söndag 31 juli 2016

Lite kaxig...

... kan man väl få vara, när man har harvat sina första meter? Det är Kotten i alla fall, och jag också för den delen. Det var absolut inga problem alls att sätta honom framför harven och börja gå, precis som jag hade förväntat mig - för vi har tränat inför det här! Visst är Kotten en cool häst som inte blir rädd för särskilt mycket, men han är oerhört kaxig, envis och fullproppad av energi så självklart krävs det mycket träning. Jag tror inte att man kan förbereda en unghäst (eller vuxen häst heller) för mycket inför något. Inför detta kliv framåt i utbildningen hade han fått lära sig att stå still medan jag grejar med linor och annat (okej, det är fortfarande en riktig utmaning vissa dagar men nu vet han hur han ska göra, sedan är det kanske inte alltid han vill göra det), hjälperna vid tömkörning, att gå med linor hängandes mot benen, att få harven dragen bredvid sig, framför sig och bakom sig samt att dra skaklar och andra lättare saker. Så när han väl fick dra harven var det som om han aldrig hade gjort annat. Duktig, duktig Kotte!




torsdag 28 juli 2016

Min vackra seniorhäst

Att ta några fina bilder på sin häst - hur svårt kan det vara? Speciellt när man har haft fotografering som ett stort intresse i 12 år och fotat hästtävlingar, bröllop, barnporträtt m.m? Jo, jättesvårt faktiskt. Jag skulle ta några fina bilder på Casey för ett par veckor sedan och problemet var väl att jag såg precis framför mig hur jag ville att bilderna skulle bli - men det verkade vara omöjligt att få dem på just det viset. Att ensam släppa en matglad ponny lös i grönskan är inte att rekommendera om man vill få snygga bilder som visar upp ens häst från hans bästa sida. Jag provade ändå flera olika tillvägagångssätt:
  • Att ställa upp honom fint, säga åt honom att stanna, rusa därifrån med kameran för att hamna på ett bra avstånd och kunna föreviga hans vackra pose... och då konstatera att han redan ställt sig med rumpan mot kameran och hela huvudet djupt nere i det höga gräset.
  • Att tänka okej, det kan ju bli en fin bild även om han äter - om han äter någon buske eller något som är lite högre upp så att hans ansikte syns. Placera ponnyn vid en trevlig asp eller något, backa med kameran... och vips så har ponnyn flyttat sig lite och står och glufsar i sig ek istället! Får rusa fram och avbryta honom då ek inte direkt är känt som nyttig hästföda...
  • Att få snilleblixten om att ha morötter i handen för att få ponnyn att sträcka på sig och få till den där snygga posen och blicken in i kameran. Det var bara det att jag ville ha en bild på hela ponnyn... inte en närbild på ansiktet... eller en ännu närmare bild på mulen... på munnen... på den öppna munnen som är på väg att äta upp hela matte med kamera och allt om det inte delas ut morot NU!!!
  • Att släppa ponnyn i den vackra hagen med skogspartier, grönska och kullar och fota där. Men... stampelistompeliklippetiklopp - där kom en liten liten Kottskrott! Men även den lille Kotten hade gått någon annanstans och inte kunnat fotobomba precis varje bild så var det inte direkt så att herr Cnas valde att ställa sig snyggt i skogsgläntan och titta drömmande in i kameran. Det var snarare dags att äta just det gräset som fanns i den brantaste nedförsbacken så att den redan överbyggda rumpan befann sig ungefär dubbelt så högt upp som öronen.
Trots allt detta så blev det faktiskt några helt okej bilder, men tänk nu på att de kanske gick 50 riktigt dåliga bilder för att få till en enda som var okej. Förutom att det var kul att få lite färska bilder på min knasponny så har jag skickat in dem till en tävling där Sveriges vackraste seniorhäst ska utses! Jag vet inte om det blev den bästa bilden som valdes som visningsbild och det känns kanske mer som en ren fototävling eller att de som jagar flest röster vinner, men jag tyckte i alla fall att Casey platsade bland röstningsalternativen. För att nu jaga lite röster dårå så får ni gärna gå in här: http://langthastliv.se/vackerhast2016/ och scrolla ned till mitten av sidan ungefär där Casey finns att rösta på!






Och så lite mindre bra bilder... fast de här är långt ifrån de värsta, de raderade jag nämligen direkt i kameran.
Här tyckte jag att det var superfint ljus. Casey tyckte att det var en supertråkig plats att stå still på.


Lös i hagen... Kolla min fina fina häst! Jag lovar att han är jättesöt när man ser hela honom, han är där bakom träden någonstans!

"Jag är vääärldens olyckligaste ponny! Buhuuu vad allt är hemskt!"

"Titta in i vadå? Därborta? In i skogen?"

"Kolla matte vad fint jag står! Och så jäkla gött med lite giftig EK! MUMS!!! Skicka den till en jury som vill veta hur du tar hand om din åldrande häst du, matar den med ek, mahahaha!"

"I'm a hoooorse, tralalalalalala!"

söndag 24 juli 2016

Mest tråkigt

Åååh, jag hade lyckats vända nervositeten och var istället pepp på dagens tävlingsstart. Igår kväll skulle jag longera Casey lite innan jag skulle knoppa, putsa och packa saker i transporten. Efter en ordentlig framskrittning kom han fram i trav på volten och jag fick kolla länge för jag ville verkligen inte tro det, men visst var han halt. Vips, så var det bara att lägga ned planerna om alla förberedelser och om att åka iväg idag. Surt när jag nu äntligen hade tagit mod till mig, men ingenting i jämförelse med hur orolig och ledsen jag är över att Casey har ont i benet.

