med det sistnämnda är att det är de människorna med en ohälsosamt hög ambitionsnivå som tror att de hamnar på latmask-nivån bara för att de inte ger 120 % precis hela tiden. Så är det inte. De superambitiösa människorna hade gjort ett jättebra arbete bara genom att använda hälften av sin ambitionsnivå. Folk hade säkert fortfarande blivit imponerade av deras prestationer. Eller så hade de inte det, men prestationerna hade gott och väl fyllt sina syften och människan bakom dem hade mått bättre.

Hur gör man? Jag ska väl inte fråga mig själv egentligen, för uppenbarligen är jag dålig på det här. Men att veta det är det första steget mot förbättring. Sedan tror jag att det andra steget är att börja med en liten test. Prova att bara ta bort en enda liten procent. Istället för att ytterligare utveckla det där i uppsatsen som jag redan har utvecklat mer än tillräckligt, så kan jag sätta punkt och gå vidare på nästa avsnitt. Eftersom vare sig handledare, opponenter eller examinator har någon aning om vad mina ursprungliga, personliga krav egentligen var på den där formuleringen så nöjer de sig förmodligen gott med det jag redan har skrivit. 

Fundera på det, behöver du skala bort någon procent på din ambitionsnivå och hur skulle du i så fall kunna göra det? Obs. - Förutsatt att du inte är en latmask. Obs. 2 - Det sista var ett skämt. 

lördag 11 februari 2017

Återuppstånden

Åter på banan efter ryggskottet, puh! Och mina hästar har tydligen hunnit bli vildhästar på dessa dagar.

Herr Cnas (ett av Caseys miljontals smeknamn om någon inte har förstått det vid detta laget?) hade visst glömt bort vem jag var och stod bara och blåste åt mig i ett hörn i hagen igår när jag skulle hämta honom. När jag visade honom moroten som jag hade med mig kom dock minnet ikapp honom och han skyndade sig fram. Dock hävdade han att saker och ting inte var att lita på, han hoppade till en gång per meter och taktade framåt med nosen rakt upp mot himlen så att underhalsen tränades ordentligt. Sedan gick vi på promenad i skogen ihop med mamma och Abbe. Då var Cnas nöjd, han hade väldigt bråttom, men frustade glatt istället för att blåsa ur näsborrarna och varna om livsfara. Stigen är smal så oftast hamnade jag bakom honom, det såg säkert lite roligt ut när jag fick ta tag i hans svans ett par gånger för att ha en chans att ens hänga med. Idag körde vi en repris själva:


Kotten är helt sjövild. Idag rusade han in mot stallet, varpå jag fick vända och gå om biten från hagen till stallet flera gånger tills han gjorde det lugnt och fint. På stallgången stegrade han sig gång på gång trots att jag sa till honom på skarpen. Sedan blev det en liten promenad, då han låtsades bli jätterädd för en presenning och kastade sig i full fart åt alla håll samtidigt. Jag bad att ryggen inte skulle protestera och höll stadigt kvar i grimskaftet. Vi gick fram och kollade på presenningen, och givetvis var han inte rädd för den egentligen. Han gick tveklöst upp på den och började skrapa. Så ryckte det till i honom igen och han reste sig skyhögt framför mig. Då markerade jag att det inte var okej (för miljonte gången sedan jag köpte honom, men idag var det tydligen bortglömt... igen), varpå han ställde sig och piskade ilsket med svansen samtidigt som han sa:
"Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!"
Jaja, vi fortsatte gå. Men Kotten kunde inte riktigt gå med på att jag hade vunnit matchen, så han skyndade sig fram med mulen och bet tag i ärmen på min jacka. Smack! Vad arg jag blev. En ny markering (eftersom folk har tusen olika åsikter om hur man visar för en häst att ett visst beteende är totalt oacceptabelt så får ni gissa själva vad jag gör när jag markerar att han inte får lov att springa fram och bita folk), Kotten tvärstannade, stampade i marken och sa än en gång:
"Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!"
Sedan gick han snällt med mig resten av promenaden och såg så snäll och oskyldig ut när jag släppte ut honom i hagen igen.

