torsdag 30 juni 2016

Lite lastning

Igår lastade jag Casey och åkte till min vän för en gemensam uteritt. Det är väldigt roligt att åka iväg och göra något helt annat än träning och tävling. Ja, nu har jag i och för sig knappt åkt ut på träningar och tävlingar på ett år men annars brukar ju många bara lasta och åka iväg med hästen när det är något "seriöst" på gång. För Casey och mig som inte tävlar eller satsar åt något håll så är det perfekt att åka på utflykt för att rida ut med andra istället, men det är nog minst lika perfekt för tävlingsekipage. Tänk så många både hästar och ryttare som blir nervösa så fort transporten har kopplats på bilen. Att ibland varva tränings- och tävlingsturerna med kravlösa uterittsmål borde vara ett väldigt bra sätt att avdramatisera det hela!

Min vän har dessutom får och getter, så det blev utmärkt träning på att våga gå förbi dessa små djur.

När vi kom hem kände jag mig väldigt manad att lastträna Kotten när transporten ändå var kopplad. Den senaste tiden har han gått in i transporten på första försöket helt utan knussel, men sedan när vi har backat ur och jag tycker att vi kan gå in en gång till så har han totalvägrat. Eftersom han inte är ett dugg rädd utan bara bestämmer sig och blir extremt istadig så tog jag till Tobbe Larsson-knepet. Han visade det i den första säsongen av Ponnyakuten för några år sedan (säkert många år sedan vid det här laget?) och det har fungerat på alla hästar jag har provat det på hittills. Men då har det alltså inte varit rädda hästar, utan bara "vill inte"-hästar. Jag försökte hitta en video på Youtube för att visa, men det verkar som att instruktioner till hans knep endast finns att köpa i form av dvd-filmer. Däremot hittade jag en annan som visar det lika bra:


Det är steget med den där förlängda armen, pisken, som jag brukar ta till. Bara att kittlas med den tills hästen tänker framåt. Och till och med superenvisa Kotten gav med sig när jag hade irriterat honom med den en stund. Målet är att han ska gå på helt själv så att jag kan stå kvar där bak och stänga bommen efter honom, men med Sam kom det väldigt naturligt när han hade lärt sig att alltid gå på transporten och inget annat alternativ fanns med i hans tankebild. Då kunde jag plötsligt en dag bara stå kvar och skicka på honom. När det gick så bra med Kotten så tog jag Abbe också efteråt, och det gick riktigt bra med honom med! Sen tror jag, för att komma tillbaka till det jag började inlägget med, att ett lugn utan nervositet och stress hos den som lastar är väldigt viktigt. 


tisdag 28 juni 2016

Det finns många sätt att göra matte förvånad

Jag är en liten Kottskrott, ja det säger matte i alla fall, och jag lever för att få andra att hitta sina känslor. Typ ilska. Frustration. Uppgivenhet. Irritation. Men även glädje och skratt, bara de reagerar på något sätt! Jag har ganska många olika knep för att väcka känslor. Farbror Abbe är lätt, det räcker att jag tittar åt hans håll och tänker på något bus så blir han skitsur. Farbror Casey är mycket svårare. Honom kan jag springa rakt in i, dra i svansen och putta bort från maten utan att han bryr sig ett smack. Men när jag verkligen vill få igång honom så nyper jag honom i knävecken, det fungerar varje gång! Då blir det minsann fart på den gamle gubben!

Sen har vi matte då. Hon har så många känslor, det är jättekul att experimentera mellan dem. Det roligaste är nog när hon blir så uppgiven att hon skrattar och gråter samtidigt. Typ som när jag rymde ur hagen ett tag. Eller när jag tog en galopprunda på gräsmattan när den var blöt och fixade en 153-håls golfbana åt henne. Men igår testade jag att göra precis allt hon bad mig om, och snacka om att hon blev förvånad! Hon sa att det skulle ta sån tid att lära mig att galoppera på kommando. Ha, det har jag väl fattat för längesedan men varför ska jag visa det för henne? Jaja, igår visade jag det i alla fall och kära nån vad hon gullade med mig. Jag hängde inte riktigt med på den extremt överdrivna lyckan som uppstod hos henne, SÅ himla svårt är det inte att börja galoppera när hon smackar och bryta av till trav igen när hon säger ptro. Eller ja... för somliga är det visst det *host, farbror Abbe, host*. Jaja, när jag hade fått så mycket klappar att jag nästan funderade på om jag hade gjort något mer avancerat än vad jag själv visste om, sa hon att jag skulle uppföra mig så fint som hon faktiskt vet att jag kan. Alltså det var sååå svårt att inte motbevisa henne där, men jag hade ju planerat att göra allt hon ville så jag fortsatte på det spåret. När hovslagaren kom förstod jag vad matte menade. Det var alltså dags att klippa hovarna igen, åhh det är så extremt tråkigt att det finns verkligen inget tråkigare i hela världen. Stå där på tre ben precis hur länge som helst. Men, jag följde min plan och gjorde som matte hade sagt. Hon kliade mig i pannan och hovslagaren pratade och grejade så att det faktiskt var riktigt gott att bara stå där. Bli omhändertagen. Men det får inte bli någon vana för det, då skulle jag ju sluta att förvåna matte! Igår var hon dock riktigt förvånad, alltså så mycket morötter har jag nog aldrig smakat tidigare. Rätt så käckt... Men mja, idag får jag hitta på något annat. Jag har länge lurat på om hela jag skulle få plats i vattenbaljan i hagen och idag är det faktiskt ganska varmt, det kanske är dags att testa?


