Nu blir det hoppa av!

Kära nån, nu har jag tagit mig vatten över huvudet. Abbe har ju fått prova att vara med på hubertusjakt, working equitation, nh-träningar och den egentragglande dressyren hemma i paddocken. Denna terminen tar vi en liten paus från we-träningarna och istället har jag gått och anmält oss till hoppträning! Om jag inte räknar med de 40 cm-skutt jag har provat med Abbe så har jag har inte hoppat på över ett år... och då var det någon enstaka träning med Casey, innan dess var det också ett år sedan... Då var det lite småskutt med Sammy, och innan dess var det nog också ett år sedan jag var igång och faktiskt hoppade regelbundet med Sam över något som kanske även hoppnissar kallar små hinder och inte bara markarbete. Som ni förstår har jag aldrig varit någon storhoppare direkt, men jag har i alla fall tyckt att det har varit väldigt roligt att hoppa på en måttlig höjd och det hade varit kul att komma tillbaka till det utan att en miljon katastroftankar ska fara igenom huvudet på väg mot ett hinder.

Min fantastiska hopputveckling... inveckling... nedgång, illustrerad i bilder:

Herr Cnas och jag hoppade nationellt en gång i tiden

Finaste Sam var som en tiger på hinder när jag hoppade in honom! Världens snällaste tiger. När det blev över metern bjöd han dock inte alls på samma sätt, och rev ofta. Jag antog bara att han helt enkelt inte lämpade sig för mer än småskutt, och "satsade" på dressyr istället. Såhär i efterhand tror jag dock att det var hans höfter som satte stopp för honom när det blev högre.

Min fina, saknade häst!

Sedan dess har skuttandet varit ytterst sporadiskt

Och nu är det alltså dags att se hur jag kan hänga med i denna springares skutt

Sedan står ju denna filur på tur!

Matte behöver också motionera!

Tjabba. Kotten här igen. Igår sa jag åt matte att jag ville med ut på promenad, men vet ni, egentligen lurade jag henne för det var hon som skulle ut på promenad istället! Hon går utav bara den med sina långa ben men jag tänkte utmana henne lite och se hur snabb hon egentligen kan vara. Min plan blev ju bara bättre av att matte tog med farbror Casey också, och att mormor red med på Abbe. Kunde jag få lite fart på de fossilerna så skulle nog matte och mormor få sig lite motion!

I början var det lite mysigt sådär. Jag glömde nästan bort min plan. Farbror Casey däremot verkade ha klurat ut något alldeles eget där borta i sin felfria hage utan lera. Jag tror att matte är där och kammar varje grässtrå åt rätt håll för att han ska gå där som en kung eller något. Hur som helst, han kan vara lite lurig ibland, farbror. Rätt som det var skulle han ikapp Abbe, travade och drog i mattes snöre så till slut fick mormor hålla i honom från Abbes rygg istället, för det var där framme farbror Casey ville gå tydligen. Då blev han sjukt nöjd. Så jag gick själv med matte där bak då. Det var lite frustrerande, allt jag såg var bara två rumpor. Matte sa att det var bra att träna på det, men jag vet inte vad det är för direkt träning att kolla på gubb-rumpor?? Det hade blivit dags att visa matte riktig träning istället.

Framme vid hennes hus passade jag på att låtsas bli rädd för en katt, det har jag lärt mig av Passo, han är sju år äldre än mig men hade lika gärna kunnat vara sju år yngre. Eller nä, då hade han väl inte varit född än men ändå. Han är rädd för sin egen svans. Jag spände i alla fall upp ögonen så mycket jag kunde och dundrade förbi matte sådär nära så att hon trodde att jag skulle springa över henne, men gjorde inte det förstås. Istället siktade jag på det stora gärdet och tog i allt vad jag hade för att träna mattes armstyrka. Den var okej, hon lyckades hålla fast. Men den kan helt klart bli bättre så jag får träna henne mer i fortsättningen. Sedan kollade jag av de där benen då, hur snabba de egentligen var. Jag sprang med höga knälyft så snabbt det gick med mattes medelstarka armar dragandes i snöret. Hon hann faktiskt med, men blev både trött och arg så jag tror att vi behöver träna hennes kondis mycket mer. Det värsta är att hon tänker så jäkla mycket. Hon ändrade i planen helt plötsligt och lät mig gå längst fram igen, ihop med Casey. Sedan jollrade hon på och pratade sådär mycket så att jag glömmer av mig. Det går liksom inte att låta bli att lyssna fastän jag inte fattar ett enda ord av allt nonsens hon snackar. Sedan la hon en arm över min manke och en över Caseys och så gick vi där alla tre, nu var det Abbe som fick gå bakom men han bryr sig ju inte om så 40 hästar på hubertusjakt galopperar iväg framför honom. Helt ärligt talat började jag bli lite trött också. Inte så att jag behöver träna mer, så som matte behöver, utan för att jag och Abbe faktiskt hade lekt en särskilt spring-lek hagen halva dagen innan den här promenaden. Jag bestämde mig för att det fick räcka med mattes träning för idag, och gick resten av biten hem. Men nästa gång ska vi träna mer. Jag är lite nyfiken på hur långt matte klarar av att hoppa också, det finns en fin bäck som jag har klurat på att ta mig över någon gång för att se om hon hänger efter! Ska fundera ut en plan tills nästa promenad tror jag.