Det är höger fram igen. Om det är hans uttöjda ligament så är det konstigt för nu har han varit igång och har varit hur fräsch och fin som helst den senaste tiden, i förrgår kändes han precis som vanligt och igår var han plötsligt tydligt halt. Om det är en sträckning eller vrickning så är det också konstigt att det blir på just höger fram, men det kan ju slumpmässigt ha blivit så. Jag hoppas förstås på det sistnämnda så att det inte är något mer allvarligt. Han får vila ett tag nu och sedan får jag testa att sätta igång honom försiktigt i skritt igen, blir han inte bättre så får vi ta en sväng till veterinären. Åh, igår när jag upptäckte hältan kom förstås katastroftankarna. För precis ett år sedan stod jag med en halt Sam och räknade nervöst ned dagarna till vår tid på kliniken där vi skulle få reda på vad som var fel och hur det skulle behandlas, istället fick jag åka hem med tom transport utan min älskade Sam kvar i livet. Kort efter det blev Kaboom utdömd. Det känns allvarligt talat inte som att jag klarar av en sådan sväng nu igen. Jag vet förstås att det är något man får räkna med som djurägare, men snälla snälla det kan väl dröja många år innan det måste vara dags igen?


Jag måste dela med mig av en riktigt rolig grej mitt i det tråkiga: Jag har hängt på Kotten, ett halvt varv i skritt i paddocken! Det var min moster som erbjöd sig att hålla honom om jag ville prova att hänga lite. Först tänkte jag att det var för tidigt, men efter lite kloka råd från moster insåg jag att det nog är bra att börja tidigt med en så kaxig och självständig häst som Kotten. Visst, han växer väldigt långsamt - men att han blir hängd på ett halvt varv i paddocken någon enstaka gång i månaden lär ju knappast göra någon fysisk skada. Så jag gjorde det, och han reagerade som han brukar när vi tar ett nytt stort steg i utbildningen: "Äntligen matte! Nu ska du få se vad jag kan, jag har allt sett hur de andra gör och det verkar inte vara ett dugg svårt!". Han skrittade på med spetsade öron och tyckte även att vi skulle sätta lite fart, så han började trava. Inte för att han tyckte att det var läskigt och ville springa ifrån, utan för att han var glad och ville framåt! Underbara lilla Kottis!

tisdag 19 juli 2016

Känslan som jag lever på

Efter all negativitet måste jag ju dela med mig av känslan som infann sig under gårdagens dressyrpass: HELT UNDERBART! Allt stämde, till och med något som i alla fall jag skulle vilja kalla mellantrav och mellangalopp - med bra övergångar till arbetsgalopp. Casey kändes som en fjädrande lätt dressyrhäst, lagom sug framåt, långa, vilande steg, lyhörd, arbetsvillig, glad. Jag skulle så gärna vilja se hur det ser ut när det känns så bra, men att sätta mobilen på en stolpe i hagen där vi red var ju omöjligt, den ramlade bara ned. Jag får lita på känslan helt enkelt, det är i alla fall klart som korvspad att mitt mål på söndag måste vara att uppnå precis den känslan. I så fall gör vi båda vårt absolut bästa och mer än så kan jag ju inte begära.

Jag kikade förövrigt på startlistorna idag och såg att det i princip bara var halvblod med (eller svenska varmblod som det heter nuförtiden). Svenska varmblod, en KWPN som ju är ett holländskt varmblod, en arab och så lilla Casey. När vi har tävlat mot storhästar tidigare så har det förstås också varit övervägande halvblod, men åtminstone en eller kanske två ponnyer till, och/eller något kallblod eller så. På söndag blir det verkligen en extra utmaning för mig gällande att tänka bort de andra och bara koncentrera mig på Casey och min ridning. Jag har väldigt svårt för det när jag rider fram bland riktigt flotta dressyrhalvblod, det blir lätt så att jag sneglar lite på dem och väldigt ofrivilligt börjar tänka på hur det egentligen ser ut med en liten rufsig ponny bland dem, om de undrar vad vi gör där, om de tycker att jag ser för lång ut och så vidare. Tips på hur man kan "stänga av"? Jag skulle vilja kunna gå in en en bubbla där det bara är Casey och jag. Hm, jo jag skulle ju kunna stanna hemma där det på riktigt bara är vi - men då blir det ju ingen utmaning.

En rykande färsk bild på min älskade lilla 19-åring.
Vi har haft en liten fotosession som jag ska visa mer från och vars syfte (mer än att han är ljuvligt fin och såklart bör förevigas på bild med jämna mellanrum) jag ska berätta om en annan dag!

måndag 18 juli 2016

Snygg-Kotten

Lilla Skrottis börjar visa att han har tänkt bli en riktigt snygg häst när han blir stor... Det är så himla kul att se honom växa och ändra sig! Vad bilderna inte visar är hur otroligt svårt det var att få honom någorlunda still i några sekunder. Det ska hända något precis hela tiden, annars blir Kotten väldigt frustrerad. En sådan häst kan jag inte ha, så han får vackert träna upp sitt tålamod - under resans gång tränar jag definitivt upp mitt eget i alla fall.





Och så tittar man tillbaka några månader... rätt så stor skillnad!

lördag 16 juli 2016

Självförtroendedipp

Ridning är så underbart, det kan vara 100% lycka att bara lufsa runt i skogen och träna hemma på ängen. Att vara nöjd. Jag blir så himla irriterad på mig när jag vill mer, för det ställer bara till det. Jag har alltid velat bli riktigt bra på att rida, som barn drömde jag om stora tävlingar och att andra skulle kunna se upp till min ridning. Ridningen är något jag tänker på jämt, något som jag har format mitt liv efter. Det är ju så mycket mer än bara en hobby, och därför kan det kännas extra frustrerande att jag inte är bättre.

