torsdag 29 september 2016

Installning?

I natt har det regnat och blåst ganska mycket här, men varit varmt ändå. Några i stallet valde att ställa in sina hästar, några tog på dem regntäcke ute, själv ställde jag mina i skogshagen där de har gott skydd. Här har det verkligen varit en riktigt drömfin sensommar/höst fram till igår kväll, upp mot 20 grader varmt på dagarna, ganska kallt på nätterna men uppehåll. Nu kikar jag på väderprognoserna och ser att det kommer att bli lite kyligare och regna lite. Den stora frågan varje höst är: När ska hästarna börja stå inne om nätterna? I och för sig kan de givetvis komma in när det behövs och sedan gå ute om nätterna på nytt om det blir uppehåll och fint igen. Det enda som är lite meckigt är att vi i stallet har ett schema på alla stallpass som vi delar mellan oss, och det kan bli lite rörigt i början när några står inne och några ute, sedan vips är alla ute några nätter, sedan alla inne... Ja, ni fattar. Det har i och för sig aldrig varit några problem tidigare, det är bara jag som har ett kontrollbehov ibland och den sidan av mig hade säkert varit supernöjd över att sätta ett bestämt datum på installningen, men alla andra sidor av mig tycker att det är mycket bättre att gå efter väder och sunt förnuft.

När gräset slutar växa (vilket det inte har gjort här än) måste de ju ha tillgång till att gå in enligt lagen, X antal timmar om dygnet (jag har det inte i huvudet). Den där regeln har jag funderat på förut, jag antar att det är formulerat så för att de givetvis ska ha möjlighet att gå in på vinterhalvåret när det ofta är blött och blåsigt ute, och det är lättare att gå efter "när betstillväxt inte sker" än att sätta ett datum, för betestillväxten varierar ju beroende på vädret. Ja, där har jag väl svaret förresten, dåligt väder = ingen betestillväxt. Så det kanske är logiskt ändå. Annars vet jag att jag har tänkt på hur konstigt det är att de ska in för att gräset inte växer, även om det är torrt, uppehåll och gott väder och de kan få fri tillgång på grovfoder ute. Men vädret kan ju svänga fort på höst och vinter så jodå, det är nog den bästa formuleringen man kan få till trots allt. Med dessa funderingar menar jag inte att jag någonsin har tvekat på att ge en häst möjligheten att komma in och lägga sig torrt, jag tycker bara att vissa bestämmelser är intressanta att reflektera kring. Jag är extra tacksam över min lösdrift när man ska börja stalla in och man funderar på om hästarna verkligen ska in eller om de ska få gå kvar ute, haha - mina får välja själva! Så himla underbart.

Har ni börjat stalla in era hästar på nätterna än? Hur brukar ni göra i era stall, gå efter ett datum eller komma överens utefter vädret?

onsdag 28 september 2016

Kvällshäst



Ja, det blir fort mörkt på kvällarna nu. Häromdagen när jag släppte Casey i hagen så kikade Abbe fram uppe i backen och jag fick till ett par läckra bilder med mobilen. Ja, det skulle väl ha blivit ännu läckrare med den riktiga kameran men jag prisar verkligen mobilkamerorna ändå - det är ju inte så ofta jag kånkar med mig systemkameran i varje litet steg jag tar. Med en mobilkamera kan man ändå fånga ögonblick snabbt även om kvaliteten kanske inte är tillfredsställande nog för de riktigt foto-inbitna. 