Ett foto publicerat av Jessika Ung (@jessikaungs) Jan 23, 2017 kl. 9:30 PST

Skogspremiär!

Idag red jag Kotten i skogen för första gången. Jag kan fortfarande räkna på en hand hur många gånger han har blivit riden men han vill knappt röra sig alls i paddocken, han förstår inte meningen med att gå runt där. Så på med säkerhetsbältet och ut i skogen för att hitta bjudning istället. Det fungerade fint, mamma fick promenera bredvid men Kotten travade förbi henne och gick långt framför. Jag övade mest på att försöka styra honom, han vill gärna ta avstickare från stigen och gå och kika på ställen som egentligen är oframkomliga. Tempot brydde jag mig dock inte så mycket om, han skrittade på i en himla fart och spontantravade här och var, och det fick han. Det blir lite tjafs med bettet varje gång jag ska göra halt och han har verkligen noll tålamod så det är ingen idé att jag sitter och bromsar titt som tätt, utan det får lov att gå lite fort nu i början. Ett pytteskutt blev det över en vattenpöl och en liiiiten tendens till bus efter det, men han höll sig på mattan. Det är faktiskt inte så jättestor skillnad på att rida honom i skogen och på att promenera med honom i skogen, vilket jag har gjort mycket. Det kan förstås hända saker som jag inte räknat med nu när jag sitter på ryggen istället för att gå bredvid på marken, men vad jag menar är att det inte blir en särskilt big deal att börja rida ut när man har promenerat och tömkört ute mycket innan. Sedan är han cool, absolut. Jag gjorde exakt likadant med Sam men då hade jag betydligt högre puls under den första uteritten, och han hoppade lite hit och dit och hade sig. Kotten är totalt orädd vilket är väldigt skönt nu vid inridningen - men som jag har sagt tidigare så bjuder det på en helt annan sorts utmaning, han är ju helt orädd för allt vad tillsägningar och regler heter också.

Det ska nog bli en käck ridhäst av den här grabben. Om han nu bara kan se till att väääääxa ordentligt också!

Tar täten med friska kliv, helt obrydd. Och jag är lite lång på honom, tur att han är bred i alla fall.

Peppar under hovarna

Kära nån vad pigga hästarna är nu! Jag förstår dem, för det har inte blivit så mycket ridning och annan träning det senaste. Ja, Casey har ju vilat jättelänge på grund av hälta och behandlingar men Abbe och Kotten har inte gjort så mycket på grund av mänsklig bekvämlighet... Ni vet, mörkt, kallt, fruset, annat att göra under jul-, nyår- och examensarbetestider? Jag brukar alltid rida mindre i december-januari. Hästarna går i stora härliga hagar med kompisar större delen av dygnet så jag tycker egentligen inte synd om dem, men tydligen så har de samlat på sig en hel del energi i alla fall.