Jag erkänner mycket villigt att jag är dålig på många saker här i livet. Jag har noll bollsinne, jag är sämst på att mingla och skapa nya kontakter, jag vågar inte fickparkera, jag kan misslyckas med att koka pasta, jag har ingen taktkänsla, jag har aldrig varit cool, har ingen koll på kläder och mode, och så vidare, och så vidare... Men jag har svårt för att jag inte är bättre på att rida, för det är nästan det enda som jag vill vara riktigt bra på. Jag är inte dålig på att rida, då hade jag aldrig kunnat leva med att hålla ridlektioner för andra eller utbilda unghästar, men jag är långt ifrån där jag drömde om att jag skulle vara vid det här laget. Drömmar ändras ju tack och lov, men jag har nog inte tänkt ut några nya tror jag. 

Självklart förstår jag att jag inte har satsat tillräckligt mycket eller på rätt sätt. Jag är 27 år och rider omkring på min otroligt älskade 19-åriga d-ponny som är byggd i nedförsbacke, har spatt och en gammal ligamentsskada - men som gör mig lycklig varje dag och som jag inte skulle vilja byta ut för allt i världen! Unghästen som väntar är en väldigt grov irish cob som i nuläget har c-ponnymått. I och för sig vägrar jag att skylla på "hästmaterialet". Vore jag så bra på att rida som jag egentligen vill vara så skulle Casey gå lika bra som halvbloden på dressyrbanan. Herregud, jag tränar inte ens regelbundet för någon nu - det klart att jag inte utvecklas! Men efter Sam la jag verkligen allt som inte handlade om att lufsa omkring i skogen på hyllan. Ingen lust med något. Det kanske är först nu som lusten börjar komma tillbaka lite.

Jag tycker absolut inte att fina tävlingsresultat är det samma som bra ridning. Ibland är det så, ibland inte. Framförallt finns det så många fantastiska hästmänniskor och ryttare som aldrig visar sig på tävlingsbanan. Ändå märker jag att jag börjar bli nervös inför nästa veckas tävlingsstart för jag antar att vi kommer att få ganska låga poäng och komma sist eller nästan sist - och jag är så kass på att stänga av tankarna om "vad alla andra ska tycka". Jag behöver verkligen träna på att bara köra mitt eget race. Jag ska lyda mina läsares kloka råd och bara ha som mål på tävlingen att få Casey avspänd och glad, lyckas jag med det så kommer jag faktiskt att vara väldigt nöjd!

Som man kanske kan misstänka efter att ha läst om denna självförtroendedipp så kändes det inte alls bra idag när vi red igenom dressyrprogrammet och jag för en gångs skull hade fått en filmare. Nej, det är verkligen inget jag vill visa upp här. Dock lyckades jag leta fram 4 ögonblick som såg hyfsade ut... idag kör vi på bloggvarianten där endast det som är bra visas upp, det kan ju behövas efter en flummig blottad djupdykning i dåligt självförtroende. ;)





onsdag 13 juli 2016

Hästannonser som går bort

Jag ska inte köpa fler hästar nu, men jag håller ändå ständigt koll på Hästnet av ren nyfikenhet och även för jobbets del. Jag kan verkligen inte förstå hur vissa människor kan vara så extremt dåliga på att skapa annonser och uttrycka sig i text. Det är verkligen helt bortom mig. Klart att alla inte har så lätt för att skriva, men varför tar de inte hjälp av någon? Om man nu ändå ska sälja en häst för 80 000 kr?

Dagens skörd av annonser som går bort för min del (de riktiga annonserna återges inte här, utan sättet de är skrivna på... med en gnutta överdrift kanske):


"Tvååring med TOPPENSTAM! Fadern behöver inte ens nämnas för han är så känd att alla känner till honom och allt han har vunnit, mamman var superbäst i världen innan hon gick i avel. Halvbrodern har vunnit Extremsupergalantvärldscupen i hoppning, dressyr, fälttävlan och voltige och halvsystern kvalade precis in till 180-hoppningen i Långtbortistan. Mammans systers sällskapsponny vann DM, SM, NM, EM, VM och OS i körning. Bild 1 är på pappan. Bild 2 på halvbrodern. Bild 3 på halvsystern. Bild 4 på mammans systers sällskapsponnys kanin. PASSA PÅ ATT KÖPA DIN BLIVANDE ELITHÄST!"

Min kommentar: Wow vilken släkt, jag hängde knappt med i hälften av grejerna men jag skulle bara vilja veta hur hästen som är till salu ser ut och hur den är i sättet?


"Min häst är till salu! Ca 160 cm! Valack! Snäll att hoppa! Rör sig trevligt! Trafiksäker! Lätt att lasta! Pigg och glad! Kan ridas ut ensam! Ring för mer info!"

Min kommentar: Jag! Vet! Inte! Om! Jag! Är! Positiv! Nog! För! Att! Ringa!


"DRÖMHÄST till salu. Rör sig som en gud, hoppar allt du styr på, snäll i all hantering och ridning. Fin stam. Rolig att rida varje dag, verkligen en tränings- och tävlingskompis för livet. Har kissing spines, spatt, hjärtfel och pålagringar men inget som borde påverka - dock gör detta att jag släpper henne för ett riktigt fyndpris (endast 50 000 kr!).

Min kommentar: Kom du på att du behövde något att betala veterinärräkningarna med eller?


"TREVLIG HÄST 8 ÅR VAL. LÄTTHANTERLIG SNÄLL ATT RIDA HAR GÅTT PAY AND JUMP SKODD OCH VACCINERAD FÖRSÄKRAD HEM VIKTIGARE ÄN PRIS!!!! OBS!!!!SVARAR EJ PÅ MAIL ENDAST TELEFON OSERIÖSA GÖR SIG INTE BESVÄR!!!!!!!!!!"

Min kommentar: JAG TROR ATT CAPS LOCK HAR FASTNAT PÅ DITT TANGENTBORD DU KANSKE SKULLE VILJA KOLLA UPP DET FÖR ANNONSEN KAN VERKA EN SMULA OSERIÖS ANNARS. JAG KAN ÄVEN RINGA OCH SKRIKA DET TILL DIG OM DU VILL!!!!!!!!!!!!!!!

måndag 11 juli 2016

Vad ska vi göra vecka 50 då?

