måndag 28 november 2016

Pepp i lagom mängd

Jag såg en sån där bild med visdomsord på Facebook. Orden löd: A year from now, everything you're stressing about won't even matter. Det lät ju fint. Det är bara det att det kunde verkligen inte stämma sämre. Jag blev SÅ himla nedstämd när jag insåg att precis allt jag stressar upp mig över nu kommer att spela en jätteroll om ett år. Sedan blev jag sur. Fula, vidriga visdomsord som inte vet någonting om verkligheten alls. De är användbara typ... när man stressar över att hinna få fram adventsljusstakarna. Eller att köpa julklappar. Eller att hinna med bussen, städa, baka och så vidare. Inte alls användbart vid större klumpar i magen än så. Men jag vet, stress kan göra oss väldigt sjuka och då spelar det ingen roll om det är stora, allvarliga saker som faktiskt spelar roll om ett år eller om det är småsaker, för stressen kan vara lika stor oavsett... Men ändå. Vad finns det för visdomsord och pepp för sådant som gnager hål i en och som faktiskt kommer att spela en väldigt stor roll om ett år, och om fem och tio år? Sådant som kan vända upp och ned på våra liv? Jag har inte hittat några sådana visdomsord alls. Men jag vet att det inte hjälper att oroa sig, att det bara blir som att lida två gånger. Det är dock inte så lätt att sluta oroa sig bara för att man har den vetskapen. Det är som att en del av hjärnan tänker rationellt men att den andra, emotionella delen, hela tiden har lite mer att säga till om. Det är nu jag önskar att jag sprang på någon klok gammal gumma som visade sig vara synsk och som kunde hålla om mig och säga "Jag ser att det kommer att ordna sig till det allra bästa, du behöver inte oroa dig alls"!

Nåväl, tanken med min nya kategori "Ryttarhälsa" var ju inte att gnälla om mina problem, utan att inspirera och hjälpa andra. Men kanske är det skönt med lite igenkänning också, det brukar jag själv tycka i alla fall. För själv blev jag som sagt sur över de där visdomsorden som totalt saknade verklighetsförankring. Så enkelt är det sällan. Men man kanske kan använda dem till att fråga sig: Det jag stressar över så mycket nu, kommer det att spela någon som helst roll om ett år? Och om svaret är nej, så kanske man inte behöver strida riktigt så mycket för just det. Men om svaret är ja... ja, då vet jag som sagt inte riktigt vad man ska göra. Är det något man kan påverka så kan man ju lägga upp en plan och försöka få igenom den. Men väldigt ofta handlar oro om sådant som vi inte kan påverka alls. Det är den värsta oron. Och den är komplicerad, för jag tror inte att vi bara kan kalla den värdelös heller. När Sam blev halt så föreställde jag mig det allra värsta, även om jag fullt ut inte kunde tro på det. På kliniken visade det sig att vara det allra värsta. Det blev en enorm chock men någonstans var jag ändå pyttelite tacksam över att jag redan hade tänkt mig det allra värsta i förväg, för chocken hade nog om möjligt blivit ännu större annars. Oron i förväg förhindrade ju inte själva händelsen, Sams skada blev inte mindre allvarlig för att jag låg sömnlös i veckor innan klinikbesöket. Men det påverkade säkert hur jag tog beskedet.

Som med så mycket annat behöver man väl hitta en slags balans i oron. Jag tror inte att man bara ska försöka kväva tankarna, utan istället ta sig själv på allvar. Lyssna på vad det är man är så rädd för. Förbereda sig mentalt. Om man inte kan göra upp en plan för att påverka det man stressar eller oroar sig över, så kan man åtminstone göra upp en plan A, en plan B och en plan C för hur man ska tackla livet om det man är som mest orolig över faktiskt händer. Att skriva ned sina tankar är så underskattat. Nu menar jag inte att skriva i en blogg, utan att verkligen skriva det där allra mest personliga som gnager, förslagsvis i en dagbok eller liknande som ingen annan ska läsa. När man har skrivit ned ett par planer för det värsta tänkbara scenariot så kan oron faktiskt lugna sig lite, det kan kännas som att man har låtit den rationella delen av hjärnan hjälpa den emotionella lite. Grundfunktionen med stress är att den ska hjälpa oss att lösa situationen som är farlig: Typ att vi ska få tillräckligt med adrenalin för att klara av att springa ifrån björnen som snart attackerar oss. I vårt samhälle är det vanligare med långdragen oro över saker som vi inte kan springa ifrån. Men jag menar att vi ändå kan använda oss av oron/stressen, lyssna på den och som sagt skriva ned tänkbara lösningar. När man har gjort det fyller inte längre oron någon funktion, för lösningen har man redan. Nedskriven. Redo att plocka fram om det skulle behövas. Sedan är det tyvärr långt ifrån så enkelt, tankarna kommer tillbaka ändå, men för mig hjälper det i alla fall väldigt mycket att ha en nedskriven nödplan och när tankarna kommer tillbaka och besvärar mig så sätter jag mig och skriver ytterligare en plan. Det är som att den emotionella delen av hjärnan känner sig lite nöjd för en stund då, som om den har blivit lyssnad på och tagen på allvar.

tisdag 22 november 2016

Höger sida... så löjligt enkelt egentligen.