Abbe är nog "värst"! Igår släppte jag in alla killar (förutom Casey förstås) i paddocken för att se om de ville passa på att springa lite där det var slätt och fint, inte halvfruset/lerigt som i hagen. Och jodå, det blev att springa av. Abbe körde järnet i nästan en timme utan stopp! Haha, han var till och med busigare än Kotten. När Kotten blev trött och ville stå stilla i ett hörn så kom Abbe i full fart och retade honom tills han började leka med honom igen. Jisses. Idag red jag ut i skogen på Abbsingen och det var full fart där med. Skritt var det tänkt förstås men det blev inte så mycket av den varan. Han är ju snäll i alla fall, gör inget dumt utan har bara väääldigt bråttom. Med all den energin tyckte jag att han kunde göra lite skänkelvikningar på gärdet också. Mja, det tyckte han väl sådär om. Han blev lite stressad för det bodde tydligen monster i skogshagen bredvid. Förhoppningsvis försvinner de i takt med att vi kommer igång lite mer nu.

Ett filmklipp publicerat av Jessika Ung (@jessikaungs) Jan 20, 2017 kl. 7:57 PST

Kotten är ju Kotten, han är knappast piggare än vanligt men det räcker gott och väl. Dock märks det ibland hur mycket "bebis" han är. Står och trippar och klapprar med läpparna på stallgången, håller på att krypa ur skinnet för jag är såååå långsam - sedan blir han jättetrött och gäspar, gäspar och gäspar efter bara 10 minuters träning där han har fått fokusera. Inget fysiskt alltså, utan som idag till exempel när jag från marken tränade honom på att göra fina halter, ställa sig med bakbenen bredvid varandra och in under sig. Oj oj så trött lillen blev efter en pyttestund. Det är ju omöjligt att tycka annat än att han är bedårande, hur mycket han än kan reta gallfeber på mig.

Ett filmklipp publicerat av Jessika Ung (@jessikaungs) Jan 13, 2017 kl. 9:23 PST

Casey fick på sig ett träns för första gången på nästan ett halvår idag och med det kom busponnyn fram i honom också. Lite tömkörning i skritt på gärdet tänkte jag. Bah, jag borde veta bättre än att försöka tömköra honom. Av någon anledning vill han bara takta och trava när vi gör det, helst med sänkt rygg och näsan rakt upp mot himlen. Kanske inte så ultimat igångsättning efter en lång vila och skada. Men när jag promenerar bredvid honom så är han helt tvärtom, då vill han knappt röra sig framåt alls. Det bästa är att sitta på honom, då kan han arbeta avslappnat i lagom tempo. Jag vill dock inte börja rida honom än på ett tag... Får väl fortsätta att dra med honom runt på promenader.

Ett foto publicerat av Jessika Ung (@jessikaungs) Jan 21, 2017 kl. 8:31 PST

Tillbaka på mellanstadiet

Jag vet inte ens om jag borde skriva något. Orkar jag? Jag har faktiskt redan plöjt igenom kvällstidningarnas kommentarsfält och försökt slänga in lite försvar till ridsporten, men man drunknar ju i alla omogna soffsittare som häver ur sig nedvärderande skräp om Peder och ridsporten. Jag blir så trött. Det var exakt samma visa när Roffe tog hem priset. Och en släng av detta kom i somras också när några modiga tidningar faktiskt skrev om Peders fantastiska prestation. Nästa smäll kommer vid Göteborg Horse Show och sedan kommer en gigantisk explosion vid EM i Göteborg. Herregud vad folk kommer att vara arga.

Så fort ridsporten får lov att synas lite i "vanlig" media så går det knappt en sekund innan det börjar hagla kommentarer som alla vi hästintresserade har fått höra sedan mellanstadiet, eller tidigare för den delen. Ridning är ingen sport, ge hästen priset, lek inte med maten, det är en röstningskupp, det är fusk, skitpriset är inget att ha ändå, bla bla bla bla bla. Jag förstår verkligen att många inte är insatta i ridsporten. Jag är själv jättedåligt insatt i andra sporter. Men jag blir fortfarande helt paff över att se hur omoget och löjligt folk kan bete sig bara för att de sitter bakom en datorskärm! Och nästa år står jag där i klassrummet och ska behöva förklara för mina elever att man givetvis INTE beter sig så och att det enda rätta är att respektera andra, säga grattis och sedan gå vidare. Inte nog med att det är vanliga Svenssons hemma i sofforna som kommenterar nedvärderande och totalt okunnigt, till och med stora tidningar publicerar rena tramsartiklar om hur fel det var att Peder vann. Sedan undrar alla varför de inte vet vem Peder är... det kaaanske kan ha lite med att göra hur media bestämmer vad som ska publiceras och inte?

