fredag 28 oktober 2016

Stackars mattes knasboll

Igår var vi iväg till veterinären med älskade Casey. Det kändes förstås inte roligt alls, speciellt inte med tanke på att de senaste turerna till veterinären (med Sam och Kaboom) resulterade i det värsta tänkbara. Denna gång åkte jag dock hem med lite hopp, en häst som blivit behandlad för carpit, alltså inflammation i ett framknä, och en återbesökstid om tre veckor.

När jag ringde min veterinär förra veckan var Casey ganska så tydligt halt vid longering. Igår visade han ingen hälta vare sig på böjprov eller vid longering på plant underlag. Till slut fick vi gå ut på gårdsplanen där det var hårt underlag som gick lite uppför och nedför, och just där det gick nedför kom hältan fram. Märkligt eftersom jag såg den så tydligt på vanligt plant paddockunderlag förra veckan. Casey bedövades i hovled, kotled och till slut i carpus där hältan då släcktes. Min veterinär sa att knän kan vara luriga, hältan kan komma och gå väldigt mycket, vilket ju stämmer bra in på Caseys hälta.

Så han behandlades i carpus och fick ett jättebandage (med smileysar på) som han ska ha på sig i lite drygt ett dygn, då han också ska stå på boxvila eftersom han blivit stucken i så många leder. Bandage och boxvila enbart för infektionsrisken alltså, så det ser värre ut än vad det är. Eller förresten, det kanske det inte alls gör. Med min erfarenhet så kan det lika gärna vara värre än vad det ser ut. Han kan ha ramlat på knäet eller knixat till med det i en av alla vilda lekar i hagen, ja detta är väl vad jag hoppas på... Så att det inte är något som långsamt smugit sig fram under ridningen på grund av felbelastning, att han egentligen har ont någon annanstans o.s.v. Planen nu är i alla fall att han ska stå på box tills på lördag, sedan får han gå ut på lösdriften igen men inte med huliganen Kotten utan med ett 26-årigt gammalt sto som helst står still. Kotten åker in på box på nätterna istället. Eller så får Casey gå med pensionären i hagen på dagen och komma in på box på natten, jag har inte riktigt bestämt mig över det än. Hans bakben stelnar till när han står på box så jag tror i alla fall att det bästa för honom vore att gå på lösdriften med en riktigt lugn kompis. Hur som helst så lär jag få hålla Kotten och Casey skilda ett bra tag tills detta har läkt ordentligt, vilket är jättetråkigt, men så är det ju bara.

Blä blä, det är aldrig kul med skadade/sjuka djur. Idag ska jag skämma bort Casey som den kung han är, det var faktiskt lite synd om honom igår. Han är lite känslig, "lättkränkt", så han var inte så glad efter att ha blivit stucken i benet flera gånger. Till råga på allt hade ett får gått in i hans hästtransport när vi skulle åka hem! Haha, det är så skön stämning hos min veterinär alltså. En massa underbara djur som lufsar runt lösa och vet precis att de ska akta sig för bilarna men att det kan bjudas på något smaskigt vid fikabordet, eller som fåret Märta då som hade kommit på att det ofta ligger lite spill från foder och godis längst fram i transporterna. Jag hade gärna tagit med henne hem, hon var hur söt och go som helst, men Casey hävdade bestämt att det faktiskt inte gick att gå i närheten av transporten så länge fåret var där. Vi fick putta ut henne och hon gick lite motvilligt med på att traska bort till människorna som stod och fikade istället.

- Vill ni ha vitt bandage eller rött med smileysar på? 
- SMILEYSAR! JAG BEHÖVER SMILEYSAR NU!!!

onsdag 26 oktober 2016

Galopperar som om han aldrig gjort annat!

Galoppen har känts så långt borta med Abbe, det har nästan känts omöjligt ibland. Hela tiden har jag dock tänkt att den nog ska gå att trolla fram med lite hoppning, men det har liksom inte blivit av. Nu har jag dock fått lite fart på hoppandet och ta mig tusan, galoppen kom som ett brev på posten (den metaforen kanske inte är så användbar längre? Som en chattbubbla i Messenger?)! Kanske är det bra att vi inte har börjat hoppa förrän nu, tiden fram till idag har ju varit väldigt viktig med att lära känna varandra, allt lyftande på hovarna över stock och sten, lite grundstyrka i dressyren och så vidare.

