tisdag 27 december 2016

Buskottis har ordet

Tjäääänare brudar och ni andra! Idag ska jag berätta om när matte och jag gick på promenad häromdagen. Jag stod i hagen och kollade på matte när hon mockade, vispade omkring med vattenslagen och sprang hit och dit med höpåsar. Hon tittade på mig sådär skyldigt så jag fattade att hon inte skulle hinna med någon träning idag. Inget kul alls. Jag kollade på mina dögamla hagkompisar och ville bara rymma därifrån. Men det får jag ju inte. Blä vilken tråkig dag, fast i leran med en mesig gubbe som är rädd för sin egen svans och en sur gubbe som inte alls uppskattar mina roliga skämt. Så jag ställde mig så nära grinden jag kunde och gav matte den där blicken som jag vet att hon bara inte kan motstå. Och visst blev det så, att hon norpade tag i första bästa grimma, pratade gulligt med mig och tog ut mig ur hagen.

Vi skulle gå på promenad, en kort för matte hade ju egentligen inte tid. Först tänkte jag verkligen att jag skulle sköta mig. Men sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det var så härligt att gå på grusvägen, dra ned den friska luften i lungorna och titta på alla träd och gärden omkring oss. Jag kunde faktiskt inte hjälpa det, utan rätt som det var bara det började pipa i min mage och det pipet var jag liksom tvungen att släppa ut genom munnen och när det där pipet kommer så bubblar jag bara över - det är faktiskt helt omöjligt att inte göra något litet extra med kroppen då. Det är en massa glad energi som måste ut, liksom. Så jag började med att trava lite, och det tyckte väl matte inte var så jättefarligt. Men vet ni vad som hände? Ju mer glad energi jag släppte ut, desto mer glad energi bubblade omkring i min kropp. Det blev bara mer och mer, och jag kunde inte hejda mig! Så det blev lite galopp också, runt matte. Då var hon inte så glad. Hon trodde att jag försökte springa över henne och jag fick skäll. Men det hjälpte inte. Den glada energin var kvar och den behövde komma ut! Så jag testade att hoppa framåt, matte kunde väl hänga med? Nej, fy så arg hon blev! Och när hon blir sådär arg och sur så blir jag faktiskt också det. Så jag var arg och sur samtidigt som jag var full av glad energi, det kändes jättekonstigt. Därför gjorde jag en massa skutt och hopp åt alla håll, testade alla mina gångarter samtidigt och promenerade omkring som er människor, på bakbenen. Ååååh vad sur matte blev! Jag fick höra att jag inte hade lärt mig någonting sedan jag kom till matte, men visst var hon löjlig som sa så? Det klart att jag har lärt mig. Jag vet att man inte få göra så. Men vad ska man göra med all den glada energin då? Och vad tusan ska man göra när matte blir arg och sur? Nä, lite behöver hon lära sig också tycker jag.

Idag fick jag i alla fall visa henne att jag visst lärt mig saker. Vi tömkörde och jag gjorde allting precis helt rätt. Extra noga var jag med att stå stilla när matte sa att jag skulle göra det. Det är jätteviktigt och det är så de riktiga arbetshästarna gör i skogen. Så idag var jag plötsligt en stor kille som kunde massor i mattes ögon, och då fick jag en massa morötter också. Det fick jag i och för sig sist gång med, fastän jag hade bråkat. Matte är inte så smart på det sättet. Hur som helst så är det roligt när matte är glad och stolt över mig. Grejen är att det kan vara fruktansvärt roligt att reta henne också, det är därför jag växlar lite mellan att ha roligt på det ena och på det andra sättet.

torsdag 22 december 2016

Typ... vad gör jag här?