Kan ni ridskoleelever tänka er att ridfröken sitter nu, i juli månad, och planerar vad ridlektionerna ska handla om vecka 50 i vinter? Ja, och hela vägen fram till vecka 50 då. Sådant hade inte jag en tanke på när jag själv gick på ridskola i alla fall. Jag kanske är ute i lite väl god tid, men nu på kvällarna efter sommarjobbet har jag betydligt mer tid över än annars när jag både jobbar och pluggar.

Jag brukar först göra ett översiktsschema över hela terminen där jag börjar med att skriva in teorilektionerna, som jag sprider ut mellan grupperna så att det åtminstone är en teorilektion i veckan (bland mina grupper alltså, jag har bara två kvällar i veckan, totalt åtta grupper). Dock med undantag för veckan före och veckan efter ett lov, för då vet jag att många elever gärna vill rida eftersom det blir riduppehåll under lovet. Sedan sätter jag ut dressyr, markarbete och hoppning så att det blir en bra spridning på det för hästarnas skull. Och ja, om man klarar av att tyda schemat här nedan så ser man att alla grupper på en dag gör samma sak - blir det inte tjatigt eller till exempel mycket hoppning för hästarna då? Nej, för det är inte samma nivå på grupperna och det är inte samma hästar som går med i de olika grupperna. En dag kan till exempel börja med en ridlekisgrupp med små barn som inte hoppar utan bara rider över bommar, sedan går några ponnyer och hästar i en grupp där eleverna hoppar kanske runt 30 cm, sedan går några av de ponnyerna och hästarna plus några andra i en grupp där nivån är lite högre och eleverna kanske hoppar 60 cm, sedan är det bara stora hästar som går en vuxengrupp som kanske hoppar max 80 cm. Varje häst går max 2 lektioner per dag och oftast blir det då ett lättare och ett lite mer ansträngande pass.


När översiktsschemat är klart skriver jag en mer detaljerad planering lektion för lektion. Vissa grupper kan jag använda samma planering till, vissa behöver jag bara ändra lite på. Det är skönt att kunna utgå från samma grundövning och sedan bara anpassa den efter nivån på de olika grupperna. Det kan som sagt kännas avlägset att sitta nu och planera vad vi ska göra sent i höst och självklart får det vara en väldigt flexibel plan, men jag har provat varianten av att planera lektionerna endast en vecka i förväg också och den gillade jag inte. Jag hann sällan med att planera ordentligt då jag hade tänkt göra det och det kändes som att jag hade lite dålig koll på vad grupperna hade gjort och inte gjort, även om jag skrev ned allting. Lite pyssel och knåp till här om kvällarna så kommer jag att känna mig lugn inför höstterminen! I alla fall på den fronten...

söndag 10 juli 2016

Att kunna ändra planerna

Igår hade jag tänkt mig ett rejält pass med fortsatt träning på det längre, segare steget hos Casey, fast med hängande tyglar. Jag gillar att variera mellan den vanliga engelska ridningen på kort tygel och mellan... ptja, vissa kallar det väl akademiskt eller western men det kan jag ingenting om, men att rida "utan" tyglar och träna på att faktiskt kunna rida med resten av kroppen och på att hästen kan bära sig ändå. Det är så himla svårt men när vi får till det så känner jag verkligen hur jag lyfts upp av Caseys ryggmuskler och hur han får ett bättre steg. Det är den känslan, när han bär sig så utan tygelkontakt, som jag vill behålla när jag på ett annat pass har vanlig tygelkontakt och rider honom i en lite högre form.

Hur som helst, jag hade sett framför mig hur vi skulle träna i minst en timma, bli genomsvettiga båda två och hitta de makalösa ökningarna med det perfekta steget - men jag fick tänka om lite. Trots att det blåste mycket så var kläggen helt tokiga och gjorde det jobbigt för oss. Vi började passet på gräset men när jag insåg hur mycket klägg det var i farten så knallade vi ned till paddocken där det var lite lugnare, men fortfarande så att Casey konstant fick piska med svansen och ruska på huvudet för att bli av med dem. Det fick bli ett betydligt kortare pass än vad jag hade tänkt, men vi hann ändå nå en ganska bra känsla. Det ÄR häftigt att känna hur man kan få hästen att samla och länga steget helt utan tygelkontakt. Och helt utan hets, tripp-trapp och symaskinstakt som vi så lätt hamnar i.

Att passet blev ungefär hälften så kort som jag hade tänkt från början, på ett annat underlag och med mycket lägre krav gjorde ju faktiskt ingenting - i och med att jag inte gjorde någon grej av det. Jag vet många ambitiösa ryttare som har stenhårda träningsscheman, regler och rutiner för varje dag och som blir halvt förstörda om något skulle ändra planen. Ofta är det väldigt satsande ryttare och då kan jag förstå att det är viktigt att ha en genomtänkt plan, men jag tror ändå att man tjänar på att kunna avvika från planen och samtidigt behålla lugnet. Jag har även elever som inte har ridit så länge men som ändå har väldigt höga krav på sig själva och som kan börja gråta om de inte får rida hästen de hade tänkt sig (alltså inte för att de är rädda för den hästen de fick, utan för att de hade tänkt ut en plan som inte längre blir genomförbar), om lektionsplaneringen är ändrad eller om favorithästen har bytt till en annan variant av benskydd(!). Bilden av duktiga ryttare är ju att de ska vara extremt noggranna och väga varje höstrå som ges till hästen, putsa utrustningen exemplariskt efter varje pass och sitta spikraka i sadeln. Det klart att det är viktigt att vara noggrann, det är ett framgångsrecept och på en del punkter även viktigt för säkerheten. Men i vissa fall kan jag känna att det hade varit bättre att vara noggrann med att till exempel känna av hästens humör än att den ska ha det mest skinande tränset i stallet. Det finns såklart hästägare och ryttare som kan kombinera allt - att både ha den mest skinande utrustningen i stallet, den mest välklippta hästen och att se till hästens bästa och känna in den varje dag och ha en fantastisk relation till den. Men en del gånger är det tyvärr inte så, utan noggrannheten läggs på lite märkligt prioriterade saker.

torsdag 7 juli 2016

Släpp telefonen!