Igår hoppade vi ett par enkla hinder och Abbe visste precis vad det handlade om. Han bjöd hur fint som helst på hindren och landade i galopp varje gång. Att han har förstått vad det handlar om gör så gott, och vi har verkligen hittat den där känslan som Emmeli pratade om på sist träning. Att jag måste lära honom att "lyfta" för att fatta galopp, snarare än att länga. Hoppen blir ju verkligen lyft, och lyckas jag ta fram och förmedla den känslan även utan hinder inblandade så fattar han mycket riktigt galopp. Ridning är verkligen som magi! Nästa projekt blir att lära mamma att få till samma känsla, det var längesedan hon galopperade nu och jag tror att både hon och jag kommer att bli väldigt glada när hon och Abbe galopperar ihop.

Högergaloppen är dessutom riktigt fin. Jag skulle säga att det är nästan som vilken ridhästs galopp som helst, om än lite markbunden kanske. Vänstergaloppen är däremot lite klurigare, den blir lätt fyrtaktig och Abbe trycker sig inåt när vi galopperar i vänster varv. Men... vad spelar det för roll i dagsläget? Han har precis, den senaste veckan egentligen, förstått det här med galopp under ryttare och just nu handlar det enbart om att fortsätta att berömma honom så fort han galopperar. Det hade inte ens behövt vara rätt galopp i rätt varv i dagsläget, men det är han duktig med. Med tanke på hur bra galoppen är för att precis ha börjat med den, så blir jag helt exalterad över hur fin galoppen kan vara om ett år! Om vi får hålla oss hela och friska, såklart. Alltid den "lilla" detaljen när det rör vår härliga sport.

måndag 24 oktober 2016

Uppsittning - Check!

Ja, nu var det gjort då. Första uppsittningen på Kotten, vid ganska så exakt 2,5 års ålder. Hans reaktion: "Eh, vad är det som är så märkvärdigt? Ska vi gå nu eller?" Min reaktion: "Han är så liten!"

Alltså, han var så duktig. Precis som jag hade väntat mig så var det inga problem alls. Först hängde jag på honom några varv i skritt, sedan satt jag upp ihopkurad som en liten boll med all vikt i stigbyglarna. Mamma hjälpte till och höll i honom. Sakta rätade jag sakta upp mig, det brukar hästarna reagera på, men Kotten verkade inte ens förstå att jag var uppe på hans rygg? Vi skrittade lite och han brydde sig fortfarande inte, det var som om han aldrig hade gjort annat. Innan jag hoppade av la jag till och med vikten på rumpan ned i sadeln och det brydde han sig inte heller om. Så jag satt på honom precis som på vilken vuxen häst som helst och han blinkade inte ens. Underbart, det är ju precis så det ska vara. Nu är han är cool kille rent temperaments- och personlighetsmässigt, men jag känner mig ändå stolt som en tupp förstås, för inte kunde han ens stå still när man bad honom när han kom till mig för ett år sedan. Jag har allt fått jobba, men jag tror faktiskt att det värsta jobbet är gjort. Den där första tiden när han skulle lära sig att man inte kan bitas, springa över människor, att man måste få hovarna kratsade utan att lägga sig på människan och så vidare... Den var nog tuffast. Nu är det bara massa skoj kvar? (HAHA, de där orden får jag säkert äta upp big time).

Det är för övrigt något alldeles jättespeciellt det där med att helt plötsligt sitta på en unghäst som man har känt och grejat med sedan den var föl. Jag köpte ju Kotten när han var ett år, men han föddes på mitt jobb så jag kände honom redan som bebis. Visst, det kanske var ännu mer speciellt när jag satt upp på Sam som var vår egna uppfödning och som jag verkligen hade haft i händerna sedan dag ett. Sam hade jag så extremt mycket framtidsdrömmar med, och vi hade något speciellt ihop, så var det bara. Men nu ska jag inte sitta här och jämföra hästar, jag saknar Sam och jag kommer aldrig att fatta varför han fick lämna livet för tidigt, men jag är jätteglad över att det går bra med Kotten och det var hur häftigt som helst att få sitta på hans rygg idag.