Uuuä. Mörkret har kommit och tagit mig. Nej fy, det lät ju lite väl hemskt. Jag är faktiskt bara gnällig. Och faktum är att jag inte ens var gnällig från början, utan att jag har träffat en massa folk som har klagat, klagat och klagat på mörker, blåst, regn, lera, tidsbrist och trötthet så att jag liksom har sugit åt mig allt gnäll som en svamp och blivit deppig och gnällig själv med. Fatta vilken tur att jag har två superbusiga ponnyer som bara står där med sina glittrande ögon (och leriga ben... och leriga magar, och leriga mular...), och en sambo som aldrig gnäller utan bara är lugn och glad trots att han är febrig och sjuk. Och världens gladaste och nöjdaste hund! Och gosekatterna. Ja, jag får faktiskt försöka suga åt mig av alla glada, busiga, mysiga individer runt omkring mig istället.

Se där, jag blev genast gladare bara av att tänka på dem så jag har rent av glömt bort vad det var jag skulle skriva från början. Jag kikar upp på rubriken och förstår att det var något deppigt. Om mörker, mest. Men ja, jag följer Christoffer Adriansson på Instagram som lägger upp så himla härliga bilder från hästryggen i Florida och jag bara känner... VAD gör jag här? Sitter framför en datorskärm, tittar ut och ser bara becksvart mörker, får frysa rumpan av mig och knö med väta och lera så fort jag vill klappa lite på en häst. När det finns ställen i världen som är ljusa, varma, med grönt gräs och blå himmel... jösses. Varför drog jag inte iväg när jag var 20 år och jobbade för någon fräck ryttare i något trevligt land? Seriöst.

Ett foto publicerat av Christoffer Adriansson (@christofferadriansson)

Men men. Man får väl tänka att gräset alltid är grönare på andra sidan. Det måste ju finnas en massa nackdelar med alla ställen, och för det mesta gillar jag verkligen att bo i Sverige. Jag såg förresten i en lokaltidning att de hade ordnat ett solrum på ett äldreboende, med solljus, värme och ljudet av kluckande vågor och fiskmåsar. Ööööh jag kanske ska klä ut mig till pensionär och smita in där på något vis? En liten stunds sol gör gott för humöret och idsen, så är det bara. Men snart kommer väl frost, snö och strålande, soliga vinterdagar. Många skriker nej, men kom igen - ni måste väl ändå hålla med om att det är trevligare än 3 plusgrader och regn, storm, kolsvart mörker vid klockan fyra och lera till upp till knäna?

Ohästigt, veligt. Jag är i slutspurten av mitt examensarbete... ja det ena av två stycken i alla fall, och mer tid till såväl hästarna som till bloggande kommer förhoppningsvis strax.

tisdag 13 december 2016

Bra eller dåligt eller jag vet inte?

Så, i torsdags var Casey hos veterinären igen. Som jag skrev här så var han lika halt när jag longerade honom hemma i måndags som han var innan vi ens började behandla, så jag hade inget hopp direkt. Därför blev jag jätteförvånad när han travade omkring helt rent på volten hos veterinären!? Det var ju oerhört kul att se, men givetvis tror jag inte riktigt på att det skulle vara så bra eftersom det verkligen inte var det i måndags. Min veterinär sa att det inte är ovanligt att framknän "spökar" lite och att hältan kommer och går, men hon trodde ändå att det kunde vara ett tecken på en förbättring, även om han förmodligen är halt igen en annan dag jag kollar. Vi tog ett ultraljud på gaffelbandet för att se så att det inte var någon skada där också, vilket det inte var. Eller ja, veterinären hittade faktiskt en gammal skada och kliade sig i huvudet över hur den inte hade gett några symptom för X antal år sedan, men den skulle kunna ha uppstått redan innan vi köpte honom (för snart 13 år sedan). Det är inte förvånande alls, för Caseys historia är lite märklig men väldigt kortfattat så "råkade" vi köpa honom av en hästhandlare och när han kom till oss hade han varit omkull och stått konvalescent en längre tid, det är sådant som har kommit fram i efterhand. Hur som helst så var den gamla skadan på gaffelbandet garanterat inget som han hade ont av nu, så det var ju skönt att det inte var något mer än knäet, det är liksom illa nog.