måndag 26 september 2016

Hubertusjakt

Lördagen började dramatiskt med att Abbe lyckades fastna med svansen (eller nåt, jag vet inte riktigt hur det gick till) i dörren till sadelkammaren när jag ledde in honom, han fick panik och ryckte av hela jäkla dörren, varpå jag såg den falla som i slow motion mot oss. Jag sprang in i första bästa box i hopp om att varken få häst eller dörr över mig och Abbes flyktinstinkt fungerade fint så vi klarade oss oskadda. Sedan tittade vi båda lika förvånat (vilket var VÄLDIGT förvånat) på dörren som låg mitt i stallgången och alla borstar som var utspridda efter att Abbe även hade sparkat till rykthinken i sin flykt. Det tog en stund innan jag fann mig, det var så himla konstigt och gick så otroligt fort. En påminnelse om hur vansinnigt lätt det kan hända olyckor med hästar när man som minst anar det - jag ledde bara in honom, var på väg att ställa upp på stallgången och han råkade på något väldigt konstigt sätt fastna i dörrhandtaget när vi gick förbi sadelkammaren som vi gör varje dag (och där det inte är trångt på något vis). Dörren var tung som tusan så jag kände mig väldigt tacksam över att vi inte fick den över oss, och över att jag inte fick Abbe över mig. Min kära sambo fick komma och lyfta på dörren senare för jag orkade knappt lyfta den. Än en gång, helt otroligt att Abbe lyckades rycka loss den... och att svansen sitter kvar!

Efter den starten på dagen var Abbe såklart stressad. Han körde hela havet stormar i transporten (trots att det vid det laget var ca 1,5 timma sedan dörrincidenten) och blåste omkring som ett litet yrväder väl på plats. Till slut bar det av med ungefär 40 andra ekipage och då var han sådär okomplicerad och schysst som han brukar vara. Bilar, motorcyklar, mopeder, tåg, över träbroar, förbi kor, varierad terräng, ned i vatten och så vidare, allt gick hur fint som helst så länge vi rörde oss framåt. När vi stod stilla ville han krypa ur skinnet, men efter ungefär halva ritten slappnade han av och frustade ut en massa spänningar. Efter det kunde han till och med stå stilla och ta det lugnt.




Vi red i ungefär 3 timmar och detta var en lugn jaktritt som bara gick i skritt och trav. Många hästar galopperade såklart lite ändå, det blir ju lätt så när man är 40 ekipage efter varandra... Men Abbe visade inte någon tendens alls till att vilja galoppera. Det är inte så konstigt eftersom vi ännu inte har börjat träna på galoppen under ryttare, men jag tänkte nog att han skulle bli lite lockad med så många hästar framför sig. Hindren travade vi förbi, det var ca 70 cm höga lastpallar som Abbe tidigt spanade in och spände sig inför så det kändes inte som någon idé att försöka få över honom. Det var nog ett klokt beslut för han skyggade och slängde sig förbi dem. Nästa helg är det en mer fartfylld jaktritt med mycket galopp och fler hindertyper, bland annat några snälla små stockar runt 30-50 cm som känns mer lagom för oss. Det ska bli väldigt spännande att se om Abbe kan tänka sig att falla in i galopp då! Men jag får nog lägga mig längst bak i ledet, för troligtvis kommer han "bara" att trava. Jag vet inte riktigt hur fort han kan trava, men jag gissar att de storgalopperande fullbloden gör sig bäst framför oss då han gärna tar det lite lugnt, och även om han skulle bli pigg så är han så himla snäll och komplicerad att hålla in. Det är en ovan känsla, när jag håller in Abbe med 40 travande/galopperande hästar framför mig så lyssnar han snällt och saktar in. Gör jag likadant på Casey så blir det en studsig galopp som lättar lite högre från marken för varje språng.


Just det, själva rävsvansen har jag ju glömt att nämna! Eftersom det var en lugn jaktritt så var det inget upplopp till svansen utan istället letning efter den vid stranden. Vi var 40 ekipage på en väldigt liten yta så jag gav upp ganska så snart med att försöka knö mig fram med häst bland alla andra för att leta, det var trångt! Jag ställde mig i vattnet med Abbe och tittade istället, det var mysigt. En kille som red jakt för första gången och som jag tror inte hade ridit så mycket innan hittade svansen i vassen efter en kort stund och jakten hade därmed fått sin vinnare! Dock fick vi alla en söt jaktrosett. Vi hade verkligen en toppendag, även om jag såklart tänkte ett par gånger att jag saknade Casey. Men wow vilken superbra träning för Abbe! Och som vanligt skötte han sig väldigt, väldigt bra med tanke på att han aldrig varit med om liknande tidigare... och med tanke på att han nästan fick en tung sadelkammardörr över sig samma morgon, herregud!