Det enda som känns tråkigt är att det är sååå långt kvar tills jag kan rida honom. Han är bara 2,5 år och dessutom av en ras som växer väldigt långsamt och länge. Det är ju i och för sig en tröst, jag tyckte att han kändes väldigt liten att sitta på idag men jag tror faktiskt inte att jag behöver oroa mig så mycket - han blir i alla fall inte mindre... Mamman växte mycket ända till 7 års ålder så jag tror säkert att Kotten också kommer att göra det. Annars blir det tråkigt, väldigt tråkigt. Men det kan jag inte riktigt bekymra mig över nu. Sedan vet jag ju att jag ska njuta av den här tiden, jag kan lära honom så mycket mer från marken, jag kan sitta upp fler gånger på honom och lära honom grunderna i skritt så länge vid tar mikropass på bara några minuter. Och under tiden har jag en massa dagar över i veckan, då han bör vila, som jag kan lägga på Casey och Abbe.

Kanske världens fulaste bild, det ser ut som att den stackars ponnyn ska välta. Men faktum är att han var hur stadig som helst och vid just detta ögonblicket bara tyckte att det var tråkigt att stå still, så han skrapade lite med hoven i marken... 

lördag 22 oktober 2016

Det händer grejer



Självklart lyckades jag att fota fel sida igår när jag ville ha en bild att jämföra mot den vi tog för 5 månader sedan när Abbe precis hade landat hemma på gården. Men nog ser man ändå att det har hänt grejer med hans kropp. Det är dock ingenting mot vad som har hänt med hans självförtroende! Han var ingen komplicerad häst när han kom hit, men han var ganska försiktig av sig och stressade upp sig lätt. Det kan han fortfarande göra, men tilliten är så enorm att man blir lite rörd. "Det är livsfarligt!" kan Abbe säga, "Nope, det är det inte, prova!" säger jag eller mamma, och den svarta lilla pärlan litar på oss och provar. 

Igår fattade vi faktiskt både vänster och höger galopp på ridbanan. Alltså, förstår ni? Det är så stort, jag fällde nog någon liten glädjetår. Det är kul för att Abbe har utvecklats och lärt sig, och det känns ju så bra för mig också som är hans "lärare". Det i kombination med att jag idag fick riktigt fint betyg och feedback på förra kursens skitläskiga examinerande rapport gör att jag flyger omkring på moln för en stund. Abbe kände sig också riktigt nöjd med sig själv kan jag säga, det märktes så tydligt på honom när han hade förstått att det var galopp jag bad om. Jag gjorde fattningen i samma hörn varje gång, och efter bara ett par gånger så visste han ju att det var där han skulle komma fram i galopp - så innan hörnet växte han typ 20 cm och kunde knappt bärga sig! En gång blev det till och med ett litet bus-rusk på huvudet, ojoj... 

Hur vi har kommit hit? Jag är absolut ingen expert, men det är inte så svårt egentligen. Tvärtom handlar det om att göra det enkelt. Och att låta det ta tid. Att aldrig göra något som känns för svårt för hästen, extremt långsamma steg framåt gällande "styrketräningen", ha roligt med hinder och bus, skogsridning, jämt, jämt, jämt tänka på att allt man gör ska leda till ett ökat självförtroende hos hästen. Självklart kan det få kännas lite svårt en stund medan man lär sig något helt nytt, men aldrig ett helt pass utan det svåra ska alltid gå över i en känsla av att ha förstått och ha lyckats. Jag FÖRSTÅR att det kan låta fisförnämt, som om att jag säger att vi minsann aldrig gör fel, men jag vill verkligen lyfta en träningsfilosofi där fokus ligger på att hästen ska ha roligt och tycka att den är bäst i världen. I den filosofin finns det inget utrymme för hårda tag, sparka på och håll igen, bära runt 600 kg häst i tyglarna, korva ihop i en form som kroppen inte är redo för, spänna in, tvinga och så vidare. Det klart att jag också gör fel, men jag tycker inte att felen blir så förödande om man hela tiden försöker tänka på att vara ödmjuk mot hästen och att ta det lugnt framåt. Något som många förhoppningsvis fortfarande tycker låter självklart, men som jag tyvärr ser att en del har glömt bort. 