Casey fick sin tredje och sista behandling och nu är planen att låta honom vila i tre veckor innan jag longerar honom hemma igen. Blä, jag kommer vara apnervös och svimfärdig när jag ska göra det. För om det är lite bättre så ska han vila lite till, om det är mycket bättre ska han börja promeneras, om det inte är alls bättre så måste vi dra i några fler strån. Veterinären nämnde lite snabbt "MR-röntgen" och för första gången någonsin började jag fundera på hur mycket pengar som är vettigt att lägga på en 20-årig ponny med spatt och pålagringar som bara är lite halt vid trav på böjt spår och som älskar livet som mysgubbe i hagen. Usch, sånt där är svårt men jag känner att det beror på situationen. Handlar MR-röntgen enbart om att konstatera vad det är men att det ändå med största sannolikhet inte går att behandla så lägger jag mig faktiskt, då får jag bara konstatera att han inte blir bra igen även om jag inte vet vad det beror på, och han får gå i hagen och vara kung, lufsa runt lös på gården när han vill, träna tricks och skritta omkring med mina framtida barn på ryggen så länge han mår bra och inte har ont. Handlar det om att hitta något som garanterat går att behandla och han kan bli 100% ridbar igen så blir det genast svårare. De flesta jag känner skulle nog ändå säga att man inte lägger så mycket pengar på en 20-årig häst med spatt och pålagringar, men ja det är väl funderingar som jag måste få skjuta framför mig lite, jag hoppas såklart att jag inte ens behöver ta ett beslut om det utan att Casey svarar bra på den här sista behandlingen. Hur tänker ni kring såntdär? Vad avgör hur mycket det får kosta egentligen?

Casey och Märta, som var på plats och muntrade upp oss än en gång!

onsdag 7 december 2016

Sus och bus på WE-träning

I söndags var det dags för terminens sista WE-träning. Att Abbe var pigg kände jag redan i början av träningen, men att han skulle busa så som han gjorde sedan? Haha, det var väääldigt mycket Abbe att hålla koll på!

Det fantastiska: Att vi vid sist WE-träning skrittade omkring innanför spåret när de andra värmde upp i galopp, för det fanns inte på kartan att vi hade kunnat galoppera i ett ridhus. Men att vi nu var med och galopperade, samtidigt som alla andra! Visserligen bröt jag av till trav på varje kortsida och gjorde en ny fattning i hörnet, men det var mest för att verkligen få en balanserad och fin galopp som var vettig istället för att det skulle bli slarv och bara tuta på runt, runt, runt. Och Abbe fattade galoppen varje gång jag bad honom!

Det oväntade: Abbes bocksprång när han insåg att han fick vara med och galoppera, tjoho, det gällde att hålla i sig!

Det lite tröttsamma: Att Abbe bestämde sig för att ett hörn var totalt livsfarligt, varpå han kastade sig in mot mitten och brände iväg i en himla fart varje gång vi skulle förbi det hörnet. Och att det inte hjälpte hur mycket jag än försökte övertyga honom om att det inte fanns något farligt där.

Det gulliga: Att Abbe förstås blev heeeelt slut av att fara omkring, skygga och bocka som han gjorde. Så han blinkade stenhårt och såg helt färdig ut, trots att träningen i sig inte var så värst ansträngande. 