Hästarna fick vackert vänta i småhagar medan vi åt och fikade efter ritten.

tisdag 20 september 2016

Abbes första WE-träning

I söndags lånade jag Abbe till träningen i working equitation, och oj vad han skötte sig över förväntan! Det är helt otroligt vad duktig han är som vågar prova och verkligen gör sitt bästa, trots att han egentligen är ganska skraj och faktiskt inte känner mig särskilt bra än. Galoppen har vi ju fortfarande inte hittat, så det fick bli en träning i skritt och trav. Men vi fick mycket beröm för traven, Maria (tränaren) trodde först inte att han hade blivit startad i trav eftersom han travade i så fin tvåtakt, det var ju kul att höra!

När vi kom in i ridhuset var han spänd, blåste och skyggade för alla grejer. Men han är ju otrolig, efter att ha spanat in allting och gått omkring där inne en liten stund så var allt lugnt. Ett litet hinder var med också, och det var andra gången någonsin som Abbe "hoppade" hinder uppsuttet (vad jag vet i alla fall), vilket han löste kanon. Han lär sig verkligen fort! Första gången jag hoppade honom så blev det tvärnit de första försöken och sedan väldigt vingligt på, med en stark vilja om att springa bredvid istället. Stockar och diken i skogen är inga problem alls, men just de där färgglada bommarna och hinderstöden är lite luriga förstår ni. I söndags bjöd han dock mot hindret och verkade ha riktigt roligt!

Mamma, hästägaren, var med och filmade så nu får jag bjuda lite här. Detta kanske är världens sämsta reklam för denna häftiga gren - den ska egentligen utföras i fin, samlad galopp (alternativt i en jäkla fart i speedmomentet) med grym precision men vi mösar runt i skritt och trav på halvlånga tyglar. Men hallå, detta är som sagt första gången någonsin som Abbe provar på något liknande, och vi har bara tränat honom i 4 månader. Så jag är ändå sjukt imponerad av honom och ser bara möjligheter med den här hästen.

Som sagt, WE på absolut lägsta nivå får ni tänka...

lördag 17 september 2016

Paushage

Idag promenerade jag Kotten med bettlöst huvudlag, jag gick bakom bogen och höll tyglarna som om jag red på honom - en fördel med att han inte är så hög, jag når över manken med ena armen så att vi kan träna tygeltag. Vi gick till en avlägsen hage som inte har blivit betad på hela sommaren, just för att den är så avlägsen... lata människor. ;) Där kunde jag inte låta bli att tränsa av honom och låta honom njuta av det otroligt fina betet. Jag satt där i en timma och bara tittade på honom. Det var lagom varmt, det var lite soligt och lite skuggigt, himlen var alldeles blå, gräset och träden var alldeles gröna, hästen var hur nöjd som helst och jag bara kände... frid. Vissa lägger sig på stranden, andra behöver en helg på spa, en del vandrar till Himalaya och letar efter sig själva och sin inre frid, jag inser att för mig handlar det om att vara med hästarna i den vackra naturen.

För att bre på idyllen ännu mer så red jag även dit med Casey och tog ett par galopper för första gången sedan igångsättningen. Han fullkomligt sprudlade av lycka och jag körde en sån där riktig My Little Pony-hästtjejsgrej och satt med utsträckta armar i full galopp över gärdet. Öööh... inget kan liksom bli bättre då. Lyckas man släppa alla andra tankar så behövs det inget mer i livet. Sedan sadlade och tränsade jag av Casey och släppte honom på gärdet, och jag skrattade åt vilken skillnad det är på honom och Kotten trots allt. När jag släppte Kotten så gick han raka vägen ut på gräset och betade helt lugnt, pep till och drog en busgalopp, ställde sig sedan och betade igen. När jag släppte Casey så blev han så ängslig och höll sig tätt, tätt intill mig som ett plåster. Han kunde absolut inte beta utan stirrade ut i skogen, fnyste och blåste, sedan blev han skrämd av ingenting och galopperade runt en stund, tog en hetsig tugga av gräset för att sedan ställa sig och fnysa och blåsa två millimeter från mig igen. Då kan man verkligen inte tro att det är han som är 19 år och Kotten som är 2 år...