Abbe hade säkert kunnat lära sig att fatta galopp betydligt tidigare, eller redan nu arbeta i en högre form på dressyrbanan, eller varit startklar för en hoppklass, men jag kan svära på att om vi hade gått så snabbt framåt så hade han inte litat lika mycket på mig och utfört uppgifterna med lika stort självförtroende och med lika stor glädje som han gör nu.

torsdag 20 oktober 2016

Lite ridfilm

Blursch, så känner jag. Av flera olika anledningar nu, det är mycket i skolan, Casey är halt igen(!!!), omogna vuxna människor beter sig illa, och så vidare. Bläblä, inget kul att vare sig skriva eller läsa om. Så jag går över till något annat.

Igår red jag en av ridskolehästarna, nykomlingen som jag hämtade i somras. Han har lite bråttom på lektionerna och anledningen är solklar: han är svag i kroppen. Det märks speciellt i galoppen då han hetsar iväg, eftersom han helt enkelt inte orkar samla sig. Jag skulle behöva rida honom mycket mer själv men så var det ju det där med tid. Som jag skrev här en annan dag så känns det knappt som att jag hinner jobba alls i kombination med den kurs jag läser i skolan nu, vilket är frustrerande eftersom det såklart är ett väldigt roligt jobb att utbilda en häst. Hur som helst, igår red jag honom som sagt och det går framåt i alla fall. Han känns ganska fin stundtals, så i min nyfikenhet över huruvida den känslan stämmer överens med hur det ser ut satte jag igång en filmkamera i hörnet av paddocken igår. Det blir ju inte så bra film, man får ha förstoringsglas för att se oss längst bort på banan och rätt som det är rider vi ur bild. Men det var ändå roligt att se hur det ser ut, och jag blev positivt överraskad med tanke på hur han kan dra iväg ibland. Det ser säkert inte mycket ut för världen när man aldrig har sett hästen innan, men för mig som känner till utvecklingen så känner jag mig faktiskt lite stolt. Fast bara för en liten, liten stund, sedan är det alltid något som suddar ut den känslan vilket de flesta ryttare säkert kan känna igen sig i.

Äsch, nu blev jag negativ igen! Dags att ta tag i livet, lunch kan vara bra att börja med va?

måndag 17 oktober 2016

NH-inspirerad träning

Igår tränade jag och Abbe för vår NH-tränare igen. Eller NH och NH, vi rider och tränar på det vi vill ha hjälp med. Emmeli som håller i träningarna pysslar med lite allt möjligt och har verkligen ett klokt tänk, vad det sedan kallas struntar jag i. Tyvärr gör inte alla det utan skyr allt som inte bara heter vanlig "dressyr" och det gör mig så ledsen, för jag får så otroligt mycket bra input från både working equitation och natural horsemanship, och det är faktiskt inga konstiga grejer alls utan bara vanligt vett och kanske ett annat, lite sundare, perspektiv än vad många "rena" dressyrtränare kan komma med.

Hur som helst. Emmeli tyckte att det hade hänt mycket med Abbe sedan sist träning, och jag kan bara hålla med. Han har verkligen fått en bättre självkänsla, han tar sig an uppgifter med väldigt gott mod nu och han visar tydligt att han tycker att det är roligt. Vi red över bommar och fokuserade på att Abbe verkligen skulle höja upp bakbenen under sig och runda ryggen, annars kommer han inte att kunna göra bra galoppfattningar. I början slog han i varje bom, istället för att hjälpa honom med halvhalter och samling så skulle jag bara ge honom långa tyglar och låta honom försöka lösa det. Efter ett antal försök, då Abbe verkligen tänkt till och funderat på vad det var vi ville egentligen, så luftade han fint över bommarna utan att nudda dem. Då fick han det ultimata berömmet: Jag hoppade av. Vi jobbade med bommar både på rakt och böjt spår på det sättet och som vanligt gör Abbe helt rätt när han väl har förstått. Emmeli förklarade att jag måste få honom att förstå att den höjningen han gör med både rygg och bakben över bommarna, är också den höjning jag vill ha när jag ber om galopp. Istället för att tänka/säga åt honom "Nu ska vi framåt" så ska vi hitta läget "Nu lyfter vi!". Så himla självklart egentligen, men ändå så svårt att klura ut själv där hemma i paddocken.