Alltså. Han är det sötaste som finns samtidigt som han är ett riktigt monster. Och han klarar av att vara båda delarna på samma gång, det är helt otroligt. Men jag måste hålla mig för skratt och fortsätta ha stenkoll på varje liten rörelse när han är på det där humöret, brötigt beteende ska bara bort, bort, bort. Det är inte okej någonstans. Han kommer att bli en rejält tung och ännu starkare häst innan han är färdigväxt - han MÅSTE bli väluppfostrad. Nu handlade det ju om mängder av överskottsenergi idag, men det är liksom inte okej att stegra sig, dra iväg, springa över, bitas o.s.v. ändå. Hur pigg och frustrerad man än är. Tyvärr finns det inget särskilt bra ställe för honom att springa av sig på nu, även om han går i en frusen sommarhage med kompisar så är det halt och hårt där. Paddocken är stenhård och lite "taggig". Jag borde åka till ridhuset och låta honom busa av sig där, men hur lätt är det när fler vill nyttja det samtidigt? Jag hyr inte ridhuset för 1000 spänn för att få ensamrätt på det i en timma och låta Kotten bli av med sin överskottsenergi... Men jag får kanske försöka pricka in någon tid då ingen annan är där.


tisdag 7 februari 2017

Skoj med annonsskojare

För några veckor sedan la jag ut en sadel på annons. Jag fick genast ett svar via Hästnet, men jag förstod direkt att det var ett spam/bedrägeriförsök. När "roland.edgren101" skriver "Do you still have it for sale???" finns det egentligen ingen mening alls med att svara. Ett svenskt namn fast mailet var slarvigt skrivet på engelska, inget nämnt om sadeln i sig utan den benämns som "it", namnet gick inte att hitta på Facebook och gav endast träffar på äldre herrar på Eniro, det fanns inga träffar alls på mailadressen. Okej, det är förstås möjligt att en engelsk äldre herre med svenskt namn utan Facebook sitter hemma och är seriöst intresserad av att köpa en sadel och av någon anledning är lite dålig på att uttrycka sig väl i skrift. Absolut. Fast nä.

Man kan undra hur man kan bli lurad genom att någon erbjuder sig att föra över pengar till en, men det är väldigt vanligt med lurendrejare som skickar ett falskt Paypal-mail om att de har fört över en betalning, sedan hävdar de att de har fört över alldeles för mycket så att man ska betala tillbaka eller att man ska betala budfirman. Det är de pengarna de vill åt, inte varan i sig. Och någon riktig betalning till säljaren sker aldrig utan det är endast fejk-kvitton som skickas.

Hur som helst så bestämde jag mig för att ha lite roligt med denne käre "Roland". Om inte annat för att jag behöver träna på att använda min engelska. Det kunde i och för sig ha varit en robot, så jag kanske inte lyckades få någon att känna sig dum, men ändå. Fejk-köparens svar är markerade med blått och mina med rosa. Jag ber om ursäkt för min bristfälliga engelska (den är nog snäppet bättre än "Rolands" dock).

Jag började med att spela intet ont anande...



... sedan blev det förstås tal på just det där med Paypal, så jag föreslog ett annat betalningssätt och dessutom en plats att mötas på...


... men han verkade inte riktigt ha läst eller förstått mitt förslag?


Så jag spelade korkad helt enkelt, men "Roland" verkade väldigt envis just på punkten om Paypal. Om nu inte detta var en robot utan en riktig människa som satt och skrev till mig så förstod jag inte riktigt hur denna person inte kunde fatta att jag drev med hen. Så jag gjorde det hela lite mer uppenbart...


... och efter det fick jag inga fler mail av min käre vän! Konstigt. Kanske var det ingen robot ändå, eftersom hen gav upp? Hoppas, hoppas att jag fick någon att känna sig lite dum.

Sadeln sålde jag förövrigt dagen efter till en jättetrevlig tjej som blev överlycklig över att ha hittat sin drömsadel. Slutet gott, allting gott!

måndag 6 februari 2017

Höjden av dumhet

Min stallkompis och min bror har båda haft ont i ryggen det senaste, och jag har babblat på om vilka övningar som har hjälpt mig eftersom jag har haft ont i ryggen i många år men klarat mig sååå bra det senaste. För drygt ett år sedan hade jag tre rejäla ryggskott på raken (av varianten där man blir skriker rakt ut och blir svimfärdig av att ens sträcka ut ett ben i liggande läge) men gav mig efter sista gången tusan på att hitta bra övningar för att förebygga fler såna hemska upplevelser. Och övningarna har hjälpt, jag har inte ens haft den "vanliga" milda ryggsmärtan och tröttheten i ländryggen som jag brukar ha även utan ryggskott, utan min rygg har känts stark, pålitlig och hälsosam! Men det var då självaste den att jag skulle gå omkring och vara så jäkla kaxig om att jag minsann har klarat mig sedan jag började med övningarna... igår smällde det till igen och nu ligger jag här och kvider.