Kotten passade även på att hälsa på grannens häst i hagen bredvid.



måndag 12 september 2016

Annorlunda träning

Hurra, jag kom iväg på träningen igår! Den var minst sagt annorlunda, men väldigt lärorik och rolig. Först fick jag berätta lite om Abbe, sedan grillade tränaren mig lite med frågor kring hur jag tänker att han ska lära sig fatta galopp, vad han behöver veta, vad han behöver kunna och så vidare. Sånt gillar jag, samtidigt som det känns lite jobbigt. Alla på läktaren lyssnar. Jag är ridlärare själv, tänk om jag säger fel? Jag flummade på om hästens styrka och smidighet i bakpartiet och tränaren fyllde i lite. Ganska snart insåg jag att vi inte skulle kunna galoppera omkring i ridhuset på just den träningen, men det hade jag kanske inte räknat med heller. Istället fick vi börja med väldigt basic övningar:

Start och stopp med rätt energi
Istället för att bara komma igång i skritt genom att driva med skänklarna och göra halt genom att dra i tyglarna så fick jag träna på att sätta rätt energi i min kropp och med hjälp av det höja/sänka Abbes energi. Låter flummigt men det är det ju egentligen inte, det är precis så jag alltid försöker tänka när jag rider. Andas in, tänk framåt, rör på kroppen = framåt, andas ut, sjunk ned, tänk stopp = stanna. Det är jag noga med att lära ut till mina elever också. Men igår blev jag lite extra utmanad genom att inte få lägga till de vanliga hjälperna alls även om det inte räckte med andning/energi. Sedan skulle jag göra något särskilt när vi skulle göra halt också - ta tyglarna, ganska långa, i en hand, sedan lägga på den andra handen och mjukt ta i den ena tygeln så att Abbe stretchade huvud och hans åt det hållet, vilket resulterade i att han började snurra runt, runt, runt, och ur det skulle jag bara sänka energin och vänta på att han stannade. Till slut gjorde han ju det. Jag var ett jättestort frågetecken när jag gjorde den här övningen, och tränaren förklarade för mig flera gånger, men jag måste säga att jag ändå fortfarande är rätt så frågande till varför det skulle vara bättre att böja åt sidan än att "bara" göra halt på rakt spår med sänkt energi. Nåväl, man kan ju inte fatta allt första gången.

