Alltså rubriken hade ju platsat i någon kvällsblaskas clickbait, men ja, förra veckans löshoppning innefattade faktiskt en avlivning. Som tur var inte i samband med löshoppningen, vilket det kan låta som. Men min och Kottens utflykt till jobbet för att löshoppa där startade med att jag fick vara med vid avlivningen av en ridskolehäst. Det var planerat sedan länge att hästen skulle tas bort, men det hade blivit något missförstånd med datumet för det var inte riktigt tanken att avliva en häst precis den tiden vi skulle ha samling inför löshoppningen, med alla fodervärdar och barn som var där för att se hästar hoppa...
Hur som helst, det var inte så mycket att göra något åt just då. Och på ett sätt är det ju bra att barnen får veta också, det är sådant som ingår i att ha hästar som hobby. Inte så att de ska stå och titta på givetvis, men att man kan vara kvar inne i stallet när vi leder ut hästen, att man kan krama om tjejen som varit hästens skötare och att man kan prata lite om det. Det tror jag är bra. Jag kommer ihåg när jag gick gymnasiet, där jag läste hästinriktning, och 16-, 17-, 18-åriga elever var helt upprivna över att en skolhäst avlivades på plats under skoldagen. Många tyckte att det var så hemskt och att de väl kunde ha gjort det vid någon tidpunkt när ingen elev var där istället. Men hallå... så länge man får reda på innan vad som ska ske, och var, och att man kan gå undan... då är det väl egentligen bara bra att det sker under skoltid, speciellt om man har tänkt arbeta med hästar i framtiden? Det här med avlivning av djur tror jag att många borde prata mer om, avdramatisera det lite. Det är som sagt något som ingår när man sysslar med djur och ju mer man vet om det desto mindre dramatiskt känns det när man väl är med om det. Självklart är det sorgligt och hemskt! Inte roligt alls. Men en dag är det ett måste, det går inte att komma undan när man har djur.
Det hela gick i alla fall lugnt till. Min kollega och jag gick ut med hästen tillsammans och hon anade ingenting. Helt plötsligt var hon bara borta. Jag hade inget starkt band till den hästen direkt, givetvis tyckte jag om henne och hon har ju varit min "arbetskamrat", men jag har inte haft någon större relation än så till henne. Jag tror att jag medvetet försöker undvika det med ridskolehästarna, men vissa lyckas förstås att norpa åt sig en plats i hjärtat ändå. Min kollega har däremot ridit och tävlat mycket med hästen och hästens skötare var helt förkrossad, så det blev sorgligt. Men det ska det vara, det är ett tecken på att hästen har varit älskad.
Vi fortsatte dagen med löshoppning som planerat. Ett tag tänkte jag att vi skulle ställa in, men i efterhand tror jag att det var bra att vi körde på som vi hade tänkt. Till och med hästens skötare var med och det var nog skönt att fokusera på något annat en stund. Så, till Kotten då. Han betedde sig som ett litet SVIN. Haha, ursäkta, men allt vi har tränat på det senaste året var som totalt bortglömt när jag lastade ur honom. Han hingst-skrek, reste sig och promenerade omkring på bakbenen, kastade sig hit och dit och försökte dra iväg med mig. Jag var väldigt glad över att jag hade tagit på honom träns med bett och en lång longerlina, inte grimma och grimskaft som när vi var ute och promenerade för ett tag sedan... Väl inne i ridhuset släppte jag honom, och han visade oss förstås hur fort han kunde springa, vilka söta små bocksprång han kunde göra och hur snabbt han kunde vända. Men hoppa gjorde han riktigt bra som vanligt. Däremellan var det dock väldigt intressant att stanna och kolla på precis allt och inget, och det är ju just det som är anledningen till att jag åker ut såhär med honom. Detta var första gången han åkte till ett ridhus och var med på en slags träning, innan har han bara åkt till veterinären för vaccineringar. Så att han skulle vara ofokuserad, busig och vilja undersöka precis allting hade jag absolut räknat med - men jag var kanske inte helt beredd på att han skulle vara riktigt så odräglig i väntan på att få komma in i ridhuset. Jaja, träning, träning och träning.
En rolig grej! Han fick hälsa på sin mamma också. Hon står ju på mitt jobb och vi var så nyfikna på om de skulle känna igen varandra eller inte. Jag var nästan övertygad om att mamman skulle känna igen sin son, men... nope. Hon brydde sig inte ett smack. Kotten verkade däremot väldigt intresserad, men jag tror nog att han hade varit det oavsett vilken häst han hade fått hälsa på. Förvånande, för jag trodde att mamman alltid kände igen sin avkomma på lukten, men kanske lite skönt också att veta att de inte direkt går omkring och längtar efter varandra.
Liten filmsnutt från löshoppningen: Här hade Kotten börjat bli ganska trött, men hans udda sätt att ta sig fram vittnar ändå om humöret för dagen...