Om vi vill kan vi vara tillgängliga jämt och ständigt med våra mobiltelefoner. Via samtal, sms och sociala medier. Hur bra det är i sig kan man verkligen fundera över, men det jag tänkte fundera över mest i detta inlägg är hur bra det är i kombination med att man är hos hästen. Självklart ska mobilen vara med i stallet och på ridturer så att man kan ringa efter hjälp om något skulle hända. Jag tycker även att det är helt okej att använda mobilen i stallet för nödvändig eller snabb information, till exempel för att veta vilken tid ens ridsällskap rider hemifrån sitt stall, när sambon står redo med middagen (hehe) eller om hovslagaren är försenad. Jag brukar även använda mobilen som kamera och föreviga vissa ögonblick med mina älsklingar. Men det där med att vara tillgänglig och supersocial på mobilen för nöjes skull - att ha sms-maraton med en vän, att snapchatta (eller nej, vad säger man, att snapa?) allt man gör var femte minut, att surfa runt på facebook och instagram, ja även att spela spel - det hör väl ändå inte hemma i stallet, i sällskap med hästen?

Casey är extremt bra på att läsa av mig och märker direkt om jag är någon annanstans i tankarna. Han gillar verkligen inte det, vilket han visar tydligt. Är jag inte mentalt hos honom, pratar med honom och verkligen umgås med honom så blir han sur och omotiverad. Det tror jag verkligen inte att han är ensam häst om att bli. Hästar är känsliga djur, vi har väl alla känt hur de kan läsa av våra sinnesstämningar. Självklart märker en häst om man blänger ned i mobilen och fokuserar på de spännande personerna som man har kontakt med via den, istället för att fokusera på hästen. Nu är jag väl en sån där tråkig tant men helt ärligt, hur mycket tid per dygn tillbringar vi med hästen egentligen? Och varför har vi hästen, betalar dyra slantar och formar hela vår livsstil efter den? Det är väl knappast så att vi, när vi väl har fixat klart med stalljobbet och fått in vår kära häst från hagen, borde ägna vår uppmärksamhet åt något annat än själva hästen?

Jamen, alla som står och pratar med andra hästägare och ryttare i stallet då, under tiden de ryktar och pysslar? Det är stor skillnad tycker jag. Om jag har sällskap i stallet så pratar jag ju med någon som är där, på samma ställe, vi kanske ryktar varsin häst. Hästarna är också med, vi har fokus både på dem och på varandra. Vid just såna tillfällen brukar de flesta hästar verkligen slappna av och tycka att det är mysigt när människorna pratar lugnt runtomkring dem. Men när vi istället skärmar av oss totalt från tiden och rummet som vi befinner oss i för att titta ned på en liten rektangulär skärm som hästen verkligen inte förstår varför den är så intressant, då är inte hästen med på samma sätt. Många tycker säkert att de är bäst i världen på att göra flera saker samtidigt och utan problem kan chatta med kompisen i stan samtidigt som de gör i ordning hästen, eller kanske till och med skrittar fram. Det är säkert samma personer som tycker att de kan sms:a samtidigt som de kör bil... Det går såklart att göra flera saker samtidigt men koncentrationen och närvaron kan omöjligtvis bli densamma. Vid bilkörning blir man en ren livsfara, vid umgänget med hästen blir man en tråkig typ som inte kan fokusera. Ni vet väl precis hur irriterande det kan vara med en häst som inte kan koncentrera sig utan bara skriker efter kompisarna i hagen, steppar omkring på stallgången och inte lyssnar vad man än gör? Eller för den delen, hur irriterande det kan vara med en vän som man inte har träffat på länge och som tar upp mobilen och börjar snapa till en annan vän just när man står och berättar något?

Nej, det finns så många som behöver släppa mobilen och titta på sin häst istället. Och inte bara titta, utan lyssna på den, läsa av den, prata med den... Hästarna har så mycket att säga oss om vi bara lyssnar, och gör vi det så kan vi lära oss mer om både dem och oss själva. Dessutom får man en liten bonus i och med att man för en gångs skull gör sig otillgänglig för allting som är utanför stallbubblan. Det är faktiskt riktigt, riktigt skönt.

onsdag 6 juli 2016

Nämen, vad hände där?

Hoppsan hoppsan, ett litet klick i TDB och vips så var vi visst anmälda till två dressyrtävlingar inom kort... Ja, Casey och jag! Är det en smart idé när man inte ens kan ta en diagonal i mellantrav? Nej, vi kommer att komma sist och ändå ser jag fram emot det så mycket att jag har svårt att sitta still. Oerhört märkligt, kan någon förklara för mig varför jag tycker att det är så vansinnigt roligt att betala en massa pengar, stå upp klockan fyra på morgonen, knoppa och rykta, köra iväg med transporten en bra bit och visa upp mina långa ben på min spända lilla ponny för att sedan få ett protokoll som visar en pinsamt låg poäng, komma sist och åka hem igen? Jag fattar verkligen inte varför, men jag vill såå gärna göra det. Kanske behöver jag bara göra det för att sedan konstatera att jag inte ska göra det igen. Ungefär som sist gång, det var ändå 8 månader sedan. Så lång, eller kort, tid tar det att glömma.