Det härliga: Att vi avslutade med att rida en övning med enhandsfattning (tyglarna i vänster hand är det som gäller vid WE, för högerhanden ska kunna öppna grindar, plocka upp saker, svinga "svärdet" mot fienden o.s.v.) där vi skulle hoppa ett litet hinder på kortsidan (direkt efter Abbes läskiga hörn, hurra...) och sedan direkt svänga in i en lång slalom på långsidan. Jag trodde att det nästan skulle vara omöjligt på en hand med tanke på Abbes energi för dagen, men det var imponerande hur snabbt han slappnade av och lyssnade på minsta lilla vikthjälp. På sidepull, dessutom. Inte för att det egentligen spelar någon roll då det som sagt var vikthjälperna jag styrde med, men i den där skarpa svängen efter hindret mot slalomen så fick ändå vänsterhanden som höll i tyglarna hjälpa till lite.

tisdag 6 december 2016

Försöka hitta på lite glimtar

Så mycket som känns så motigt, och har gjort det länge nu. Det känns som en väldigt lång och seg uppförsbacke (alltså uppför som i jobbigt, inte uppför som i att det går bra) och jag bara väntar och väntar på att få se hur den planar ut. Det måste komma, men jag ser inte riktigt när just nu. Hur som helst så ska jag inte gräva ned mig, utan jag ska leta rätt på ljusglimtarna och njuta av dem.

En av de riktigt trista grejerna är Caseys hälta. Ja, det är den väl den tristaste av de alla. Den blir inte bättre. På torsdag har vi återbesökstid hos veterinären igen och hon sa åt mig att longera hemma först, för om han travade rent så behövde vi inte åka in på återbesöket utan kunde börja sätta igång så smått istället. I söndags longerade jag och blev lite hoppfull, för hältan såg faktiskt bättre ut, men den var fortfarande där. Igår longerade jag igen bara för att se så att jag verkligen hade sett rätt - men igår var han lika tydligt halt som när vi åkte in till kliniken första gången. 😞

Så på torsdag kommer jag mest att få kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Jag ska försöka gråta av mig innan, men det blir ändå så starkt när man får höra veterinären säga det. Han har inte blivit det minsta bättre än, efter två behandlingar och 7 veckors vila, så förmodligen blir han inte bättre. Han ska få en behandling till, men eftersom de två tidigare inte har gjort någon skillnad alls så tror jag inte att den sista gör det heller. Det är väl mer för att känna att jag har gjort det jag kunnat. Som jag har skrivit tidigare så är jag så enormt glad mitt uppe i allt över att Casey inte går omkring och har ont i hagen. Han ska inte avlivas, utan får gå runt och vara kung här hemma så länge han mår bra. Men det är ändå jäkligt tråkigt och sorgligt. Jag längtar så efter att få sitta på hans rygg och känna hans energi och glädje som smittar av sig som bara den. Det blir ett extra hårt bakslag med tanke på att jag mist både Sam och Kaboom det senaste året.

Nu låter det kanske som att jag ger upp, men det gör jag inte. Casey ska få den sista behandlingen också, sedan ska han få tid på sig att vila och jag kommer såklart att följa upp hältan och se vad det blir av den. Hoppet är det sista som lämnar människan så visst har jag en omöjlig dröm om att jag trots allt ska galoppera omkring på min glada lilla ponny en varm sommardag igen. Casey har till och med varit utdömd på klinik en gång tidigare i sitt liv men kom igen efter det och fungerade toppen som ridhäst i flera år till, ungefär fram till nu. Samtidigt kan det kanske vara klokt att tänka lite realistiskt, han är snart 20 år, har spatt och pålagringar.

Sååå... ljusglimtar sa jag ju! Vad gör jag nu? Det är synd att Kotten är såpass ung än, någon ordentlig ridning blir det inte på ett tag för hans del. Casey var ju min ridhäst "nr 1", men jag har i alla fall tur som får lov att rida Abbe. Passo kan jag också låna, i princip hur mycket jag vill, men så ska tiden räcka till också. Casey ska ju inte få mindre uppmärksamhet bara för att han inte kan ridas, både han och Kotten tar sin tid. Casey och jag får kanske sysselsätta oss med lite trickträning? Jag vet inte om jag har någon talang för det direkt, speciellt inte när jag allra helst vill upp i sadeln, men jag får väl ge det ett försök.