Jag har alltid försökt att göra lite saker från högersidan med mina egna hästar, trots att det traditionella är att "allt" ska göras från vänster sida: knäppa grimman, leda, ta på och av täcken, sadla på och av, tränsa på och av, hoppa upp och av och så vidare, och så vidare... Från allra första början kommer väl det där med vänstersidan från att de ridande militärerna hade svärdet hängande på sin vänstersida. Det var längesedan vi gick omkring med svärd bland hästarna, men det har väl hängt kvar för att det ska vara "ordning och reda" och för enkelhetens skull. Vissa hävdar även att det är för säkerhetens skull, och visst, om en häst har blivit van ända sedan fölsben med att bli mest hanterad från vänstersidan så är det förmodligen det säkraste sättet att hantera den hästen på. Men så dumt det är egentligen. Sedan jag började nosa lite på nh så insåg jag hur oliksidig Kotten redan är (2,5 år gammal!) enbart på grund av att jag gör så mycket från vänster sida. Som sagt, då har jag ändå alltid försökt tänka på att även leda på höger sida och sådär, men det blir verkligen inte alls lika ofta som på vänstersidan. Och nu när jag verkligen har tvingat mig själv till att göra allt från högersidan ett tag så känner jag själv hur extremt konstigt det blir: Jag är som en nybörjare på högersidan! Kan knappt hoppa av hästen på höger sida utan att det känns superklumpigt. Jag tycker att det säger en hel del om hur oliksidiga både vi och hästarna blir av den där jädra vänsterside-hanteringen. 

Så, sedan ungefär en månad tillbaka har jag som sagt tvingat mig själv till att göra det mesta från höger sida. Jodå, det går att ta på både grimma, täcke, sadel och träns från höger sida - även om man får gå runt sedan och knäppa på högersidan. Och det känns jättekonstigt! Haha, det är så sjukt att jag har hållit på med hästar i hela mitt liv och får väldiga problem med att tränsa bara för att jag gör det från höger sida. Men efter en månad med denna på ett sätt enkla och på ett annat sätt svåra omställning så känner jag faktiskt hur jag börjar bli lite bättre på att göra saker på höger sida om hästen. Och jag tycker att jag märker lite skillnad på hästarna också. Jag säger inte att en häst plötsligt blir liksidig i ridningen för att man leder den, tar på utrustningen och sitter på och av på höger sida, men det kan nog ge en liten puff i rätt riktning ändå. Även om hästen inte direkt ändras eller stärks fysiskt av att man har bytt sida (eller gör lika mycket från båda sidor vilket jag förstås ska gå över till sedan när jag har blivit duktigare på att göra saker från höger sida) så ändras den mentalt, det kan jag nästan svära på. Och det som händer i knoppen möjliggör saker vi kan göra med kroppen... (oj vilket käckt egenpåhittat talesätt jag fick till där). 

Fokus på oss ryttare då: Längesedan jag la fokus där nu. Men det är ju min grej egentligen. Hur som helst, vi kan verkligen tjäna på att göra mycket av stallsysslorna med "fel" sida. De flesta av oss håller alltid samma hand längst upp på grepen och sopen, bär hinderstöden och spånbalarna med ena sidan av kroppen, hoppar på och av på vänster sida hästen och så vidare. Det är först när man testar att byta hand, fot eller sida som man inser hur skev man egentligen blir av att jämt göra sakerna från samma sida. Testa idag! Om ni inte redan är duktiga på att arbeta med båda sidor av kroppen så kanske ni som jag kommer att känna er väldigt klumpiga och som nybörjare på nytt när ni provar. Men tänk då om ni fortsätter att kämpa på med er ovana sida lite mer ett tag, ett så enkelt (om än i början frustrerande) sätt att bli mer liksidig! Något som verkligen är viktigt för oss ryttare. 

måndag 21 november 2016

Bus-Abbe

Jag har upptäckt en helt ny sida av Abbe. Nu när han har förstått grejen med bommar, hinder och galopp så går det knappt att hejda honom, och han blir busig som sjutton när det är något sådant skoj på gång. Igår travade vi över en bomserie och direkt efteråt tyckte han att det var dags för galopp. Inget konstigt med det, jag har ju använt mig av bommar för att locka fram galoppen så jag förstår verkligen att han kopplar ihop bommar med galopp. Men med en bockserie? Det kan jag nästan svära på att jag inte har lärt honom... Han är ju så söt ändå, det är inte så värst stora bockar han får till och när jag håller in honom så lyssnar han direkt, utan diskussion. Så nu gäller det att få till en fin balans här: Han får gärna tycka att det är så roligt att galoppera som han tycker nu, men han får inte lära sig att bränna iväg i en himla fart och bocka. Jag försökte lura honom igår genom att fatta galopp på olika ställen varje gång och när han var lite för framåt så blev det ingen galopp utan några volter i trav eller rent av lite fram- och bakdelsvändningar i skritt istället. Det fungerade ganska bra, han lyssnade i alla fall mycket bättre efter mina signaler i slutet av passet än i början.

Sedan har han blivit lite "på eller av". Antingen är han sådär på så att han blir lite hetsig och busig, eller så vill han stänga av helt och stanna. Jag fick ju tips av min nh-tränare att göra halt och hoppa av när han hade gjort något riktigt bra, för att verkligen visa att det var rätt och att ge honom det ultimata berömmet. Jag tyckte att det kändes väldigt konstigt i början, sedan kände jag att det var ganska logiskt och vettigt, men nu börjar jag tveka igen. Abbe lär sig saker väldigt snabbt, och jag tror att han försöker stanna nu för att få känna sig duktig och för att jag ska hoppa av. På ett sätt kanske det är bra, han har fått bättre självförtroende och tycker själv att han har gjort något rätt - då "ska" vi ju stanna. Men på ett annat sätt gillar jag det inte alls, han ska ju inte stanna helt på eget bevåg. Jag tycker att framåtbjudningen är jätteviktig och det känns som att vi tar bort den om han ska koppla ihop "göra rätt" med "stanna och vila". Hm, jag får ta och diskutera detta med min tränare vid nästa tillfälle. Det är egentligen då olika metoder blir intressanta, när man kan ifrågasätta dem och vända och vrida på dem lite. Sedan kanske man kommer fram till att jo, den metoden passar bra ändå på grund av ditten och datten, eller så kanske den bara lämpar sig vid vissa tillfällen, eller inte alls för oss. Och det är väldigt skönt med en tränare som man faktiskt kan diskutera så med, istället för att känna att man måste hålla med om precis allt.