Jaha, nu ska vi träna då. Och jag som har lovat mig själv att aldrig mer åka ut på tävling förrän allt sitter så jäkla bra att jag inte ens vet hur det skulle kunna bli bättre. Dit lär vi knappast hinna nå inom två veckor. Men jag får som vanligt sikta mot stjärnorna för att eventuellt nå trädtopparna. Mitt mål är att rida ett program på minst 60% med Casey igen, jag vet inte riktigt vad jag har för tidsgräns på det där målet men jag räknar inte med att nå det på nästa tävling i alla fall. Jag hör själv hur extremt låga förväntningar jag har men det är lika bra. De få dressyrstarter jag gjorde med Casey som ponny gick jättebra, vi fick 68-72% på dem och plockade en vinst och några placeringar, men sedan har jag tävlat honom ett fåtal gånger bland storhästar och det har inte alls gått bra. En gång fick jag inte ens ut honom till kortsidan där domaren satt, helt otroligt att en så liten häst kan vara omöjlig att få dit man vill, men omöjligt var det. En annan gång blev vi inkastade som reserv-reserver i sista stund i division 1-laget. Haha. LA på en liten spänd ponny som knappt hade tränat, bland stora flashiga dressyrhalvblod. Jag var dönervös och Casey spände sig, ville försvinna därifrån och lyckades till och med visa upp lite konster ståendes på bakbenen. 43% hade jag aldrig lyckats med innan, och då måste domaren ändå ha varit rätt så snäll... Och sist gång vi tävlade, i november, tyckte jag ju i och för sig att det kändes bra själv - men det var det tydligen inte för vi fick 56% och kom någonstans bland de sista i resultatlistan.

Nej men som sagt, nu blir det hårdträning! Men en nypa salt, självklart ska vi inte träna för mycket eller för svårt bara för att jag helt plötsligt bestämt mig för att starta. Vi fortsätter där vi är och ser hur det går helt enkelt. Men det är nog därför jag tycker att det är så roligt, nu känns målet med träningen som jag masar mig ut och genomför med en ihopgrötad hjärna efter en fullspäckad arbetsdag så mycket mer konkret.


måndag 4 juli 2016

Ett längre steg

Casey och jag kämpar just nu med att han ska ta längre, mer vilande steg. När han jobbar är han väldigt framåt, vilket är bra, men det blir springigt och trippigt. Mellantrav är att glömma, han tar en miljon små shettissteg i rekortfart över diagonalen istället. Igår red jag lite övningar som faktiskt lockade fram ett lite segare steg.

Efter framskrittning började vi med övergångar på halvlånga tyglar. Först skritt - halt, sedan skritt - galopp - halt och slutligen petade vi in traven också. Casey brukar bli mer sansad när han får ta galoppen direkt efter skritten istället för trav däremellan. I början handlade övergångarna bara om att han skulle reagera så snabbt som möjligt på så lätta signaler från mig som möjligt. När han lyssnade fint och dessutom blev lite rundare i formen och sökte stöd på bettet kortade jag upp tyglarna och fortsatte övergångarna med lite mer fokus på att bakdelen skulle ta i både vid avsaktningar och vid igångsättningar.

Efter en liten skrittpaus red vi lite öppnor i galopp bara för att få Casey mer koncentrerad. Vi var ute på gärdet och min ädla springare skulle hålla koll på hästarna runt omkring samt eventuella faror i skogen bredvid, och han är mycket lättare att komma åt och få "med sig" i galopp än i trav. Det krävdes inte så mycket galopparbete innan han kändes mer inne i vår lilla dressyrbubbla.

Med en mer avslappnad Casey gick vi över till öppnor och volter i trav. Vi höll oss på en ganska liten kvadrat där vi på första sidan gjorde öppna utåt, sedan travade vi på lite mer framåt (längre steg) genom hörnet och därefter in på en volt utåt på den andra sidan. Tredje sidan öppna utåt igen och fjärde sidan volt utåt igen. Alltså, om jag var i höger varv så gjorde vi öppna åt vänster och sedan volt ut till vänster. Tanken var att öppnorna skulle samla och vinkla bakbenen så att det skulle gå att hitta ett lite längre, segare steg framåt i hörnen och på volterna. Det fungerade ganska bra, framförallt kändes övningen väldigt "meditativ" för Casey som tog i och frustade nöjt.

Efter lite paus gjorde vi samma övning i galopp. Oj, vad han tog i! Efter ytterligare en paus gick vi över till traven igen och då red jag öppna några steg, rakriktade och försökte sedan rida framåt i mellantrav, eller åtminstone förlängd steglängd. Men trots att han samlade sig riktigt fint i öppnorna så spände han sig direkt jag bad om längre steg, och det blev supersnabba, trippiga steg istället. Jag undrar om det har satt sig en rejäl spärr kring detta i mitt eget huvud också, jag får liksom inte till känslan kring detta på hans rygg. Hur som helst så fortsatte jag att traggla, längde formen lite och red lätt med så mycket seg tuggummikänsla i kroppen jag kunde - och till slut kom det några fina steg. Att få till dem på en hel diagonal känns dock ganska avlägset, men vi ska fortsätta att träna, träna och träna!

söndag 3 juli 2016

Kännetecken för en bra blogg

Med tanke på att jag själv inte har någon stor blogg så kanske jag inte borde ge tips på hur man bör blogga, men jag läser ändå en del hästrelaterade bloggar och tänkte skriva lite om vad jag som en helt vanlig läsare uppskattar.

  • En välskriven blogg. Det behöver absolut inte vara texter som skulle platsa i uppsatser, inte heller i skönlitterära böcker, tvärtom tycker jag att en blogg är ett utmärkt ställe för lite talspråk och humoristiskt påhittade ord, men det får flyta på utan allt för många störningsmoment i texten. Med störningsmoment menar jag många stavfel, oförståeliga meningsuppbyggnader, allt för mycket talspråk och slang, felaktigt användande av ord och skiljetecken (att man inte verkar veta vad de betyder men använder dem ändå) o.s.v.