Sedan arbetade vi lite med böjning och pratade om hästens fem zoner (där hästen kan böja sig, googla ni för det finns de som förklarar det så mycket bättre än mig insåg jag), det blir mycket teori i dessa lektioner och det är toppen! Vi tränade också lite fram- och bakdelsvändningar vilket är något vi behöver träna mycket på. Eftersom Abbe har utvecklats så bra blandade vi avsutten vila med uppsutten vila, sist träning skulle jag hoppa av varje gång han gjort något riktigt bra så att han verkligen förstod berömmet, men nu tyckte Emmeli att vi mer och mer kunde gå över till att bara göra halt och vila medan jag satt kvar i sadeln. Vi provade både med en "viloruta" och en godtycklig plats i ridhuset, och Abbe svarade jättebra på vilan.

Vid vilan sa Emmeli en så bra sak. När Abbe förstår att han har gjort rätt, känner sig nöjd, vilar och "smälter" det han precis har gjort - så visar han det så otroligt tydligt med att tugga, smaska och slicka sig runt munnen. Emmeli berömde därför mitt val att rida utan nosgrimma, för hon menade att han har lättare för att lära sig det jag försöker lära honom när han får lov att reagera med munnen som han gör utan någon nosgrimma som tar emot. Det där är väl en sån typisk grej som enkelspåriga ryttare som är livrädda för NH skulle ha dissat totalt och menat att det inte kan spela någon roll i världen om hästen har nosgrimma eller inte, men jag tycker att det låter så fantastiskt vettigt. Hur svårt är det egentligen att sätta sig in i hästens situation? När jag sitter och räknar matte gör jag en himla massa grimaser, och jag har märkt att jag skriver uppsatser som allra bäst när jag tuggar tuggummi för det är något med att få lov att röra på munnen samtidigt som jag tänker. Om nu Abbe har samma behov så skulle givetvis en nosgrimma ha hindrat honom. Jag skulle då ha känt mig väldigt hämmad av något som höll ihop mina käkar, till och med det minsta lilla, när jag sitter och ska klura och tänka på något. Eller ännu värre när jag är ute och springer. Jag kan absolut ta på en löst spänd engelsk nosgrimma på min häst vid dressyrtävling (då man löjligt nog måste ha nosgrimma) eller vid hubertusjakt som jag hade nu senast då jag inte riktigt visste hur Abbe skulle reagera med en massa hästar framför sig, och jag kanske skulle behöva göra tydligare förhållningar för att få stopp (nosgrimman gör ju så att hästen inte kan gapa fullt ut, även om den är löst spänd, och det kan vara en nödlösning vid t.ex. jaktritter). Men jag, som alltid red med aachennosgrimma för några år sedan för det var ju det ALLA hade, tränsen såldes med snokrem (och så är det ju fortfarande), hästarna på skolan hade det, ja det var inget jag ens funderade på - jag ser inte längre någon som helst mening med nosgrimma vid träning. Verkligen ingen mening alls. Och jag vet att även "vettiga hästmänniskor" har sina argument till varför en lööööst spänd nosgrimma visst kan vara bra, men det där kan jag skriva mer om i ett eget inlägg känner jag. Nu handlade det ju om att det hur som helst verkar vara ett väldigt smart val att dissa nosgrimman till Abbe, för han vill verkligen röra på käkarna när han tar in något han nyss har lärt sig.

Min moster var med och hjälpte till, hon fick till sin stora förskräckelse min kamera i händerna så vi fastnade faktiskt på några bilder!

Haha, första försöket på bommarna resulterade i ett tvärstopp. Typiskt Abbe att vara misstänksam innan han har fått kika ordentligt!


Någon liten häst som är lite trött i huvudet här...

Avsutten vila/beröm efter att han tog bommarna superluftigt och fint.


Snackar fram- och bakdelsvändningar i rutan.

lördag 15 oktober 2016

Ljuger ögonblick?

Många har säkert sett eller hört om bilderna från Breeders där flera unga hästar ser ut att ridas väldigt hårt då de går med gapande munnar och är helt ihoptryckta i formen. Liknande bilder dyker upp ibland, senast var det väl från Falsterbo? Jag tycker att det är så bra att debatten om hård ridning lyfts, för jösses vad hård den enligt många accepterade ridningen är! Problemet är kanske att de som inte ser problemet med att bära runt på 700 kg häst i tyglarna, inte heller tar åt sig av debatten men det är ju ändå bättre att det lyfts än att vi bara ska titta på och acceptera.