fredag 18 november 2016

Deppigt

Igår var Casey på återbesök hos veterinären och hältan hade inte blivit ett dugg bättre. Röntgen visade lite pålagringar i vänster framknä, och om de kan stanna av och han kan bli ohalt igen eller om de kommer att bli värre vet vi inte. Casey behandlades i alla fall idag igen och fick en ny återbesökstid.

Jag är förstås jättedeppig. Visst, han är snart 20 år och har hopptävlat mycket som ung, men det klart att jag helst vill att han ska vara en superfräsch krutgubbe tills han är långt över 30. Det enda sköna i eländet är att han inte har ont av att "bara vara". Alltså varken ont i knäet (som det verkar) eller ont av det psykiskt. Hältan syns fortfarande bara när vi longerar i vänster varv på ganska hårt underlag, i övrigt ser han väldigt nöjd ut med livet. Det är gott. Sam hade ont hela tiden, han vågade inte lägga sig ned, han hade inte bara kunnat gå hemma i hagen och ha det gott. Tyvärr. Kaboom blev också för kass till slut för att ha det bra. Det vore ledsamt och jättetråkigt om det visar sig att Caseys knä aldrig kommer att hålla för ridning igen, men tack och lov ändå för att det inte är tal om att han måste sluta sina dagar. Jag vet att det är något man måste räkna med som djurägare, och man vill ALLTID slippa det förstås, men med tanke på att vi miste Sam och Kaboom förra året så hade jag nog knäckts totalt om jag skulle mista Casey nu också. Fast jag knäcktes totalt efter Sam. Ofta känns det som att jag ligger kvar där, drygt ett år tillbaka i tiden, och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Men så är jag ändå här, samtidigt, för tiden har bara gått och kroppen måste följa med tiden. Usch, nu bubblar det där upp igen.

Boxvila tills på lördag nu på grund av infektionsrisken. Trååkigt. Men Casey är i alla fall väldigt bra på att stå inne, han tar det hela med ro och ser nöjd ut trots allt. Älskade häst! Snälla, nu kan det väl ändå få vara min tur med ett litet mirakel?

onsdag 16 november 2016

Det går i lufselilufs


Vem är det som rider?
Det är mamma som rider.
Det går i sakta trav, i sakta trav.
Vem är det som rider?
Det är pappa som rider.
Det går i galopp, i galopp.
Vem är det som rider?
Det är morfar som rider.
Det går i lufselilufs, i lufselilufs.
Vem är det som rider?
Det är barnen som rider.
Det går i hoppande skutt, i hoppande skutt.

Ovanstående fantastiska dikt från Barnkammarboken kan man höra Åke Arvidsson läsa upp här: http://www.last.fm/music/%C3%85ke+Arvidsson/_/Vem+%C3%A4r+det+som+rider

Igår gick det i sakta trav. För mig och... Kotten! Fast det kändes mer som lufselilufs. Han är ju så förbenat duktig (förutom när han river ned gigantiska första hjälpen-skåp, lägger sig på stallgången när hovarna ska kratsas, rymmer ur hagen och så vidare...) att jag inte kunde låta bli att prova lite trav. Med betoning på lite, jag lovar att jag inte har glömt bort att han bara är 2,5 år. "Ridpassets" längd var nog 7 minuter tror jag. Vi körde på en egen variant för att få Kotten att dels känna att vi hade roligt och dels förstå broms och gas. Det finns ju många olika metoder och modeller för inridning och utbildning av hästar, här kör vi inte på Flyingemodellen utan på jaga mamma-modellen. Min snälla mor har ju vid de två tidigare ridtillfällena på Kotten hållit honom i ett grimskaft, det tyckte jag kändes onödigt idag eftersom han är så cool så jag bad henne att gå en bit framför honom istället. Jag hade en idé och den fungerade ganska bra.

Jag sa: "Nu skrittar vi". Mamma gick iväg med raska steg samtidigt som jag tryckte till med skänklarna och smackade. Kotten började skritta.

Jag sa: "Nu gör vi halt". Mamma stannade samtidigt som jag gjorde en förhållning och sa ptro. Kotten gjorde halt.

Jag sa: "Nu svänger vi vänster"... eh ja, ni förstår modellen vid det här laget va? 

Sedan kom vi ju till det där med traven. "Vi får ta lite trav också", sa jag. "Det skulle jag ha väntat med till nästa gång", sa mamma. "Okej", sa jag, "men spring lite nu är du snäll för vi ska trava i alla fall". Varpå mamma skuttade iväg på långsidan som en vrålbusig B-ponny och gav ifrån sig något pipljud i stil med hur Kotten själv brukar låta när han blir busig. Kanske bäst att hålla i manen, tänkte jag... Sedan kom lufselilufset. Lufs, ett steg, lufs, två steg. Lufs, lufs, lufselilufs. En trav så stilla och stabil att jag fick ta i för att kunna rida lätt i den. Och lättridningen var Kotten kanske inte sådär överdrivet förtjust i. "Hörredu vad gör du nu? Ska du bli ännu längre, ställa dig upp över mig sådär??" och så tänkte han med öronen. Vet ni vad jag menar? När hästen vinklar öronen utåt-bakåt. Inte sura öron, men väääldigt fundersamma öron som visar att tankarna rasslar omkring mellan öronen som lådan med trasiga julgranskulor uppe på vinden. Nästan en hel långsida i trav blev det. Och jag var överlycklig förstås, varje litet framsteg är SÅ häftigt!

måndag 14 november 2016

Hur är det att vara ridlärare?