Hoppa av(!)
Okej, det här var det konstigaste. Hade någon typiskt frälst dressyrryttare kommit in i ridhuset när vi gjorde det här så hade hen gått ut och svurit "jäkla nh-hippies!", haha. Och jag erkänner, från början var jag extremt tveksam och tänkte att jaja, alla tips behöver man ju inte ta med sig hem... men efter en förklaring och att själv ha tänkt igenom det lite så kändes det väldigt, väldigt vettigt! Jag ska förklara: Jag fick skritta runt lite med Abbe och visa hur jag rider honom "i form". Tränaren tyckte att det såg trevligt ut för Abbes utbildningsnivå och när han gjorde rätt så frågade hon mig hur jag skulle vilja berömma honom. Jag blev ställd av frågan och funderade så mycket på vad det rätta svaret var, att jag inte svarade alls. Hon frågade mig igen. Ööööh, ja... det beror på... just nu är jag bara... nöjd? Ska vi ta en paus så får han långa tyglar, det är beröm. Men det kanske jag brukar göra först efter att han har jobbat lite längre. Annars en strykning med innerhanden... eller släppa på trycket om jag har gett honom någon hjälp? Jag försökte med alla svar jag kunde komma på, men tränare hade tydligen något annat i tanken. "Du ska hoppa av", sa hon. Jag blev så förvånad att jag bara skrattade. Var vi redan klara, efter 15 minuter och att bara ha skrittat? Men visst, jag hoppade av. Och sedan förklarade tränaren för mig att detta var väldigt värdefullt att lära hästarna. För det första förstår de berömmet mer än något annat, hur mycket de än gillar att bli ridna så uppskattar de alltid när man hoppar av. För det andra betyder det inte att vi är färdiga, jag skulle hoppa på snart igen. Flängigt, tänkte jag. Man ska alltså hoppa av flera gånger under ett pass, på och av, på och av, stackars häst?? Men nej, tränaren menade att det inte alls blir "stackars häst" (så länge man är smidig på och av förstås) utan att den lär sig att en avsittning inte alls betyder att ridpasset är färdigt, utan bara att vi pausar. Det är väldigt värdefullt och användbart när man till exempel är ute och tävlar, rider fram - hoppar av och går på toa, rider lite till, hoppar av och går banan, rider sin tävlingsritt, hoppar av och skrittar, rider in på ärevarv, hoppar av, rider nästa klass... och så vidare. Kära nån. Det hade hon ju rätt i! Hur ofta försvann inte Sams energi totalt efter att jag hade hoppat av på tävling, och sedan var det typ omöjligt att få upp energin igen? Och hur många hästar är inte övertygade om att ridpasset är slut och att tränset ska av SNARAST när ryttaren har hoppat av? Jag fick en aha-upplevelse och detta ska jag absolut tänka på när jag rider in Kotten!

Ramla av(!!)
Konstigheterna fortsatte. Som inte var konstiga alls egentligen, utan så vettiga. Men inte sjutton får man träna sånt här för en vanlig dressyrtränare inte. Men nästa grej var i alla fall att hästen ska lära sig att om jag inte längre är kvar i sadeln, då ska man stanna och vänta. Inte springa hem. Inte springa runt i ridhuset på tävlingen och ta flera år att bli infångad. Så himla smart egentligen. Så jag fick träna på att "ramla av" i farten och vi behövde faktiskt inte korrigera något här, för Abbe var redan en gentleman och stannade så fort jag var av. Hade han inte stannat så hade tränaren fått gå med och helt enkelt stanna honom från marken och berömma honom när han gjorde rätt. Jag får väl erkänna att det nästan blev en riktig vurpa när jag skulle hoppa av från trav en gång, och snubblade i landningen så att jag for fram och landade på knäna. Abbe tvärnitade. :)

Bågar
Bågar är bra! Tänk er massvis av små serpentinbågar längs med hela fyrkantsspåret. Detta har jag med mig från tidigare träningar för en annan lite "alternativ" tränare (jag gillar inte att kalla det alternativ träning egentligen för det är helt vanligt sunt förnuft som kan användas till vilken dressyr- eller hopphäst som helst). Till en början gjorde Abbe bågarna som zick-zack, men ganska snart mjuknade han och böjde sig på dem. Dock blev det tydligt att han har svårare för att böja sig till vänster, han har alltså kortare muskler på höger sida. Tränaren tipsade därför om att jobba lite, lite mer med böjning åt vänster än åt höger - men självklart får inte högerböjningen glömmas bort heller.