    Att ha bloggat professionellt i flera år, ha gått ur gymnasiet och fortfarande inte kunna använda "de" och "dem" på rätt sätt ger mig riktiga rysningar! Många förstår inte hur någon kan störa sig så på det, men jag kan inte hjälpa det. Jag har full förståelse för att många tycker att det är svårt att veta när man ska använda de och när man ska använda dem, det är många som inte får lära sig det ordentligt i skolan och uppenbarligen är reglerna kring det lite krångliga eftersom så många har svårt för det. Men som sagt, bloggar man professionellt så kan jag väl tycka att man kan googla och läsa på lite i 15 minuter. Att försörja sig på att skriva klingar inte bra ihop med att inte kunna använda dessa ord rätt. Samma sak gäller för till exempel "var" och "vart".
  • Intressant innehåll. Med detta menar jag inte att inläggen behöver bestå av rykande färska forskningsresultat, förbluffande fakta, vassa åsikter om heta potatisar eller filosofiska funderingar som håller oss vakna om nätterna. Nej, även om allt det där kan vara riktigt intressant så kan en bra blogg mycket väl handla om den vanliga vardagen med ens häst, dagens ridpass och så vidare. Inläggen bör dock vara intressanta att läsa på något sätt. Kanske har ni något problem i träningen som kan lyftas med läsarna, beskriv målen, vägen dit, skriv så att man vill veta hur det ska gå vid nästa ridpass!
  • Angående bilder och filmer. Hör egentligen ihop med ovanstående punkt. Jag läser några bloggar som inte innehåller en enda bild eller film, och jag tycker ändå att de är bra! De är så välskrivna och intressanta att jag knappt reflekterar över att det saknas bilder. Så det är absolut inte ett måste, men det beror på hur inläggen är skrivna och vad de handlar om. I de flesta fall är det väldigt trevligt med bilder och eventuellt filmer, det får en att komma lite närmare bloggaren. Sedan är jag nog lite konstig på den här punkten: jag tycker att det kan bli för mycket, både om bilderna är dåliga och om bilderna är bra! Dåliga bilder kan vara suddiga, mörka bilder på hästen när den har en reflexgrimma och täcke i hagen - en sådan bild kan vara relevant och lyfta ett inlägg om det handlar om just den där kvällen som var sådär regnig och tråkig eller om det finns en rolig historia bakom bilden o.s.v. Men om bloggen enbart innehåller sådana bilder, kanske fem nästan identiska per inlägg, då tycker jag att bilderna bara stör. Hur kan det bli för mycket av BRA bilder då? Jo, om bloggaren jämt och ständigt har personliga fotografer och lägger upp helt otroliga ridbilder och porträtt från stranden i precis varje inlägg så sticker de ju aldrig ut. Det känns meningslöst att kommentera "Vacker bild" för i nästa inlägg kommer 23 ännu vackrare bilder... Dessutom sitter jag och undrar vem det är som ställer upp med att fota ekipaget flera gånger i veckan, och hur man har tid att ens bli fotad varje dag? Det tar väl lite extra tid jämfört med att bara sticka ut själv på en ridtur?
  • En jämn uppdatering. För min del behöver en bra blogg absolut inte uppdateras flera gånger om dagen. Tvärtom, gör den det så hinner jag ju knappt läsa den! Däremot gillar jag när jag vet ungefär vad jag har att vänta. Om jag vet att en viss blogg brukar uppdatera en gång om dagen, ja då vet jag att jag kan kika in där på kvällen och se ett nytt inlägg. Kanske blev det inget inlägg just den dagen och kanske inte nästa heller - men det är fortfarande helt okej så länge den jämna uppdateringen fortsätter efter det. Det jag inte gillar är när bloggaren ska "skriva ikapp" och plötsligt finns det sju nya inlägg efter tre dagars tystnad! Så, blogga en gång i veckan, en gång om dagen, fem gånger om dagen eller vad som nu än passar just dig, men försök hålla dig till ungefär samma uppdatering i längden. Jag är mycket väl medveten om att jag själv inte har den jämnaste uppdateringen, men jag försöker att hålla mig runt ett inlägg per dag - ibland blir det lite mer och ibland blir det lite mindre. Det är det spannet jag själv tycker känns helt okej när jag följer en blogg.
  • Var ödmjuk. Att blogga kan vara ett sätt att dela sina åsikter och stå för sin sak. Lite attityd kan vara underhållande och peppande, men när en bloggare börjar trycka ned andra för att lyfta sig själv stänger jag bara ner. Jag förstår att många provocerar för att få fler klick, men jag kan inte förstå att man vill tjäna pengar på att vara elak. Än mindre kan jag förstå att man vill bli känt på det sättet, och veta(?) att hälften av de som känner igen en ute på tävlingar m.m. anser att man är en dryg och trångsynt mobbare. Ibland kan det bli väldigt roligt att skriva lite retsamt om ridsportens olika inriktningar och hästfolk, jag vet många lyckade exempel, och visst finns det alltid någon som är överkänslig och tar illa vid sig även om inlägget uppenbarligen är skrivet på 100% skämt, men om väldigt många läsare reagerar negativt och skriver att de tagit illa vid sig så kanske det är dags för bloggaren själv att fundera över hur han eller hon egentligen uttryckte sig. Det är mänskligt att göra fel, men då kan ju en ursäkt vara på sin plats.
Som sagt, detta är inget framgångsrecept utan bara lite reflektioner från mig som en helt vanlig bloggläsare. Vad kännetecknar en bra (eller en dålig) blogg enligt er?

fredag 1 juli 2016

Gubbhästen skapar förvirring

Casey kan verkligen få mig att känna mig som ett stort frågetecken ibland, trots att jag har känt honom i 12 år. Den senaste tiden har hävdat att han ska göra precis vad han vill när det passar honom. Ena stunden är det väldigt synd om honom, han är nästan döende, andra stunden är han som en vild tiger som knappt går att få stopp på. Jag känner igen detta från andra djur som har nått en högre ålder, de vill liksom bestämma mer själva.