Hm, det här blev kanske ett misslyckat försök till att hitta ljusglimtar. Snarare en djupdykning i hur det känns kring Caseys hälta. Men det är väl så, att man får börja med djupdykningen, älta, gnälla, grina, förbanna - för att sedan acceptera och gå vidare.

lördag 3 december 2016

Uppsutten teori på Kottens mamma

Häromdagen hade jag uppsutten teori med mina vuxna elever. Tanken var att ha som en mini-clinic där jag själv först visade och förklarade till häst, och att eleverna direkt efter fick prova med sina hästar. Idén kom utav att flera av eleverna har sagt hur klurigt de tycker att det är med fram- och bakdelsvändningar, skänkelvikningar, öppnor och slutor. Att de skulle vilja se det framför sig. Och istället för att visa en film på det och eleverna ska försöka komma ihåg hur det såg ut på filmen till nästa ridlektion en vecka senare så tänkte jag att det måste ju vara bättre att först få se "live" och sedan testa direkt. Det var första gången jag hade en sådan teorilektion och det blev så himla lyckat!

Jag red Kottens mamma, Missy. Det är så kul att hon står på mitt jobb så att jag har möjlighet att rida henne ibland (och berätta för henne om hur hennes son sköter sig...). Och jag hoppas verkligen att Kotten blir som henne att rida, fast mer formad efter mina önskemål förstås. Missy är superpositiv till precis allt, och hon är så otroligt smidig och spänstig trots att hon är så grov i kroppen. Hon påminner om min mammas älskade häst som vi fick ta bort i våras, Kaboom. Inte till utseendet men till inställningen och det där häftiga när ett grovt kallblod förvandlas till en smidig balettdansös under sadeln. Det var dock ett år sedan jag red Missy sist, så jag förvarnade mina elever om att det kanske inte skulle bli några jättefina skolexempel som vi visade. Men, fina hästen skötte sig så fantastiskt bra. Jag njöt i fulla drag av att visa upp och förklara inför min lilla publik. Och snacka om att hoppet om framtida dressyrträningar- och tävlingar växte i mig för första gången på länge när jag red omkring på henne, för kan hon så kommer säkert Kotten också att kunna. Han är så himla lik henne redan. Det enda som jag inte riktigt gillar, vilket inte är Missys fel utan hur hon är utbildad, är att hon blir tung i handen och inte är särskilt känslig för förhållningar, men det kommer jag ju att kunna undvika med Kotten. Sam lyckades jag utbilda till att balansera upp sig själv helt utan stöd i tyglarna och att bromsa genom att bara lyssna till min energinivå, andning och kroppshållning, så det har jag som mål att lära Kotten också. Och jo, samtidigt som jag känner mig hoppfull och glad så känner jag mig också livrädd att jag än en gång ska binda ett så starkt band till en häst som man gör från det att den är föl till det att man har ridit in och utbildat den till exakt det man vill, och att det sedan ska hända något även med Kotten så att jag mister honom för tidigt. Men jag kan ju inte tänka så. Det kan hända, absolut, men jag kan ju inte låta bli att ha häst för det. Och jag kan inte låta bli att ha unghäst för det. Jag får njuta så länge det varar, det är väl bara så. Hur man än vänder och vrider på det så hade jag ju aldrig velat vara utan de 9 åren Sam och jag hade, jag hade aldrig velat leva livet utan att ha lärt känna honom.

Kottens mamma som ettåring, haha - lik någon vi känner?