Det var i och för sig kanske inte orden "jag har inte haft ryggskott på nästan två år" som orsakade ryggskottet denna gång, utan min enorma dumdristighet i helgen jag skulle hjälpa svärföräldrarna med att släpa, lyfta, bära och kasta en massa ekgrenar på brasan. Har ni tänkt på hur otroligt många grenar det är på en enda (stor) ek? Väldigt många. Och hur tunga de är? Jättetunga! Min sambo fällde några ekar hemma hos sina föräldrar för ett tag sedan och nu var det dags att elda upp "riset", eller rättare sagt de svintunga grenarna. Vi var många och vi hade traktor med vagn till hjälp, men det blev ändå många tunga lyft och kast på brasan under flera timmar. Grejen är att jag aldrig förr har känt mig så stark i ryggen, så jag kunde liksom inte sluta. Det kändes så bra när vi väl höll på. När andra tog paus så fortsatte jag och min sambos syster, båda lika envisa och med en sån där inställning om att det är gött att arbeta och ta i ordentligt. När någon inte orkade lyfta en gren så skulle jag visa hur jäkla stark och duktig jag var och tog den istället. Jag tänkte flera gånger på att jag skulle ta det lite lugnt för jag vet ju mycket väl att min rygg inte är den bästa, och jag vet att ingenting är värt den enorma smärtan ett ryggskott ger. Min sambo påminde mig också. Men jag hade ändå svårt att ta det lugnt. När allt var klart så var jag övertygad om att jag hade klarat mig bra för det kändes verkligen ingenting, ryggen kändes fin och jag var ännu mer nöjd och glad över att ha pysslat med mina "magiska" övningar det senaste året.

Det var först dagen efter som det small till. Som vanligt med ryggskott, en överansträngning ligger liksom och retar och sedan är det en pytteliten minirörelse på fel sätt som gör att nerverna till slut skriker nej och absolut stopp. Vad som fick det att smälla till? Ja, alltså egentligen var det förstås överansträngningen dagen innan. Men det som blev den absolut sista droppen innan bägaren svämmade över och skickade akuta varningssignaler till hjärnan var ett gapskratt under en promenad i skogen. Haha, det är så himla roligt ändå. Tidigare har det varit när jag böjt mig framåt för att knyta skorna, koppla hästtransporten på bilen eller bara fastnat i ett läge när jag ska upp ur sängen på morgonen. Men nu var det ett gapskratt. Min hund Bootsi var superbusig på promenaden och mamma sa något roligt har jag för mig, så jag brände av ett sånt där riktigt gott skratt ändå nerifrån magen. Och ryggraden tydligen. Smack. 

Jaja, är jag så dum som jag var i helgen så behövde jag väl ytterligare en läxa. Idag när jag knappt kan röra mig alls utan att skrika så kan jag inte för mitt liv förstå hur jag tänkte som ytterst oergonomiskt kastade tunga grenar omkring mig i flera timmar med en välkänt dålig rygg. Dum i huvudet helt enkelt. Jag är i alla fall glad över att jag "bara" har hemmastudier idag och imorgon, jag kan alltså ligga på golvet och skriva på mitt sista examensarbete och skrika och gnälla hur mycket jag vill utan att någon bryr sig. Och jag är så otroligt glad och tacksam över att mamma tar hand om hästarna. 

onsdag 1 februari 2017

Och som vi hoppade!

Igår var Abbe och jag iväg på vår första hoppträning ihop. Ja, för Abbes del var det nog den första hoppträningen någonsin. Lite nervös, lite småspänd vad han på plats. Men absolut inte på ett jobbigt sätt, bara på ett försiktigt "kan du vara snäll och hålla mig i handen här?"-sätt. Det gjorde jag, och då ställde han upp på allt. Sköna häst.

Min hopptränare blev, precis som de andra tränarna som hittills har träffat Abbe, förvånad när jag presenterade honom som före detta travare. Hon tyckte att han såg ut som ett halvblod och nu med vinterpälsen syns inte frysmärkningen heller. Vi värmde upp i trav med att variera mellan inåt-, rak- och utåtställning på volt samt lite tempoväxlingar. Abbe lyssnade så fint. Sedan red vi nedanstående bomövning. Abbe har blivit väldigt noggrann över bommar och tänker verkligen till så att han inte slår i bommarna med hovarna. Jag kommer ihåg första gången jag red honom över bommar, han ville inte ens gå ned i paddocken för att bommarna låg där. Livsfarligt! Till slut tog han sig över på ett väldigt konstigt sätt, och sedan kom en period då han mera gick på bommarna än över dem. Min nh-tränare hjälpte mig med att få honom att förstå att när han inte nuddade någon bom, då blev jag nöjd och glad som om vi vunnit OS. Det verkar han verkligen ha förstått vid det här laget, det är så häftigt när man så konkret kan se vad träningen har resulterat i.