Det är nästan så att jag känner att vi kan ha vårt roliga någon annanstans. Skit i alla trångsynta jäkla idioter och nobba idrottsgalan, hylla våra ryttare på ryttargalan istället. Men ändå inte. Jag vill ju samtidigt att ridsporten ska få räknas bland de andra idrotterna och att den ska synas, lyftas fram och hyllas. Men det var då tusan vad tröga folk är på att försöka förstå. Jaja, jag orkar inte. Det är så jäkla synd att glädjen nästan suddas ut av att man ska behöva försvara sig med näbbar och klor. Nej jag vet, jag behöver inte göra det - men det gör så ont i mig när folk som inte är insatta alls talar så illa om vår sport, vår livsstil, det jag själv kämpar för varje dag. Jag kan liksom inte bara vara tyst. Men nu har jag redan lagt alldeles för mycket tid och energi på detta, så nu ska jag ändå försöka släppa det och bara glädjas åt Peders vinst.

Måste bara dela med mig av något som faktiskt fick mig att skratta hjärtligt. Nog för att jag inte gillar snacket om att Peder bara vann för att hästfolket hade "pratat ihop sig" - hans prestation var enorm och det är såklart svårt att förstå som icke-insatt i ridsporten, därför är det ju tur att alla ridsportutövare såg till att rösta, MEN jag har förstås humor också. Jag kan inte sluta skratta åt detta!

Sedan hade det ju varit fint om det var sant också, att vi hade såååå fantastisk sammanhållning inom ridsporten och alltid höll varandra om ryggen. Så är det ju tyvärr inte riktigt, jag behöver inte gå långt för att hitta dressyrfolk som talar illa om westernfolk, nh-folk som tycker att tävlingsryttare är djurplågare, tävlingsryttare som tycker att hobbyryttare kan hålla tyst om hur hårt nosgrimmorna ska spännas och hur man egentligen ska få en häst att kröka på nacken. Men kanske kan det vara något positivt med denna pisstråkiga nedvärdering som pågår just nu i media - att vi alla med hästintresse backar upp varandra och får en lite bättre sammanhållning? Nu ser vi hur fruktansvärt löjligt och intelligensbefriat det ser ut att respektlöst klanka ned på sådant man inte alls är insatt i och köra över majoritetens röst, då kanske vi kan gå den lite värdigare vägen?

Efter regn kommer solsken

Bokstavligt talat alltså. I förrgår var det sådant oväder att till och med jag funderade på om hästarna skulle ut i hagarna överhuvudtaget. Alltså, jag släpper ut mina hästar i alla väder. Nej inte alla väder förresten, när det är gassande sol och fullt med bitande insekter (vilket det rysligt gott om här på sommaren) så tar jag faktiskt in dem istället. Men iskallt ösregn, snöstorm, hagel, storm och så vidare får de gå ut i. I förrgår var det dock allt det där på en och samma gång. Jag hade morgonpasset i stallet och allt tog så jäkla lång tid. Jag fick springa efter vattenbaljor som blåst iväg långt ned i hagarna, hämta torra täcken som hann bli blöta den korta biten mellan torkrummet och stallet, pang så gick strömmen, leta upp hästar i mörkret, några var oroliga på grund av det hysteriska vädret utanför, några ville ändå ut till varje pris - helst för flera timmar sedan, och någon (läs herr Cnas) vägrade att gå ur boxen överhuvudtaget. Trots tjocka, vattentäta vinterkläder så var jag helt genomblöt ända in på huden innan jag ens hade kommit till att börja mocka och göra i ordning foder till mina hästar.

Det går aldrig att fånga riktigt hur pissigt vädret är på bild.