Ridläraryrket, hur ser folk på det egentligen? Jag tror att det ofta är rätt så missförstått och fint rosa-fluff-molns-uppmålat. Men jag vet, innan jag själv blev ridlärare så kunde inte jag heller föreställa mig hur yrket egentligen var.

Så jag tänkte svara på några vanliga uppfattningar/kommentarer som jag kan få höra i stallet. Innan ni börjar läsa så kan jag ju bara klargöra att jag älskar mitt jobb och att detta är ett inlägg skrivet med glimten i ögat.

"Men är detta ditt jobb? Får du betalt för det?" - Nänä, jag hjälper dig och 56 andra förvirrade och hästrädda föräldrar att se skillnad på fram- och bakdelen på hästen och lär era barn hur de ska hålla i tyglarna, att de ska sätta sig ned och ställa sig upp i vartannat steg i traven och att hästen inte bockar när den rör på örat, två kvällar i veckan 30 veckor om året enbart för att jag inte har något annat att göra!

"Rider du själv också eller, och har hållit på med hästar innan och så?" - Mjää du vet, allting finns på Youtube nu för tiden. En regnig helg passade jag på att plöja igenom alla avsnitt av Ponnyakuten, sedan kände jag mig redo för att lära ut det här med ridning!

"Hästar är så gulliga och roliga att jobba med!" - Jaa visst är de söta! Speciellt förra veckan när alla stona brunstade och jag fick gnugga 16 kletiga bakben varav en tredjedel av damerna inte tyckte att jag hade där att göra alls. Eller igår när en häst fick för sig att skottkärran som stått i hörnet i ridhuset i de 5 år hästen har bott här plötsligt var livsfarlig, varpå hästen stack iväg i fullt sken och bockade av sin stackars rädda ryttare som jag hade satt på just den hästen för att den alltid är så snäll och inte gör en fluga förnär. Eller förut när hästarna hade bestämt sig för att vara helt galna vid insläppet och jag höll på att bli översprungen och nertrampad i leran. De är så söööta!

"Barn är så gulliga och roliga att jobba med!" - Ja här kan jag inte ens säga emot. Det är de verkligen! De är rent av för gulliga för att bli avkastade och sparkade på, och det är givetvis något jag försöker att undvika till 200% men så var det ju det här, att hästar lever och sådär... Men absolut, det är en ren fröjd att se i ögonvrån hur 5-åriga Maja-Lisa på 17 kg rider för nära hästen framför sig och om två sekunder kommer att få ett par bakhovar swischandes förbi sitt lilla ansikte för att hon inte riktigt klarar av att ta in allvaret i "Rid inte för nära varandra, hästarna kan sparkas" som ridfröken har sagt 30 gånger sedan lektionen började idag, och för att ridfröken i just den stunden råkade ha blicken på lilla Pelle som plötsligt hade tröttnat på att rida och bestämt sig för att hoppa av i farten och sätta sig i mitten av ridhuset för att bygga sandslott.

"Jaha, är det din tur att få rida lite nu då, när lektionerna är färdiga för kvällen?" - Ja åh vad jag känner mig peppad på ett ridpass med någon av lektionshästarna som redan har gått tre lektioner var ikväll, och vilken energi och tid jag har till det nu när jag redan har sprungit omkring i stallet och ridhuset non-stop i 6 timmar, efter 1 timmas kontorsarbete, och dessutom har ungefär 1 timmas stalljobb som väntar mig innan klockan är 23 och ja... ja, då ska jag nog ta mig ett härligt midnattspass istället för att åka hem och lägga mig. Jag ska ju trots allt inte alls upp dagen efter och göra andra saker.


Än en gång - detta är på skoj! Men det kanske finns någon gnutta överdriven sanning i det också.

fredag 11 november 2016

Tummen ner?

Efter att ha fått min första "ogilla" eller "tummen ner" på Youtube och blivit väldigt förvånad över hur illa det känns, undrar jag: VARFÖR finns tummen ner på Youtube? På Instagram och Facebook har man tidigare bara kunnat gilla och kommentera, nu kan man ju även "reagera" på Facebook med arg gubbe, ledsen gubbe och så vidare... Också jättedumt. Visst, finns det bara ett gilla-alternativ så kan ju folk ändå skriva i en kommentar att de inte gillar vad-det-nu-är, men det är ju såå mycket lättare för folk att snabbt klicka på tummen ner eller arg gubbe. Utan chans att lämna någon förklaring eller konstruktiv kritik.