Hur som helst, det där kan jag hetsa upp mig precis hur mycket som helst över, men något annat som får igång mig minst lika mycket är kritiken mot att lägga ut "dåliga" bilder i samband med stora tävlingar. "Det är bara ögonblicksbilder", "Gör det bättre själv då" och så vidare. Men jag blir vansinnig på det där. Absolut, det är helt riktigt att ett ögonblick som fastnar på bild kan se ut som något helt annat än verkligheten. Där är jag helt med. Men när det handlar om massor av ögonblick på samma ekipage, börjar det inte bli lite misstänksamt då? Och om man tittar på hur ögonblicken egentligen ser ut, så ser de kanske inte ut att vara tagna i "fel steg" eller liknande, utan ryttaren sitter faktiskt och sliter och drar.

Många har svarat på bilderna med att lägga ut egna osmickrande ögonblicksbilder. Men helt ärligt, jag ser jättestor skillnad på dessa exempel och på bilderna från Breeders! Jag var inne på en stor blogg där flera misslyckade ögonblicksbilder hade lagts ut och ingen av dem var i närheten av att se så illa ut som Breeders-bilderna. Det är helt klart fint att man vill stötta de stackars uthängda ryttarna och visa att man själv inte ser perfekt ut på hästryggen jämt. Men det är skillnad på en bild från ett ridpass där hästen skyggar till, dyker med nosen eller gapar - och bild efter bild där ryttaren sitter och drar och hästen ser halvt panikslagen ut. Charlotte som testred hästarna sa ju till och med att de ridits med handbromsen i - då är det kanske inte konstigt att bilderna visar just detta?

Så det var SÅ skönt idag eller igår eller när det nu var, när en film kom ut som visade att det handlade om mer än bara ögonblicksbilder. Nu borde jag kunna lägga ner min ilska och andas normalt igen, eller hur? Men nej. Det finns på allvar personer som sitter och försvarar ridning med total nödhandbroms i på en spänd 4-åring. "Hur ska man annars göra när hästen är så spänd?", bla bla bla... Herregud, lätta i handen och rid på framåt? Handlar det om rädsla för att bli avkastad då så kanske det är något fel på hela grejen med att tävla en så ung häst? Filmen visar även hur Charlotte rider hästarna på ett betydligt mjukare och mer framåt sätt, ändå sitter folk och skriver att de inte ser något fel med den spända, hårda ridningen som man tydligt kan se i början av filmen.

Enligt mig är det där problemet ligger. Inte vem som red dåligt eller bra, det handlar inte om att hänga ut någon och få någon att sluta rida. Det handlar om att det är fullt accepterat att knöla ihop en häst, dessutom en unghäst, med hårda händer bara för att den är spänd. Att det finns många som inte ser något problem alls med det. Jag är åtminstone SÅ glad över att Charlotte, som rider mjukt och fint, är den som har en OS-medalj. För tyvärr belönas ibland den hårda ridningen också. Förhoppningsvis ser folk upp till Charlotte i alla fall.

Jag hade verkligen kunnat skriva hur mycket som helst om detta, men jag är allvarligt talat så arg att jag kokar så jag tänker inte lägga mer energi på det, jag hetsar bara upp mig ännu mer och jag behöver egentligen bli lugn och fokusera på skolarbete nu. Men jag behövde skriva av mig lite bara. Mitt humör är inte bättre av att en i min bekantskapskrets dessutom skriver fördomsfullt och nedvärderande om en del inriktningar inom ridsporten som inte är vanlig hoppning och dressyr, sånt där gör mig totalt vansinnig. Men... andas och fokusera var det ju, puh!

Det ÄR skillnad på ögonblicksbilder som visar verkligheten...









... och på ögonblicksbilder som bara är tagna i ett osmickrande moment. Jag inser att bilden är lite mesig i sammanhanget, självklart går det att fånga ögonblick på min ridning som ser värre ut också. Men faktum kvarstår att det oftast syns skillnad på såna tillfälliga "missar" och på konstant hård ridning.

tisdag 11 oktober 2016

Nu har vi galopperat!