Ryttarens sits
Yes! Något jag själv är petnoga med till mina elever, äntligen en tränare som petade på min sits också! Sitsen är så viktig för att rätt signaler och känsla ska kunna skickas ut. Jag tror att det är väldigt vanligt att så fort man sitter "bra" så får man inte längre några kommentarer på sitsen från sin tränare. Och jag kan förstå det, jag tycker själv att det är svårt att gå in och peta på detaljnivå. Men nu fick jag i alla fall lite petat på min sits och det behövdes. Blick och händer = pluspoäng. Skönt att få höra det som är bra också. Hälar = jättefula. Åååh, det har jag ju känt och jag känner även igen det från tiden då jag hoppade mer... De där jäkla hälarna lever sitt egna liv och är väldigt rörliga. De är gärna igång och driver i varje steg trots att hästen redan jobbar framåt. Och i hoppningen flyger de och far all världens väg. Men när jag fick tänka extra mycket på dem, och verkligen låta bli att vara där och driva när det inte behövdes, så blev det bättre. Dock behöver jag träna mycket på att få dem stilla!

Ja, det var det hela. På slutet fick Abbe av sig utrustningen och gå lös och inspektera ridhuset på egen hand också. Han såg verkligen ut som om han inte trodde på oss, fick han verkligen...? Sedan var han så söt, för han gick längs med väggen ned till kortsidan och nosade lite, sedan vände han och skrittade lugnt på samma spår tillbaka upp till oss och undrade om jag skulle ta honom nu eller om han fick gå en vända till. Tränaren blev helt kär i honom och öste beröm över honom. Jag insåg också ännu mer tidigare vilken härlig häst han verkligen är. Känslig och lite osäker på nya saker, men ändå positiv och nyfiken och litar på mig trots att vi faktiskt inte känner varandra så bra än. Tvekar han och jag säger att det är okej, så går han med på att prova utan konstigheter. Så tusen guldstjärnor till Abbe, verkligen!

lördag 10 september 2016

En kanondag i soffan

Jaha. Här ligger jag. Som skulle ha varit funktionär på SM i körning nu. Sett de vackra ekipagen susa förbi, stoppat någon sur cyklist och sett cool ut i min funktionärströja och min fruktpåse i handen. Nåväl. Efter att ha börjat jobba någon dag för tidigt efter magsjukan och fått ett rejält bakslag (ligga på badrumsgolvet och kräkas en hel natt till...) så ligger jag nu precis helt stilla i soffan tills kroppen riktigt skriker om att få röra på sig. Det har den inte gjort än.

Jag ska plugga idag. Än så länge har jag inte kommit mig för att göra det, men jag måste. Hittills har jag bara stirrat på Equipe Online där resultaten från klubbens dressyrtävling ständigt uppdateras, varje sekund. Jodå, jag har tänkt att det är tråkigt att inte vara med. Kanske inte just där, just idag, men med i tränings- och tävlingsbubblan. Fast det handlar förstås mest om att jag saknar Sam och Kaboom fruktansvärt mycket. Hela tiden. Men tävlingarna också, lite. En annan sida av mig tycker dock att det är lite skönt. Jag ligger här och ser fram emot kommande we-träningar och hubertusjakter. Inte för att det är aktiviteter som jag inte hade kunnat vara med på om jag även tävlade dressyr, för det hade jag förstås kunnat vara. Men däremot kan jag vara med på dem ändå, utan någon som helst prestige - jag ska komma med en ridtravare som inte lärt sig galoppera och som jag faktiskt inte har ridit särskilt länge, jag vet inte hur han reagerar med en massa andra hästar, jag vet inte om han vill gå ned i vatten, jag vet inte hur han ställer sig till att hoppa terränghinder. Ändå är jag inte ett dugg nervös? Ja, inte än i alla fall. Det kanske kommer. Men det känns så prestigelöst, så skönt. Sen bor det en tävlingsmänniska i mig, helt klart. Hon är inte så välgödd just nu bara. Och hon vågar inte hoppas för mycket på framtiden, för saker som känns självklara kan ändras så snabbt och bli till ingenting. Men det klart att det finns en superexalterad låga i mig som sprakar till fullständigt när jag tänker på hur fin min lilla Kotte kan bli om några år, och hur häftigt det vore att äntra dressyrbanorna med honom. Viljan att bli bäst utan hårda tag, utan att snörpa ihop, klämma ihop och sparka på. Att få det mjuka att vinna över det hårda. Men, det är en så lång och osäker väg dit så resan måste få vara målet. Nästa resestopp ligger nog vid uppsittningen, och den kommer att kännas som en enorm mästerskapsseger.