Haha, jag förstår inte ens att jag sitter och skriver detta. Det låter ju så löjligt med arga gubbar och tummar som pekar nedåt! Men jag tror att symbolerna betyder mer än vad man kan tro. När jag lite senare läste vuxna människors fruktansvärt elaka kommentarer till Sanna Nielsen för att hon ska vara julvärd och hade en tröja och ett läppstift som inte föll några avundsjuka människor i smaken... Alltså de uttryckte sig på ett sätt som blev ren mobbning, på nätet, från vuxna människor! Ja då blev jag så himla arg. Inom hästvärlden är ju detta med att "hänga ut" ryttare på "ögonblicksbilder" ett aktuellt ämne, men det är stor skillnad på att visa verkligheten för att få igång en debatt, och på att sitta och häva ur sig elakheter kring någons utseende. Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut inte att det är okej med elakheter mot ryttare som rider för hårt heller. Jag tycker att det är bra att dressyrens märkliga utveckling har börjat uppmärksammas och att vi uppenbarligen måste visa exempel från verkligheten för att folk ska vakna - men jag tycker inte att det är bra om folk börjar ge sig på personer och gör mobbning utav det. Tänk barn och ungdomar som växer upp i sociala medier - de får dagligen se hur vuxna människor mobbar och häver ur sig precis vad som helst så länge de sitter bakom sina skärmar. Och så försöker vi prata om mobbning och kränkningar i skolan... Snacka om att känna sig motarbetad när Internet, som barnen har tillgång till dygnet runt, är smockfullt av vuxna människor som inte kan uppföra sig. Och åter till den lilla, till synes oskyldiga "tummen ner" - fy faaasen för att få sitt youtubeklipp eller sin facebookstatus ogillad i 14-årsåldern! Fast barn och ungdomar kanske inte tar lika hårt på det som vuxna? Åh, nu blir jag sådär supernyfiken. Det finns så mycket kring barn IT och som är outforskat och jättespännande.

Vad var det jag fick tummen ner på då? Nu handlar egentligen inte detta inlägg om att jag fick en tumme ner på ett litet klipp på Youtube, buhu jag är 27 år och klarar inte av att alla inte gillar mig... Nej, det handlar om vad vi känner behov av att ogilla/kommentera negativt om och hur man kan göra det på olika sätt. Någon tyckte visst inte om klippet där jag hoppade en liten bana med Abbe. Första gången han hoppade bana, kanske femte gången han hoppade överhuvudtaget. Och några av de allra första galoppfattningarna. Såklart att det inte ser snyggt ut, det håller jag med om! Han skyndar sig iväg lite och travar-traven blandas med lite halvgalopp ibland vilket nästan får honom att se halt ut. Han försöker liksom galoppera med frambenen och trava med bakbenen, för att han är lite exalterad. Men det är just det, folk kan döma så snabbt på nätet. Nu kanske ni tycker att jag säger emot mig själv, jag som nyss tyckte att det var bra att bilder och filmer på "hård ridning" uppmärksammas? Dömer inte jag lite väl snabbt då? Tål jag inte min egen medicin? Men jag har skrivit om det förut, jag tycker faktiskt att man kan se skillnad på hård ridning och på en vinglig/orutinerad häst. Eller en orutinerad ryttare för den delen. Det är skillnad på att sitta och banka, såga, rycka och dra som toppberidare eller elitryttare, och på att vingla runt lite på en hoppbana för första gången. Ryttaren kan rida mjukt och schysst även om allt inte ser perfekt ut. Ibland kan det dock vara svårt att se skillnaden - och då kan det mycket väl vara så att man behöver se mer innan man värderar ridningen! Om man nu ens behöver värdera ridningen. En bild med en häst bakom lodplan och där ryttaren ser ut att sitta och såga och dra - den säger faktiskt inte mycket alls. Även om bilden i sig inte ser trevlig ut så KAN det ha hänt något i just det ögonblicket som inte hörde till vanligheterna. Det är jag helt med på. Men om det dyker upp bild efter bild där ryttaren ser ut att rida så, och dessutom film - ja då får man börja bli misstänksam. Men. Att mobba för det? Absolut, absolut inte. Det leder ingenvart, det spelar ju ingen roll vem det är som sitter och drar i handbromsen för kung och fosterland - själv har jag till exempel ingen aning om någons namn från "Breedersbilderna", förutom exemplet på god ridning (Charlotte Dujardin). Jag bryr mig heller inte ett smack om namn på ryttarna som rider på ett hårdare sätt, det är inte dem som personer jag vill ifrågasätta utan att den sortens ridning är okej och till och med är något som många ser upp till.

Det blev kanske ett rörigt inlägg. Men dels: fasen vilken hemsk mobbare vilken duktig småbarnsmamma och förskolefröken som helst kan bli på nätet. Och dels: vi måste väl kunna diskutera sådant som inte är bra, utan att det blir mobbning och utan att det som faktiskt inte är mobbning kallas för det?

måndag 7 november 2016

Det svänger fort / Kotten får själv berätta...

Hallå brudar! Det är mest brudar som läser här va? Eller va, människobrudar? Mattanter med andra ord. Jaja, mat är ju gott så.