Idag har allting stillnat. Det är vacker frost ute, solen skiner på blå himmel och herr Cnas är nöjd över att kunna gå naken ute i hagen utan att det ens blåser i pälsen. Dessutom känns livet lättare på andra sätt. Examensarbetet som ersatte allt vad fritid och liv heter blev väl godkänt med många fina ord från examinatorn och uppmuntran inför examensarbete nr. 2, älskade lilla Bennykatten som varit superhalt fick hjälp hos veterinären och är nästan inte halt alls längre samt väldigt pigg och glad igen, och herr Cnas som ju har varit halt hela hösten och åkt fram och tillbaka till veterinären ser betydligt bättre ut. Sedan är jag sån, att jag vågar inte riktigt bli glad över det. Eller, självklart är jag överlycklig över att hältan knappt syns längre - men det är ju nu efter att han har vilat jättelänge. Jag har ingen aning om han kommer att hålla för ridning igen. Men det finns ju bara ett sätt att ta reda på det, och jag gläds givetvis åt att jag kan ringa min veterinär nästa vecka och fråga när det är aktuellt att prova och sätta igång Casey igen. Han hade lika gärna kunnat vara lika halt nu som innan vi började behandlingarna, för mellan behandling ett och två såg det precis lika illa ut. Så jodå, nog ska detta få lov att vara en solskensdag i alla fall. Det värsta som kan hända är att jag är glad nu och blir ledsen sedan, istället för att bekymra mig nu och ändå bli ledsen sedan.

Casey är i alla fall vare sig ledsen eller bekymrad, bara glad!

Löshoppning med avlivning

Alltså rubriken hade ju platsat i någon kvällsblaskas clickbait, men ja, förra veckans löshoppning innefattade faktiskt en avlivning. Som tur var inte i samband med löshoppningen, vilket det kan låta som. Men min och Kottens utflykt till jobbet för att löshoppa där startade med att jag fick vara med vid avlivningen av en ridskolehäst. Det var planerat sedan länge att hästen skulle tas bort, men det hade blivit något missförstånd med datumet för det var inte riktigt tanken att avliva en häst precis den tiden vi skulle ha samling inför löshoppningen, med alla fodervärdar och barn som var där för att se hästar hoppa...

Hur som helst, det var inte så mycket att göra något åt just då. Och på ett sätt är det ju bra att barnen får veta också, det är sådant som ingår i att ha hästar som hobby. Inte så att de ska stå och titta på givetvis, men att man kan vara kvar inne i stallet när vi leder ut hästen, att man kan krama om tjejen som varit hästens skötare och att man kan prata lite om det. Det tror jag är bra. Jag kommer ihåg när jag gick gymnasiet, där jag läste hästinriktning, och 16-, 17-, 18-åriga elever var helt upprivna över att en skolhäst avlivades på plats under skoldagen. Många tyckte att det var så hemskt och att de väl kunde ha gjort det vid någon tidpunkt när ingen elev var där istället. Men hallå... så länge man får reda på innan vad som ska ske, och var, och att man kan gå undan... då är det väl egentligen bara bra att det sker under skoltid, speciellt om man har tänkt arbeta med hästar i framtiden? Det här med avlivning av djur tror jag att många borde prata mer om, avdramatisera det lite. Det är som sagt något som ingår när man sysslar med djur och ju mer man vet om det desto mindre dramatiskt känns det när man väl är med om det. Självklart är det sorgligt och hemskt! Inte roligt alls. Men en dag är det ett måste, det går inte att komma undan när man har djur.

Det hela gick i alla fall lugnt till. Min kollega och jag gick ut med hästen tillsammans och hon anade ingenting. Helt plötsligt var hon bara borta. Jag hade inget starkt band till den hästen direkt, givetvis tyckte jag om henne och hon har ju varit min "arbetskamrat", men jag har inte haft någon större relation än så till henne. Jag tror att jag medvetet försöker undvika det med ridskolehästarna, men vissa lyckas förstås att norpa åt sig en plats i hjärtat ändå. Min kollega har däremot ridit och tävlat mycket med hästen och hästens skötare var helt förkrossad, så det blev sorgligt. Men det ska det vara, det är ett tecken på att hästen har varit älskad.