Sedan var det dags att börja hoppa. Vi fick komma på ett litet kryss på diagonalen, först med lång anridning och sedan med kort anridning. Här märktes det tydligt hur schysst Abbe verkligen är. Första gången stod han emot hela vägen fram vilket resulterade i ett stopp. Det var så lågt så han fick skritta över istället. Andra gången hoppade han, men lite tveksamt. Tredje gången hoppade han jättefint och landade i galopp. Tre försök liksom, det var allt som krävdes för att få Abbe med på noterna! Efter några fler gånger på hindret tyckte min tränare att jag gott kunde testa att komma på det i galopp. Först tänkte jag nope, det går inte. Abbe hittade ju galoppen under ryttare i höstas och sedan har vi faktiskt inte galopperat alls på ett par månader, det har varit hårt och halkigt och allt möjligt. I måndags testade jag lite galopp i paddocken igen och då hade han nästan glömt bort vad jag menade, så att komma i galopp mot ett hinder lät inte alls som en bra idé tänkte jag. Men så tänkte jag - varför inte testa? Det kan ju inte gå så fel. Och jodå, Abbe kom i en rätt så fin och balanserad galopp på kort anridning och hoppade som om han aldrig gjort annat. Wow!



Nästa övning var på medellinjen. En upphöjd bom in, ca 17 meter(?) fram till en galoppbom och sedan ett hinder ut. Jag var ju dum och tänkte direkt på svårigheten med att hoppa rakt mot en kortsida, så många tusen gånger jag har sett (och själv varit med om) hur ryttaren svänger åt ena hållet och hästen åt det andra. Abbe är superkänslig så han kände givetvis av min lilla tveksamhet och stannade på hindret första gången. Andra gången fick jag skärpa mig och tänka mer framåt, då landade han i galopp efteråt och svängde snabbt som blixten åt sidan - samma sida som jag hade tänkt mig, men kanske inte riktigt så kvickt som jag hade tänkt mig. Den där tveksamheten med att hoppa mot kortsidan satt väldigt envist fast i ryggmärgen på mig även om det blev bättre för varje språng.


Till slut satte vi ihop hela kalaset till en bana. Min träningskompis fick börja och det såg jättefint ut, men när de hoppade mot den där jädra kortsidan så hände precis det jag fasade över - höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster - pang i backen. Usch, jag avskyr den känslan och led verkligen med henne. Sedan hände exakt samma sak för henne igen. Tuff och envis som tusan är hon i alla fall, så det var bara upp igen med bultande knän och hoppa vidare. Jag måste erkänna att jag återigen var lite byxis över hindret mot kortsidan när det var min tur. Dessutom la min kära tränare på en bakbom där så att just det blev en liten oxer. Men jag blev sur på mig själv - istället för att vara nervös för att min kompis ramlat av där så borde jag ju vara glad över att sitta på trygga Abbe. Och en bakbom på hindret... ja det blir ju bara lättare att hoppa då? Över hindret som knappt låg ovan mark. Så jag tog mig i kragen och red ungefär så som jag vet att jag borde göra, och givetvis gick det bra med schyssta Abbe. Oxern rev vi dock med ett lite klumpigt språng, så vi fick komma på den linjen en gång till - och DÅ fick jag för första gången på väldigt länge den där riktigt sköna känslan "i luften", trots att det var lågt. Abbe fick ett jättefint språng med rundad rygg och då kändes det plötsligt som att jag hade hur mycket tid som helst på mig fram till kortsidan också. En fantastiskt bra avslutning på vår första hoppträning med andra ord.

Trots att hela två personer hade trotsat kylan och hängt med på träningen så stoppade jag ingen kamera i händerna på dem, jag trodde nog inte att det skulle bli annat än stress-trav och krumelursprång över bommar på marken. Så fel jag hade! Än en gång imponerar Abbe och gör så himla bra ifrån sig. Jag får se om det kanske går att få till lite bild eller film nästa gång istället.