På tal om mat! Idag när matte ledde in mig i stallet så såg jag de allra ljuvligaste äpplen jag någonsin sett stå i en hink i stallet. Wow, vilken överraskning till mig! Matte verkade väldigt trött när hon hämtade mig från hagen, och lite sur också, hon muttrade något om de härliga kardborrarna jag gned in i hovskägget, luggen, manen och svansen förut. Det där är så roligt förresten, kardborrar är ju helfestliga för de fastnar så lätt och sitter som berget - man kan fixa jätteroliga frillor på sig själv. Och jag vet det bästa kardborrestället i hela världen, det finns i min hage! Men det roliga är att matte har letat och letat, både i år och förra året när jag hittade kardborrestället, men hon lyckas inte hitta det! Hon säger att det är helt omöjligt, för hon tycker att hon har tittat överallt i hagen och ändå kommer jag med nya kardborrar i luggen dagen därpå. Haha! Jag ska aldrig säga var det superbästa kardborrestället finns någonstans. Huuuur som helst, matte var ju trött, och lite sur, när hon tog in mig. Därför blev jag faktiskt en smula förvånad när jag fick se hinken med äpplen till bara mig. Den stod i och för sig lite dumt till, det var lite svårt att komma åt, men matte ville säkert bara se hur vig jag var. Hon stannade mig en bit ifrån hinken, i och för sig för att tjöta med de andra mattanterna men det måste även ha varit för att jag skulle få plocka med mig hinken och dess innehåll. Jösses, vad jag fick sträcka på mig! Ni skulle ha sett! Lite tråkigt var det att matte inte såg, hon tjötade bara mattant-tjöt och verkade liksom ha glömt bort att jag skulle få visa min vighet. Jag fick tag på hinken men när jag skulle lyfta den så råkade jag visst dra med mig något skräp från väggen som ramlade ned på golvet ihop med alla äpplen. Åh, vad gott det skulle bli att sätta i sig alla goda, smaskiga... Men vet ni? Nu fattade jag ingenting, för matte blev jättearg! Jag fick inga äpplen alls utan blev fastspänd på stallgången. Mattanterna skrattade och tog kort och matte sa att hon skulle sälja mig på Blocket. Jaha, hon kan ju glömma att jag tänker visa min vighet och andra bra egenskaper om hon bara är ute efter att kunna skriva ned dem i en annons?


Jag tror att det var det där skräpet som jag råkade dra med mig från väggen som matte blev så upprörd över. Visst, skräpet bestod av ett ganska stort och tungt skåp. Och visst, det var fyllt av miljoner småprylar: plåster, termometrar, tejp, flaskor, burkar, tuber, saxar och en massa annat. Allt hamnade på golvet fast det syns inte på den här bilden som ena mattanten tog. Det är lite synd, för jag tyckte att det såg fint ut. Och något annat som inte syns på bilden är alla äpplen som låg ihop med alla prylar från skåpet! Så ja, jag tycker faktiskt att det var lite tråkigt att ingen kunde föreviga detta ögonblick från rätt vinkel så att man kunde se hur bra jag hade gjort det.

Men som sagt, matte verkade inte alls tycka att det var bra utan gick runt helt tyst och kändes superarg. Typ lika arg som när jag var liten och precis hade fattat att man måste få hovarna kratsade, men ändå försökte lägga mig på matte för att skoja lite. Jaja, hon och en annan mattant lyfte bort skåpet - de behövde vara två! Helt otroligt vad svaga ni människor är, jag klarade ju lätt att lyfta ned det där helt själv. Sedan plockade matte upp alla miljoner prylar som hade ramlat ur skåpet och sist men inte minst plockade hon upp alla äpplen. Men - jag fick inga! Nu var jag helt säker på att hon var sur. Sedan skulle hon ta bort alla fina kardborrar från hovskägg, lugg, man och svans och då tyckte hon att jag skulle stå still. Men hallå, stå still när jag precis hade blivit lurad på en massa äpplen? Nä, jag tänkte då inte stå still och skulle matte sura så tänkte jag också göra det. Matte fortsatte dock, hon blev alldeles varm och det var nästan läskigt hur arg hon kändes, fast hon sa inget. Bara drog kardborre efter kardborre ur min fina frilla. Efter typ jättelång tid hämtade hon saxen och klippte av en stor tuss av min man! Med de allra bästa kardborrarna i. Hon sa att det ändå inte syns för att jag har så mycket hår, men alltså hon får passa sig för att klippa bort mer för det är ju mitt hårsvall som brudarna i hagen intill faller för. Sedan fick jag äntligen det jag hade väntat på alldeles för länge - äpplen! Men matte var fortfarande ganska tyst och det kändes som att hon inte riktigt tyckte att jag var värd godiset. Jag tyckte att jag var värd det dock, och när matte släppte ut mig i hagen igen så ruskade jag mig ur grimman själv för jag var faktiskt sur på henne. Vi var som två fula surisar. Imorgon är dock en annan dag och då hoppas jag att matte är lite gladare, för då gör hon mycket roligare saker än att dra kardborrar ur håret på mig. Då blir jag också glad. Och ju gladare man är, desto fler äpplen får man.

fredag 4 november 2016

Fantastisk dag i stallet

Igår lyfte verkligen hästarna mig från tentaångesten och upp på rosa fluffiga moln, i all sin vardagsenkelhet. Det var ingen speciell träning, det var ingen speciell dag, det var bara en helt vanlig eftermiddag efter sex timmars tentaskrivande. Det var minusgrader, lite snö dinglade ned från himlen och blev otroligt vacker i paddockstrålkastarnas sken.