Japp, det är tråkigt att vara sjuk och missa både SM och dressyrtävling - men vad finns det att göra åt det? Det enda jag kan göra är att se till att få en kanondag här hemma i soffan. Hur ofta ligger jag här liksom, jag får väl passa på att njuta av att vila. Och hoppas, hoppas, hoppas att vilan är tillräcklig för att jag ska kunna vara med på nh-träningen imorgon.

torsdag 8 september 2016

Viktiga röstkommandon

Innan jag blev sjuk så hade jag ett fantastiskt pass med Kotten. Han var på det där, fortfarande rätt så sällsynta, humöret då han bara ville göra ALLT rätt. Jodå alla hästvetare, jag vet att "alla hästar alltid vill vara till lags och göra sitt bästa"... men helt ärligt talat så finns det riktiga busfrön också. Kotten vet ofta precis vad han ska göra med bara älskar att göra tvärtom och få matte lite irriterad. Det är svårt att sätta ord på hur jag vet det, men tro mig så är det.

Häromdagen tog jag i alla fall på honom sadel och träns och tömkörde honom på volt en stund. Alla kommandon satt helt klockrent! Jag försöker att hålla mig till kommandon som används vid körning, det skadar ju inte direkt att han kan dem inför inridning heller. Sedan är jag inte duktig på körning så det är fullt möjligt att jag gör något fel här, men detta har Kotten lärt sig i alla fall och det fungerar väldigt bra för oss hittills:

Stå absolut helt stilla tills jag har bett om något annat! Superviktigt och fortfarande det svåraste för Kotten, men ibland klarar han det verkligen med bravur.

Smackning med tungan: Komma fram i skritt, även öka farten i redan befintlig gångart. Detta har Kotten stenkoll på och jag har varit väldigt konsekvent och tränat det i princip varje dag, så fort jag har lett honom vid vanlig vardaglig hantering.

Ssss-ljud: Betyder att han ska komma fram i trav. Detta behövde jag knappt lära honom, det var som att han förstod precis vad jag menade från första början och detta brukar han alltid lyda också eftersom han inte har något emot att sätta fart framåt.

Smackning med läpparna: Betyder att han ska komma fram i galopp. Konstigt nog förstod han även detta nästan helt från början, och har hittills inte haft några problem med att skilja mellan sss-ljudet för trav och smackningen för galopp. Men det kanske inte är så konstigt som det kan se ut egentligen, det mesta säger jag nog med min egen energi och mitt kroppsspråk, röstkommandona är bara något som läggs till på det.

Hoow (stavas kanske whoa men jag uttalar det hoow, mjukt på slutet): Betyder att han ska sakta ned en gångart, från galopp till trav eller från trav till skritt. Han blandade ihop detta med ptroo i början men har lärt sig skillnaden nu.

Ptroo: Ptroo betyder alltid stanna. Stanna och stå stilla tills något annat sägs. Precis som att gå fram vid en smackning så har jag tränat detta dagligen vid den vardagliga hanteringen, och det var ganska kämpigt i början när han gärna körde över en och inte tänkte stanna för något. Nu har han absolut lärt sig vad ptro betyder och lyder i alla fall vid 9 av 10 gånger.

På ett sätt kräver det mycket arbete att lära en häst alla kommandon till 100% (fast det är olika från häst till häst förstås), på ett annat sätt är det löjligt enkelt. Mycket arbete på det sätt att man behöver vara oerhört konsekvent och noggrann. I början kan hästen inte kommandona, då måste man ha världens största tålamod och vara den mest positiva pedagog man kan tänka sig. Löjligt enkelt på det sätt att det inte krävs särskilt långa eller täta pass för att hästen ska lära sig. Det tar tid, det har tagit Kotten ett år ungefär att bli nästan helt säker på dem (fast nu var han i och för sig helt ouppfostrad när han kom till mig också, och har ett extremt hårt och kaxigt temperament på det), men det enkla är att det går att träna så fort man har tag i hästen. Ta på grimman i hagen - smacka när ni börjar gå mot grinden. Säg ptro när ni stannar vid grinden. Smacka när ni går igenom grinden. Säg ptro när ni ska stänga grinden. Och så vidare, och så vidare...