Hurra, hurra, hurraaa! Dagens seger är helt klart att Abbe har galopperat med mig på ryggen! Det var ett hinder som gjorde susen. Första gången smet han förbi och blev lite stressad, så jag hade inga förväntningar på någon galopp när vi kom mot hindret andra gången. Men då var jag å andra sidan väldigt bestämd och smackade fram honom så att det inte skulle bli en smitning igen, vilket resulterade i ett fint skutt och en landning i galopp. Jag blev så glad, och när han sedan fortsatte i en jättefin galopp så blev jag så förvånad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. En hel långsida i FIN galopp blev det, och jag var helt paff. Abbe fick så mycket beröm, men det kändes ändå svårt att förklara för honom exakt hur bra det där egentligen var!

När vi kom på hindret igen efter en liten paus så landade han i trav, men då skedde det fantastiska att han tog min galoppfattning i svängen! Likadant vid nästa försök. Helt plötsligt, bara sådär, tog han galoppfattningar. Galoppen blev inte lika fin som första gången när han själv hade landat i galopp, men ändå. Han blev trött (i huvudet) väldigt snabbt trots skrittpauser så jag höll inte på att traggla, utan han fick förhoppningsvis en riktig självförtroendeboost i såväl hoppning som i galopp. Vilken milstolpe!

Det blir mycket om Abbe här nu, men Casey är igång varje dag också. Han skrittas mest men det blir lite trav och galopp också. Det känns bra, men vi ska fortsätta att ta det riktigt långsamt framåt. Jag ska sätta upp några WE-hinder i paddocken någon dag och ta dem i skritt med honom, det tror jag att han skulle gilla. Gällande Kotten så sitter jag upp på honom vilken dag som helst nu. Idag klarade han av att stå helt stilla vid pallen medan jag hängde på honom, hade benet på hans rumpa och stod i stigbygeln (inte allt på samma gång...). Nemas problemas. Men då vore det väl typiskt om han skulle explodera när jag väl sitter upp. Jaja, jag tycker i alla fall att han känns förberedd nu. Och jag ska givetvis ha en medhjälpare som håller i honom.

måndag 10 oktober 2016

WE-träning

Duktiga Abbe var iväg på sin andra WE-träning igår. Det var roligt som vanligt och hur skönt som helst att bara vara inne i en avslappnad och skojig bubbla i 2 timmar istället för att tänka på högen av plugg där hemma. Vi brukar få träna på lite olika moment från gång till gång, tre saker som var nya för Abbe igår var enkelslalom, lyfta kanna från bord och öppna grind. De två förstnämnda är enkla (i alla fall på den nivå vi utför dem), men att öppna grind kan vara lite klurigt. Gissa vem som utförde det momentet på ett sätt så att tränaren trodde att vi hade tränat flera gånger på det hemma då? Abbsingen förstås. Sedan var det ett litet hinder med igen vilket jag tycker är toppen, för det är enda chansen till att kunna få något litet galoppsprång - och det fick vi! Typ två... men det är framsteg. Jag ska ta tag i det här med hoppningen, det känns ju som att galoppen kommer att komma så fort han får hoppa lite mer, lite studs, serier och sådär.

Abbe var lite trött och okoncentrerad, men kämpade på och lyssnade bra ändå. Jag kan inte riktigt förstå att han på förra träningen var med om det "läskiga" momentet att fånga staven, pricka ringen och dumpa staven i tunnan för första gången - och redan vid denna träning, andra gången han är med om det, så gjorde han det verkligen som om han aldrig gjort annat. Det är imponerande. Jag håller med min tränare, tänk nästa år när han gör detta i galopp! Det kan bli hur bra som helst.

Liten film igen minsann!

torsdag 6 oktober 2016

Galet

Nuvarande kurs i utbildningen kräver mycket tid och arbete, jag läser vetenskapsteori på avancerad nivå nu och jag tycker verkligen att det är superintressant, problemet är att jag har verkligen inte TID att jobba också! Jag hade verkligen velat lägga all min tid på att bara gräva djupare i studierna och bli riktigt påläst inför utbildningens första examensarbete istället för att bara stressa mig igenom allt, men något att betala maten med måste man ju också få in. Frågan är om det är plugga eller jobba som jag inte har tid med? Jag har aldrig varit med om det tidigare, men i morse grät jag faktiskt en skvätt när jag insåg hur mycket plugg jag skulle hinna med innan jobbet i eftermiddag! Blogga borde jag verkligen inte ha tid med, men hjärnan behöver en paus mellan 8 timmars studier och 8 timmars arbete.