Fast lite speciellt var det ändå, eller det blev det, för jag red Kotten för andra gången. Det kanske inte går att kalla det "ridning" i och för sig, jag satt upp på hans rygg och skrittade runt lite medan mamma höll i ett grimskaft som en slags säkerhetslina... Det känns helt knasigt att Kotten är så cool och stabil, det är som att han har blivit sutten på betydligt mer än två gånger i sitt liv. Men han är verkligen helt med på noterna, så igår bad jag mamma att bara hålla längst ut i grimskaftet och inte göra något, så fick jag prova att lägga på lite skänkel till smackningen och lite tygel till ptro:et, röstkommandona är han ju helt klockren på efter all träning från marken. Det känns som att jag hoppar över en massa steg, men han kopplade i alla fall detta och kom fram i skritt och gjorde halt, endast utifrån mina signaler från hans rygg. Jag kan inte beskriva hur häftigt det är att lära en häst detta. Jag hade egentligen bara tänkt att sitta på Kotten innan vintern, och sedan börja inridningen till våren. Men eftersom han är så otroligt cool med "ridningen" hittills, och väldigt lätt blir uttråkad, tänker jag nog fortsätta att sitta upp på honom en gång i veckan eller varannan vecka och befästa det här med framåtdrivande och förhållande hjälper. Skönt att ha det jobbet gjort, liksom. Men jag pratar endast om 5-10 minuters uppsutten träning! En gång var 7-14 dag ungefär. Alltså verkligen inget som är fysiskt ansträngande för honom, han är ju bara 2,5 år gammal och har mycket kvar att växa. Sedan är det i och för sig kanske vettigare att börja rida tidigt på en liten häst som växer väldigt långsamt än på en häst som ska bli jättestor och som växer hysteriskt snabbt, vilket min Sam gjorde. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag tror inte att jag satt på honom förrän han var 3 år och vi tog det väldigt, väldigt långsamt framåt med många längre vilor mellan omgångarna.

Efter att ha ridit omkring på min lilla Kottskrott var jag såklart redan upplyft till de fluffiga molnen, och jag var såå peppad på att rida mer. Abbe hade redan motionerats i skogen och det tyckte jag kunde räcka efter gårdagens hoppning, så jag lånade den gode Ripasso för första gången på ett par månader. Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om honom innan, men det är min mosters häst som är efter samma hingst som Sam var, är lika gammal som Sam skulle ha varit, och är lika stor (180 cm) som Sam var. Inom hästvärlden kallas det väl bara syskon om hästarna har samma mamma, men att kalla Sam och Ripasso för något annat än bröder känns ju bara löjligt. Hur som helst så var det så ljuvligt att dansa lite med honom på kvällskvisten! Att sitta i en stor, rund och schwungig galopp igen... obeskrivligt. "Så, nu lever jag. Det här är anledningen till att jag lever!" är ungefär vad jag brukar tänka när jag får förmånen att rida en sådan häst. Att känna sig som ett med hästen, åh vad häftigt det är.

Slutligen provade jag lite övningar med Casey lös, liknande de övningar jag fick göra med Kotten på nh-träningen. Bara i skritt förstås, vilket han förstod själv. Han höll bra fokus på mig, hade innerörat vinklat mot mig hela tiden och uppmärksammade minsta tecken på att byta varv, stanna och komma igång i skritt igen. Men att komma in till mig i mitten... ha, snacka om att jag blev dissad. Så fort jag backade och satte mig ned så lufsade han glatt mot staketet där han kom åt lite gräs. Efter ganska många försök kom han dock in till mig, och efter några lyckade försök mullrade han med ett dovt gnäggande när han kom fram till mig och fick beröm. Svårt att förklara, men har ni hört ett sto prata med sitt föl? Brum, brum, brum... Haha, jag vet inte varför han gjorde det. Det var ju hur bedårande som helst, men jag tror faktiskt inte att det var av kärlek utan snarare av att han förväntade sig godis. När jag berömmer brukar det ju ibland komma en godis efteråt. Sötnosen fick nöja sig med klappar för stunden, sedan blev det godis inne i krubban.

Haha, det fick bli en fulsöt gammal bild på Ripasso, Sam och Casey under någon av deras märkliga lekar. Bästa gänget.

torsdag 3 november 2016

Hopp och galopp med Abbe

Här kommer det lite film från igår när Abbe och jag hoppade, ptja vi skulle kunna kalla det en bana kanske? Två pyttehinder som resulterade i fyra språng efter varandra och lite svängar däremellan, jo men nog blev det en liten nybörjarbana! Jag känner mig som en nybörjare mest hela tiden nu. Det här med att hoppa in en häst är vingligt. Nu är inte Abbe någon unghäst men det vinglar ändå, det var värst i början dock, innan mamsen kom och kunde filma. Då var visst energin på väg att dippa också för det blev ingen galopp mellan hindren, men jag får väl redan påminna mig själv om att han precis har börjat galoppera under ryttare. På slutet av filmen fattar vi till och med galopp på volt utan hjälp av något hinder! Jag veeet att det inte ser mycket ut för världen när man inte känner till hur klurig vägen dit har varit, men som ni hör på mammas glädjepip så är det verkligen helt fantastiskt bra för oss, där vi befinner oss nu.

Min förhoppning är att jag ska kunna jämföra den här filmen med en ny om ett år eller så. Redan nu ångrar jag att vi inte filmade hur det såg ut precis i början, när han kom till oss för 5 månader sedan. Det har hänt massor!

onsdag 2 november 2016

Nytt och svårt

I söndags var det full fart hemma i stallet, min tränare kom nämligen till oss och vi var 6 ekipage som deltog. Jag var med både på Abbe, i sadeln, och med Kotten, på marken.

Abbe skötte sig som vanligt alldeles strålande. Jag fick dock en släng av nybörjarkänslan och kunde helt plötsligt ingenting. Fram- och bakdelsvändningar som jag brukar kunna känna mig lite vass på och sitta och leka med hela vintern när marken är frusen och förpassar oss till skrittjobb, är jääättesvårt med Abbe. Vi fick i läxa att öva dem från marken istället. Sedan gjorde vi någon konstig böjövning på volt där jag skulle överdriva känslan i innertygeln genom att vinkla armen helt knasigt, jag kände mig inte klok någonstans. Abbe tyckte inte heller att det var riktigt klokt till en början, han kände väl min förvirring och blev alldeles förvirrad han med - vilket resulterade i att han chansade hejvilt på vad det var jag ville. Då mindes han väl att det där med galopp har ju hon den rödhåriga tjatat om hur mycket som helst det senaste, så det måste vara det hon vill! Så ja, vi galopperade runt på en liten 10-metersvolt och jag bara skrattade och klappade honom. Men vi fick gå tillbaka till böjövningen... Det duger tydligen inte att hoppa över en massa steg. Det tog tid, men till slut hörde jag hur det klirrade till i huvudet på både Abbe och mig och vi fick till e
n bärighet med lite lättare framdel.