Och det ger en sådan värdefull grund! Jag lärde Sam detsamma och det var väldigt enkelt att lära honom hjälperna vid ridning tack vara detta, det var ju bara att använda röstkommandona och lägga till hjälpen. Dessutom ger det en trygghet både vid hantering och träning, jag tänker främst på att ptroo betyder stanna och att man ska stå helt stilla till annat har sagts. Otroligt bra vid t.ex. uppsittning.

På tal om uppsittning förresten, så passade jag på när han var så duktig att "låtsas sitta upp" några gånger från båda sidorna. Satte foten i stigbygeln och studsade ifrån marken precis som om jag skulle upp i sadeln, men hoppade ned på marken igen istället för upp i sadeln. Han stod helt stilla och bara väntade. Ååååh vad lockande det är att svinga sig hela vägen upp! Snart, snart...

Han blänger lite surt på mig för att jag flätade luggen och manen tror jag... men det var hår ööööverallt!

Ingen optimal lösning med yttertömmen under sadeln, jag veeet. Det ska väl vara en tömkörningsgjord över sadeln egentligen. Men så länge inget håller fast/tvingar ned hans huvud så är jag nöjd faktiskt... detta fungerade helt okej!

Nöjd lillskrutt ska gå och leta rätt på kompisarna i skogshagen.

onsdag 7 september 2016

Travare i nedförsbacke

Först bara: Jag hade magsjukan från helvetet igår och har någon slags dunderfeber idag, jag är stekhet ena stunden och fryser rumpan av mig andra stunden, och blir helt svimfärdig av att bara vända mig i sängen. Uppe på detta så är jag inne i en extrem oroa-och-älta-period - så jag vill reservera för eventuella stavfel och flum... Skönt att få det sagt!

Eftersom Casey fortfarande skrittas lite försiktigt, och givetvis kom in från hagen häromdagen med en tåkappa rakt in i bärranden (och inte sulan som tur var), så ser jag fram emot träningar och hubertusjakter med Abbe istället. Fast JA, jag är egentligen jätteledsen över att inte kunna åka med min älskade lilla bus, men vad gör man? Jag har tur som har "tillgång" till Abbe!

Vi har fortfarande inte hittat någon galopp och vi jobbar förstås för fullt med att stärka Abbe i skritt och trav. Han hamnar lätt i nedförsbacke, han är lite överbyggd och har svårt att lätta i framdelen, eller rättare sagt att få tyngdpunkten på bakdelen. Nu är jag ju van vid Casey som är väldigt överbyggd, men han har istället väldigt lätt för att samla sig så det har aldrig känts som något stort problem i ridningen. Dessutom rör han sig så otroligt högrest med framdelen så jag tror inte ens att det syns "in action" med ryttare på ryggen att han är överbyggd. Abbe däremot blir lätt framtung. Men, det är så lätt frustrerad, egentligen har han ju redan gjort stora framsteg. Han har bara varit hos oss i 4 månader och var ganska omusklad och inte igång när han kom hit. Vi ska allt långsamt träna för att flytta den där tyngdpunkten längre och längre bak i hans kropp. Bilderna nedan, tagna på ett ridpass för ett par veckor sedan, visar tydligt hur han blir framtung nu och jag är medveten om att det inte ser "rätt" ut, men man måste ju börja någonstans!





Han kan verkligen se bekymrad ut också, lille Abbsingen! Hur som helst så ska det bli så spännande att träna för en tränare med honom och se om vi kan få bra tips på hur vi ska hitta galoppen.