Kottens mamma som vuxen

Liiiiten bebis-Kotte💗



Tvåårig Kotte

fredag 2 december 2016

Skruva ned liiite... (om stress och sätt att hantera den)

De senaste veckorna har varit så fruktansvärt stressiga. Sedan jag började på mitt examensarbete har jag arbetat med det nästan varje vaken stund - förutom när jag har varit i stallet, lite sådär snabbt och halvslarvigt för att jag inte har haft tiden att pyssla och träna en massa, och när jag har varit på jobbet. Ändå känner jag mig så stressad över det, det känns som att jag inte kommer att hinna klart i tid och om jag skulle göra det så kommer det inte vara bra nog för att bli godkänt. Varje gång jag ska åka till jobbet så känner jag stressen stå mig upp i halsen och jag vill bara skrika "Jag hinner ju inte åka och jobba hela kvällen nu! Jag behöver skriva i 6 timmar till idag!".

Jag vet inte om det är så mycket att göra egentligen. Jag har klasskamrater som också arbetar 50% eller mer och klarar av det galant. Men det är ju så med stress, att det är inte hur man har det utan hur man tar det. Och just nu tar jag det så himla dåligt. Jag har alltid sett mig som en av de där väldigt effektiva människorna som klarar av att ha igång flera saker samtidigt, men av någon anledning går det inte så bra för mig nu. Jag har känt stressen stå mig upp i halsen konstant de senaste veckorna, varit spänd i hela kroppen, inte kunnat somna utan tänkt på hur jag ska hinna klart varpå jag har stigit upp och skrivit halva natten istället och legat så mycket back i sömn, inte hunnit röra på kroppen så mycket som jag brukar och inte hunnit pyssla så mycket med mina älskade hästar som jag egentligen vill och behöver = fått dåligt samvete. Men ni vet, att känna stressen riva en i halsen, det är så lätt att bara ignorera. Jag vet ju att det handlar om en kort period (det är i och för sig ett av problemen!), och jag vet att vi klarar av korta perioder av stress utan problem. Men så är 10 veckor trots allt en ganska lång period av stress om man tänker på vad stress är till för från början. Stressen är livsviktig för att vi ska kunna fly ifrån en fara. Men det handlar ju om händelser som är över på några minuter. Vi ser ett djur som vill äta upp oss - vi blir stressade - vi kan springa snabbare än någonsin och gör oss av med alla stresshormoner under vår språngmarsch - sedan är vi i säkerhet och kan andas ut. Under längre perioder med stress, när det inte finns något att springa ifrån, gör stresshormonerna skada på vår kropp.

Igår blev väl kroppen riktigt sur på mig. Jag kände som vanligt den där panikkänslan när det blev eftermiddag och jag var tvungen att släppa skrivandet, som jag i vanlig ordning inte alls kommit så långt med som jag hade tänkt, för att åka och jobba. Under den första lektionen smög en riktigt jobbig huvudvärk sig på, och den eskalerade under kvällens gång. På sista lektionen hade jag så ont i huvudet att jag hade svårt att se, och jag visste mycket väl att detta var migränhuvudvärk, men jag körde på som vanligt utan att visa minsta lilla eller skruva ned på ambitionsnivån. Efter sista lektionen tänkte jag "Det här går inte, jag får be eleverna ta hand om alla stallsysslor, eller så får jag strunta i några - stallgången behöver kanske inte vara sopad under natten?". Och hade det varit mitt egna stall så hade jag struntat i både det ena och det andra så länge hästarna fick mat och mådde bra, men nu var jag ju på jobbet och där känns det inte okej att slarva. Herregud, jag hade ju bara ont i huvudet (tänkte jag, men alla som har haft migrän vet vilken underdrift det är). Så jag körde på. Sista eleven var pratglad och stannade länge. Det var tur, för jag fick ju hjälp, men när allt var klart ville han prata lite mer. Istället för att säga att jag inte mådde bra och behövde komma hem så fort som möjligt så stod jag kvar och var supertrevlig och pratade. Som om jag arbetade på ett femstjärnigt hotell och inte på en liten ridskola ute på landet. Suck. Jag fattar ju själv att det inte är konstigt att jag stressar upp mig över ett examensarbete, med tanke på min löjligt höga ambitionsnivå gällande precis allt. Så fort eleven hade åkt hem fick jag kasta mig in på toaletten och spy. Huvudvärken lättade i ungefär en halv minut innan den slog tillbaka ännu värre. Jag fick famla mig ut till bilen med halvstängda ögon och var såklart farligare än ett fyllo ute på vägen när jag körde den 25 minuter långa bilresan hem. Väl hemma spydde jag en gång till innan jag fick tryckt ned full dos av mina migräntabletter och grävt ned mig under täcket.