Detta pass resulterade i 100% failbilder, håll till godo.

Abbe när han missförstod och gasade iväg i galopp istället...

... och sedan galopperade omkring ganska nöjd med sig själv!

Som sagt, jääättekonstig ser man ut när man ska överdriva en rörelse för att hitta en känsla. Don't try this at home, typ.

Abbe surar till när vi ska göra en bakdelsvändning, sånt trams när man bara kan svänga liksom!

Bäst att sura en stund efteråt också.

Kotten då. Haha! Vi fick börja med att byta tränset mot en repgrimma. Nybörjarkänslan kom direkt igen. Jag äger en repgrimma, men jag vet inte riktigt varför... jag har ingen aning om hur man använder den. De få gånger jag har provat så har jag inte förstått skillnaden på den och en vanlig grimma. Jag blev inte så jättemycket klokare på just det faktiskt, för efter att tränaren hade jobbat med Kotten i repgrimma en liten stund så ändrade hon sig och tog av den. Hon kollade av så att han gick att driva fram, vända och stanna när han var lös. Och det är ju inga problem. Men det blir tråååååkigt efter tre sekunder tycker Kotten. Då tittar han ut på hästarna i hagen bredvid ridbanan eller stannar och äter gräs i hörnen. Han fick öva sig på att hålla fokus och vi letade efter att innerörat skulle vinklas mot den som jobbade med honom. Tränaren visade först, sedan provade jag. Mitt i min "jag-kan-ingenting!"-hjärtklappning och mitt nybörjarfumlande kändes det lite skönt att Kotten höll ganska bra fokus på mig och att han faktiskt kom in till mig när jag satte mig ned. Men jag förstår att vi har mycket att jobba med. Och jag fick upp ögonen för hur oliksidig han är (redan!), för även om jag försöker tänka på att göra saker från höger sida ibland så blir det ju säkert minst 80% av all hantering som sker från vänster sida. Han är verkligen en helt annan häst i vänster och höger varv. En annan grej jag fick upp ögonen för är att även Kotten har ett stort behov av att kunna tugga ordentligt vid inlärning. Trots att jag är en sån nosgrimmemotståndare så har jag haft ett Micklemträns (eller rättare sagt en kopia av det) på Kottis. För att... ptja, tyvärr har jag ingen riktigt bra anledning. Jag hade inte tillräckligt med cobträns när Kotten köptes, och så kom jag över ett begagnat som var billigt. Jag tänkte inte ens på att nosgrimman inte går att ta av på det, från början tänkte jag nog rentav att det var bra att ha en löst spänd nosgrimma på honom eftersom han vill bita tag i precis allt, och Micklemnosgrimman ligger ju inte an mot några tänder. Men nu när jag så tydligt har sett att Kotten börjar tugga rejält så fort han har förstått något, så förstår jag att det är viktigt för hans inlärning att jobba mycket utan nosgrimma och även utan bett. Mmm... det betyder att jag behöver köpa en större repgrimma också, så att inte den sitter för tight runt nosen.


Maria och Knutte som också var med.

Alltså... Jag kan faktiskt sätta mig in i varför många inbitna "engelska" ryttare (alltså vanliga dressyr- och hoppryttare) viftar bort natural horsemanship-tänket med att det är flummigt hippie-hittepå som bara är för såna som inte klarar av att rida ordentligt (märk väl att jag inte tycker det, men tyvärr känner jag folk som på allvar uttrycker sig så). Jag kan inte försvara dem och jag tycker att det är helt fel av dem att vara så trångsynta och dessutom tala illa om något som de inte har någon kunskap om, men jag kan som sagt sätta mig in i varför. Jag känner det själv. Hela ens verklighet, det man har lärt sig sedan ridlekis och vidare uppåt i sin ryttarutbildning, vänds lite upp och ned på och det kommer helt plötsligt in nya, lite obekväma och jobbiga perspektiv. Obekväma och jobbiga för att man måste prova något nytt, något man inte kan och som förstås är jättesvårt i början. Att känna sig som en nybörjare igen, trots att man vet att man kan rida och att man kan ta den lite snabbare, enklare vägen. Det är jättejobbigt. Människor är ofta lata av naturen och självklart är det många som avfärdar ett annat sätt att tänka eftersom det helt enkelt blir för jobbigt att lära sig något nytt, att mixtra med det man redan vet att man kan så perfekt. Men det är där det vänder för mig. För jag kan ju inte. Det spelar ingen roll att jag har ridit i hela mitt liv, att jag har tävlat, ridit in unghästar, är ridinstruktör. Man blir ju aldrig fullärd och efter att ha sett vad lite nh-tänk kan göra med den vanliga träningen så inser jag att det bara är att kavla upp ärmarna och sätta sig in i detta. Inte kasta av sig dressyrfracken (om jag hade haft någon) och hoppa i westernskjortan, utan ta med det ena tänket in i den andra grenen. Blanda. Känna sig hur okunnig som helst. Lära sig igen. Med målet att ha exemplariskt skolade hästar som utför sina uppgifter med ren glädje. Mmm, vilken målbild!