Alla som sa till mig innan jag började plugga att lärarutbildningen var hur soft som helst, och att jag skulle klara av att jobba heltid samtidigt som jag gled mig igenom den - alltså ursäkta men var i hela friden pluggade ni och hur kan ni ha lärt er något överhuvudtaget? Jag har alltid haft "läshuvud", ett sånt där jobbigt duktigt MVG-barn, men lärarutbildningen känns seriöst utmanande för mig. Vilket jag älskar, men var detta påstående om att utbildningen skulle vara slapp kommer ifrån kan jag bara inte begripa. Antingen har högskolan som jag läser på en högre kvalitet och hårdare krav på sin lärarutbildning än skolorna som mina bekanta läste på, eller så har hela lärarutbildningen blivit förbättrad. Eller så är min utmanande utbildning inte ett dugg bättre utan bara mer akademisk, och hur nödvändigt det är för grundskollärare kan man ju fråga sig och tycka väldigt olika om. Hur som helst, jag älskar det. Men det är väääldigt mycket just nu.

På söndag är det WE-träning igen, så tills dess ska jag verkligen ha försökt jobba undan en massa skoluppgifter så att jag kan koppla av och njuta av träningen. Det blir Abbe som får leka igen, jag är jättenojig och försiktig med Casey nu och det är väl bra antar jag, skritt, skritt, skritt, skritt, skritt. Dock tror jag att han börjar bli lite uttråkad, det verkar så. Han hade nog uppskattat en WE-träning men jag vågar inte vräka på med en träning i trav och galopp än. Tålamod är det som gäller, så hoppas jag att min sötsmork ska vara på topp snart igen - och stanna där.

söndag 2 oktober 2016

Tally-ho!

Igår var vi iväg på hubertusjakt igen, åh vad roligt det är! Denna ritten var lite mer fartfylld med galopp och hinder på en jättefin travbana bland skog och ängar. Jag red Abbe och han var helt fantastisk. Förra helgen var ju hans första hubertusjakt och då var han lite på tårna den första timman, men igår var han helt med på vad som gällde och var hur lugn som helst redan från start. Jag red längst bak eftersom jag inte visste om det skulle gå att få upp honom galopp, och det var intressant... Hade jag bett Abbe att skritta på långa tyglar bakom 30 hästar i full galopp så hade han gjort det utan tvekan. Bad jag honom att trava lugnt så gjorde han det, ville jag öka farten så lade han snällt in en högre växel, och en högre, och en högre... i trav! Han är ju så cool. Men galoppen var långt borta, han hade behövt ännu högre fart i trav först tror jag och så snabbt galopperade inte de framför oss. Så ja, jag red hubertusjakten på 2,5 timmar i ett travtempo som hängde med de andra hästarnas hoppegalopp, och skrattade hela tiden. De absolut lägsta ministockarna vågade jag styra honom över och de skuttade han jättesnällt över. Hade jag varit tuffare så skulle jag förstås ha hoppat de lite högre hindren och då hade han säkert landat i galopp, men jag tar det säkra före det osäkra. Börjar bli tant kanske? Eller börjar och börjar, jag har nog varit det ett tag. Men jaja, jag känner hellre att jag borde ha vågat lite mer och att jag tänker göra det nästa gång, än att jag tog mig vatten över huvudet och ångrar det i efterhand. Sedan kanske det inte bara är fegt utan lite klokt att ta det lugnt också, med tanke på att Abbe och jag bara har hoppat några enstaka hinder vid ett par tillfällen och inte kommit till galoppen alls än. Nu blev det lätt för Abbe och det är också viktigt, att han får självförtroende och tycker att det är roligt.

Innan vi gav oss iväg:


Såhär kan det se ut, alla möjliga typer av hästar och ryttare är med! Abbe och jag kommer på slutet.

Ett skönt klipp från ett av småhindren, pinsamt för mig dock för jag vet inte hur jag tänkte när jag styrde allra längst ut till vänster, klart att han sprang förbi då. Men ibland får man hjärnsläpp, jag lägger upp filmen ändå för jag tycker att det ser så mysigt ut när de andra hoppar:

Och så det stora upploppet efter rävsvansen, Abbe och jag kommer i susande trav på slutet, haha!

Segraren i rävsvansupploppet fick sig en fin räv!

Trött Abbsing.