Vi fortsatte dagen med löshoppning som planerat. Ett tag tänkte jag att vi skulle ställa in, men i efterhand tror jag att det var bra att vi körde på som vi hade tänkt. Till och med hästens skötare var med och det var nog skönt att fokusera på något annat en stund. Så, till Kotten då. Han betedde sig som ett litet SVIN. Haha, ursäkta, men allt vi har tränat på det senaste året var som totalt bortglömt när jag lastade ur honom. Han hingst-skrek, reste sig och promenerade omkring på bakbenen, kastade sig hit och dit och försökte dra iväg med mig. Jag var väldigt glad över att jag hade tagit på honom träns med bett och en lång longerlina, inte grimma och grimskaft som när vi var ute och promenerade för ett tag sedan... Väl inne i ridhuset släppte jag honom, och han visade oss förstås hur fort han kunde springa, vilka söta små bocksprång han kunde göra och hur snabbt han kunde vända. Men hoppa gjorde han riktigt bra som vanligt. Däremellan var det dock väldigt intressant att stanna och kolla på precis allt och inget, och det är ju just det som är anledningen till att jag åker ut såhär med honom. Detta var första gången han åkte till ett ridhus och var med på en slags träning, innan har han bara åkt till veterinären för vaccineringar. Så att han skulle vara ofokuserad, busig och vilja undersöka precis allting hade jag absolut räknat med - men jag var kanske inte helt beredd på att han skulle vara riktigt så odräglig i väntan på att få komma in i ridhuset. Jaja, träning, träning och träning.

En rolig grej! Han fick hälsa på sin mamma också. Hon står ju på mitt jobb och vi var så nyfikna på om de skulle känna igen varandra eller inte. Jag var nästan övertygad om att mamman skulle känna igen sin son, men... nope. Hon brydde sig inte ett smack. Kotten verkade däremot väldigt intresserad, men jag tror nog att han hade varit det oavsett vilken häst han hade fått hälsa på. Förvånande, för jag trodde att mamman alltid kände igen sin avkomma på lukten, men kanske lite skönt också att veta att de inte direkt går omkring och längtar efter varandra.


Liten filmsnutt från löshoppningen: Här hade Kotten börjat bli ganska trött, men hans udda sätt att ta sig fram vittnar ändå om humöret för dagen...

Ett filmklipp publicerat av Jessika Ung (@jessikaungs) Dec 29, 2016 kl. 7:52 PST

Tack och lov för försäkring

JÖSSES, sa jag bara när Caseys veterinärräkning kom. Men tack och lov tar försäkringsbolaget en stor del, även om det fortfarande blir en mer än tillräckligt stor del kvar till mig... Folk (inklusive jag själv) säger att det är dyrt när bilen måste in på verkstad men det är ta mig tusan ingenting mot vad det kostar när hästen, eller hunden eller katten för den delen, blir sjuk eller skadad.

Just idag var jag väldigt glad över min försäkring. I och för sig så har den under åren kostat ganska mycket mer än vad den har täckt hittills, men det beror ju på att Casey har blivit gammal och varit hyfsad skonad från skador och sjukdomar så att försäkringen inte har behövts förrän nu (och vid ett tidigare tillfälle, för ungefär 10 år sedan). Det är det som är så svårt med försäkringar - hade jag inte haft den utan istället lagt de pengarna på hög så hade det i detta fallet lönat sig ganska rejält, men det är ju en ren chansning. Även om jag tyckte att räkningen var saftig så kunde det ju ha varit mycket värre, och det kunde ha hänt för flera år sedan innan den där pengahögen som man ska lägga undan hade hunnit bli särskilt hög. Dessutom vet jag ju ännu inte ens om Casey kommer att bli bra eller om vi kommer att behöva göra något mer åt hältan. Jag vet inte heller om han kommer att stå dödssjuk imorgon bitti och behöva akut veterinärvård för något helt annat. Då är det jäkligt skönt att ha ersättning kvar på försäkringen. Å andra sidan så kan han bli så skadad eller sjuk att det inte finns något att göra ändå, som Sam blev. Det hjälpte liksom inte att både ha en bra försäkring och gjort sig beredd på att hosta upp en rejäl slant för att få honom bra, för han kunde inte bli bra. Ja, det är ett lotteri. Men det är ju så det är med försäkringar, och OM Sam hade kunnat bli bra igen med en svindyr behandling så hade jag förstås blivit förkrossad om han hade varit oförsäkrad och jag inte hade haft råd att betala för den behandlingen.

Ja jisses. Många blivande hästägare undrar över hur mycket jobb det är att ha häst, vad stallplats och foder kostar, hur man kommer igång med att tävla och så vidare... Men den stora svårigheten med att ha häst och även andra djur ligger egentligen i det enorma ansvaret att bedöma hur djuret mår och besluta om behandlingar m.m. Nåja, nu svävade jag ut lite. Dagens lärdom är hur som helst att veterinärvård alltid, alltid, alltid blir mycket dyrare än vad man kan tro och att man är väldigt tacksam över försäkringen den dagen den måste användas.