Som igår till exempel. Jag hämtade honom från hagen, han har aldrig velat gå särskilt snabbt när han blir ledd men igår var det extremt. Först skulle han inte röra sig alls, han hade vuxit fast i marken. När jag till slut fick honom att gå framåt så tog han så långsamma, stapplande steg att jag blev rädd och trodde att han var sjuk. Sedan hörde han något i buskarna och skuttade plötsligt fram i en himla fart. Då var han inte så sjuk längre. I stallet stod han och sov. Verkade inte alls motiverad till någon träning. Jag ville verkligen inte dra honom ut, utan stod och lockade på honom. Istället för att följa efter mig smet han in i en box och satte rötter i sågspånet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Han ville ju verkligen inte bli riden, det visade han så tydligt! Och då kanske jag inte skulle tvinga ut en stackars 19-årig ponny? Men å andra sidan tänker han ju inte så långsiktigt, det är bra för hans kropp att röra på sig varje dag. Vi kompromissade lite och jag fick leda ut honom - men med väldigt, väldigt långsamma steg.

Jag hade tänkt rida dressyrprogram i paddocken - jag har blivit så sugen på att göra en liten tävlingsstart till hösten! Men det kändes ju helt fel och lönlöst igår. Så jag ändrade planerna och red ut istället. Casey släpade hovarna efter sig. Efter en liten bit ville han in på ett gärde. Självklart fick han det, jättebra att han äntligen ville något! På gärdet lunkade han på lite bättre framåt. Detta var vårt klätter- och busgärde, det finns en lång backe som vi har ridit nedför och busgalopperat uppför väldigt många gånger. Så efter framskrittning och lite jogging red jag nedför backen. Casey sov nästan hela vägen ned. Om han inte ens skulle vilja galoppera uppför så visste jag inte vad jag skulle ta mig till, han har alltid älskat att busa i den där backen. Tack och lov - när vi kom ned till backens slut vände Casey på en femöring och satte full galopp uppför utan att jag behövde göra någonting. Han körde järnet och jag satt bara och log. Nu började jag känna igen honom! När vi hade kommit upp frustade han nöjt och spetsade sina söta små öron samtidigt som han taktade och letade nya uppgifter. Där var ju min Casey! Vi galopperade runt lite på gärdet och han var så himla glad och ville verkligen inte sluta. Efter att bara ha busat en bra stund taktade vi ned till paddocken och red det där dressyrprogrammet ändå. Casey var som en helt annan häst än den jag ledde ut från stallet, ja det blev till och med för mycket så han hetsade mest runt och körde sin extremt trippiga symaskinsgång runt programmet. Men det gjorde inget, jag var bara så glad över att han var framåt igen.

Han har varit sån här nästan varje dag den senaste tiden.
Hämta från hagen: vill inte gå.
Gå ut för uppsittning: vill inte gå.
Början av ridturen/passet: vill inte gå.
När vi väl har kommit igång: tjohoooooo jag är en häääst, här kommer jag! Full fart hela tiden! Vill inte sluta!
När vi ska gå ut till hagen igen: vill inte gå.

Jag blir inte riktigt klok på honom. Hade han haft ont hade han knappast varit världens lyckligaste häst som knappt går att få stopp på när ridpasset väl har kommit igång. Hade han inte velat bli riden så hade han knappast fortsatt att trava i all oändlighet när jag travar av honom, och protestera när jag saktar av till skritt genom att direkt smyga över i trav igen. Han hade inte heller vägrat att gå tillbaka till hagen efter ridturen...? Antingen så skojar han väldigt mycket med mig, eller så är han gammal och gaggig och vill markera att han ska göra precis som han själv vill. Eller så har han blivit lite senil och kopplar inte längre att gå in från hagen innebär ridning, vilket han uppenbarligen älskar när han väl är igång, och att gå tillbaka ut till hagen innebär gräs, kompisar, ledighet och att han kan göra vad han vill.

Vi har en häst på jobbet som är likadan, fast till och med ännu värre. Hon är 21 år och kan verkligen växa fast totalt i marken när det är något som inte faller henne i smaken, men vinner LA-klasser i dressyr när hon rids ordentligt och blir fullkomligt galen av lycka när det ska galopperas ute eller är gymkhana. En annan häst hemma i stallet är 26 år och gör också som hon vill. Hon retar gallfeber på sin matte när hon ena stunden är som en sovande, supertrygg mysbjörn och andra stunden är totalt vild och flyger och far överallt. Vad gör man? Ska jag börja "fostra" min gamla 19-åring och bli lite mer hård mot honom, kräva att han faktiskt ska lyssna på mig och skritta på framåt när jag leder honom in från hagen? Ja, det låter ju självklart att hästen ska lyda vid ett såpass enkelt och viktigt moment... Men det där med att tvinga går helt emot mitt tänk egentligen. Han ska ju vilja gå med självmant. Det svåra i det här läget är att han blir så lycklig när han väl är igång en halvtimma senare, men verkar inte kunna koppla det alls när vi står där i hagen och ska gå framåt. Ja som sagt, det är precis likadant när vi ska gå från stallet och tillbaka ut i hagen igen. Det finns liksom ingen logik i det hela. Jag ska tillägga att han aldrig har lagt på öronen, gått iväg, vänt sig bort eller något annat som visat att han verkligen inte vill, utan det är det här fastväxandet i marken. Väldigt märkligt, han kanske bara skojar med mig. Det vore lite typiskt Casey, han har alltid haft hyss för sig på lite märkliga sätt - och de blir säkert bara värre och mer frustrerande ju äldre han blir.

Typiskt en sån här fråga där vissa hästfolk utan tvekan skulle säga att jag är alldeles för mjäkig och behöver fostra hästen, medan andra hästfolk skulle säga att jag måste bli mjukare, förstå honom och vänta ut honom tills han själv vill gå med... Och där står vi i hagen i 2 dygn innan jag blir så hungrig att jag ger upp.

Kotten växer

November 2015

April 2016

Juni 2016