Sååå... jag behöver en plan. Jag kan inte kollapsa på grund av ett examensarbete. De små slantarna jag får från jobbet behöver jag verkligen. Och jag vill inte skjuta fram på ventileringen av min uppsats, då hamnar den i vägen när nästa examensarbete börjar (japp, vi skriver två stycken). Så det som återstår är ju att skruva ned en aning på ambitionsnivån. Det behövs, men det är så jäkla svårt. Min klasskamrat sa åt mig att slarva lite. Hellre en dålig uppsats än ingen uppsats. Och det är ju helt rätt, men ändå sitter jag där och fastnar i minidetaljer för att jag vill få till det så bra, så bra... Jag har försökt att sänka ambitionsnivån på jobbet också. Köra lite mer på den tråkiga ridlärar-stilen och mest säga vad eleverna ska rida för övning, inte vara superengagerad i varje litet steg varje ekipage tar. Inse att jag inte kan svara jätteutförligt till alla när 8 elever ropar mitt namn samtidigt i stallet. Men det är så svårt, det sitter ju i ryggmärgen att göra sitt bästa. Dessutom tycker jag att jag redan har dragit ned rejält på min ambitionsnivå jämfört med för några år sedan, så om jag sänker den ännu mer... var hamnar den då? Snart i botten eller, kommer jag att göra ett dåligt jobb då? Men vet ni, om det skulle vara så, så får det ju faktiskt gå. Hellre göra ett dåligt jobb än att få migränanfall varje kväll och sakta men säkert förstöra kroppen.

Det är väldigt lustigt att ha kunskap om stressfysiologi och stresshantering, och att ha full insikt i att jag misshandlar min kropp och hur jag kan göra för att sluta, men att ändå inte se till att ta mig ur det. Men jo, nu måste jag. Nu måste jag börja slarva på riktigt! Som med alla förändringar så är det väl bäst att sätta upp små enkla mål som jag vet att jag kan klara av. Det blir för abstrakt att bara bestämma sig för att dra ned på ambitionsnivån. Som ett första mål kan jag ju till exempel bara skriva på uppsatsen idag, utan att läsa igenom det jag har skrivit flera gånger. Läsa igenom får jag ju göra sedan ändå, när allt är klart. Idag ska jag bara skriva. Och som ett första mål på jobbet kan jag ju börja med att inte svara på en massa mail utanför arbetstid (det trodde ni inte att ridfröknar hade som problem va!). Haha, vad märkligt att sätta upp mål för att försämra sin arbetsinsats. Mål handlar ju alltid annars om att utvecklas och nå högre höjder. Men ärligt talat så tror jag att det finns fler som skulle må bra av att sätta upp "slarvmål" i sina liv. Vilket blir ditt?

torsdag 1 december 2016

Förstår inte

HUR kan en person som uppenbart brukar våld på sin häst fortfarande hyllas av folket? Hur kan så många blunda för alla bilder och filmer som finns där personen sliter och drar sin häst till en extrem rollkur? Jag är helt paff. Jag förstår faktiskt ingenting. Detta måste ju ligga på ett väldigt djupt psykologiskt plan, det måste vara något i "bovens" personlighet som gör att folk blir lite hjärntvättade och inte kan se klart. För miljonte gången, nej en ögonblicksbild är inget man ska döma verkligheten utifrån. Men när det framgår supertydligt, alltså så att jag inte ens hade behövt mina glasögon för att kunna se det (jag ser alltså riktigt värdelöst utan mina glasögon), och personen själv samt alla "fans" ändå på allvar skakar på huvudet och säger "Nääe, det där är bara ögonblicksbilder. Hästen blev lite rädd". Nej men jag kan inte förstå det någonstans, hjälp mig för jag tror att jag håller på att bli galen! Det är som att ställa ut en enorm folksamling i fullkomligt ösregn, ni vet den värsta tänkbara storm där man knappt klarar av att se handen framför sig för allt regn som vräker ned, man drunknar nästan och måste hålla i sig för att inte kastas omkull av vinden. Och så står det en snubbe framför dem och säger "Nänä, det regnar inte! Det är solsken och vindstilla idag". Och då tror hela folksamlingen på snubben, trots att regnet piskar dem i ansiktet och de håller fast sig i busskuren för att inte blåsa bort.

För snälla, det KAN väl inte vara så att det är såhär dressyr ska vara. I så fall vill jag inte ha något med den grenen att göra alls. Men det sjuka är att det finns ju så många som (tack och lov!) rider helt tvärtemot det här, mjukt och väldigt hästvänligt i total harmoni, och det är också dressyr. Eller det är den enda riktiga dressyren om ni frågar mig, det andra är faktiskt djurplågeri. Oj oj oj, så hårt det låter. "Ge dig på dem som på riktigt plågar sina djur istället." Ja, det är förstås värre med hästar som svälter och inte får någon hovvård. Absolut. Men bara för att det finns något värre behöver väl inte detta, som också är riktigt illa, vara okej? Jag ser inte skillnaden mellan att slita hästen i munnen till en extremt stressande och obehaglig form, och att slå sin häst.

Ja, det finns bilder, det finns filmer... Men det syns direkt vem det är på dessa bilder och filmer, och det har ju blivit ett himla liv om att man "hänger ut" och "mobbar" ryttare när man försöker visa exempel på vad som upprör en. Så jag lägger ned det, dessa bevis har förresten fått rejäl spridning innan men ändå viftats bort av de flesta och det är väl det som gör mig så oförstående och ledsen. Och ryttaren som jag har haft i bakhuvudet när jag skrivit detta inlägg är tyvärr inte den enda. Jag känner till andra ryttare som tar sig fram i världen på exakt samma sätt. Som till och med själva lägger ut bilder på rollkursliknande "träning" på sociala medier med stolthet, och får HYLLNINGAR från alla sina "fans". Jag  f ö r s t å r  inte hur folk kan vara så blinda, okunniga, jag vet inte vad? Men som sagt, jag tror att det är något i personens sätt att vara mot andra människor som gör att han eller hon får dem med sig. Plus att personen själv inte förstår att det är fel att dra med all sin kraft i tyglarna så att hästen går med hakan mot bringan, visar ögonvitorna och försöker gapa så mycket den kan under den hårt spända nosgrimman. Hade jag fastnat på en sådan bild... typ om hästen hade snubblat eller hoppat till och jag hade tappat balansen så rejält att jag blivit hängande i tyglarna, alltså jag hade ju skämts ögonen ur mig. Men så finns det alltså ryttare, som dessutom ses som väldigt duktiga och som vinner stora tävlingar, som lägger ut precis sådana bilder med stolthet - och deras bilder handlar inte om att hästen har hoppat till och ryttaren tappat balansen. Det är vanliga träningsbilder.

Allt det här är så synd. Synd om hästarna förstås, synd om alla som inte förstår hur fantastiskt det kan vara att rida utan all den där stressen, utan att ta i allt vad man kan i tyglarna, utan att få träningsvärk i armarna efter ridning, synd om oss som kämpar för att ridning ska vara mjukt och harmoniskt, och synd eftersom det ger en riktigt trist bild av hela ridsporten, folk utanför hästvärlden ser förmodligen med en mindre hjärntvättad syn på dessa bilder och filmer och ser väldigt stressade djur som utsätts för obehag.