Följ min blogg med Bloglovin

söndag 26 juni 2016

Provokation när den är som bäst


Har du hört talas om Per Hendrik Waaler? Han är en helt fantastisk GP-ryttare och dressyrtränare som rider mjukt och utan tvång. Bland annat rider han ofta ute i skogen på sina dressyrhästar och tränar dem mycket på bettlöst. I våras höll han en clinic i lilla paddocken på Göteborg Horse Show där han visade upp GP-rörelser i dressyr på sidepull. Dressyrryttare som honom behövs! Tyvärr lyssnar inte så många inom den typiska "engelska dressyren" på förespråkare från andra inriktningar så som AR eller western, men eftersom Per själv tävlar dressyr på Grand Prix-nivå så kanske fler kan få upp ögonen för att dressyren måste bli mjukare?

Hittade en film där han rider lite på sidepull:

Nu såg jag på Pers facebooksida att han hade fått gult kort och riktigt feta böter, 7000 kr(!), när han tävlade i helgen. Vad var det för fruktansvärt hemskt han hade gjort för att förtjäna det? Ridit med för hård hand? Använt sporrarna för våldsamt? Bestraffat sin häst för att den snubblade på framridningen? Nej, han hade satt tygeln i nosgrimman istället för i bettet. Så att han kunde rida som på ett sidepull, fast tygeln löpte även genom bettet (utan att det tog emot vid en förhållning) eftersom det står i TR att tygeln måste vara fäst i bettet. Så... tygeln var fäst i bettet, men han hade ingen kontakt med bettet. Istället tävlade han Grand Prix med tyglarna i nosgrimman, hujedamej, tänk om folk skulle få för sig att det går att rida på den nivån utan bett!? Det går förstås inte för sig, utan gult kort och böter blev det som sagt.

Haha, jag älskar verkligen att han gjorde så. En del undrar varför han, som rider med en så mjuk hand, behövde fästa tygeln i nosgrimman istället för i bettet. "Han borde ju kunna hantera ett bett". Jo, det klart att han gör, men det är här ju snillrik provokation som kan få det att rassla till lite i alla gamla dammiga dressyrhjärnor. Dressyr ska visa samspel och harmoni, jag kan för mitt liv inte förstå varför ett bett ska vara obligatoriskt för att visa det. Men det var inte så längesedan sporrar var obligatoriskt, nu är det valfritt. Kanske kommer det någon gång i framtiden att vara valfritt med bett också. Och med nosgrimma, för den delen. Alla hästar gillar ju faktiskt inte trycket runt nosen som det blir med bettlöst och då borde man få rida med bett utan nosgrimma om man vill det. För jag kan inte på något sätt se hur en nosgrimma skulle bevisa att ekipaget är i harmoni heller?

lördag 25 juni 2016

Glamourösa midsommarfiranden

Det är midsommarhelg och sociala medier fullständigt kokar över av bilder på vackra människor med perfekt smink, snofsiga klänningar, bländande vita leenden, proffsiga blomsterkransar (alternativt snapchatfiltret med en digital blomsterkrans...), felfria relationer, snyggt porslin, snittar och bubbel, blått vatten, välkammade barn, tokiga lekar, skrattande familjer. Wow! Jag måste vara en väldigt gammal och bitter tant för efter den 67:e blomsterkransen fick jag plötslig kramp i gilla-fingret och fick lägga ifrån mig mobilen. Missförstå mig inte nu, jag älskar att folk delar med sig av lyckliga ögonblick och fina bilder - det är sånt som är kul med sociala medier. Men vissa tillfällen på året kan det bli lite väl upprepande kanske, midsommar och den första snön till exempel. Äsch, jag är nog bara gammal och bitter, Lisa med lockarna och Rudolf med hästpoloskjortan kan ju inte hjälpa att 66 andra i mitt digitala flöde postar exakt likadana statusar och bilder som dem. Så känn dig inte träffad om just du laddade upp en bild på när du var fin i blomsterkrans igår, jag gillar dig garanterat ändå och jag kommer nog även att älska din bild om ett par dagar.

Här utför jag lite glammigt midsommargöra i min snygga, bruna solbränna och fantastiskt sofistikerade solhatt.

Och här är den perfekta brännan igen, ihop med min bästa springare iförd ett mycket anatomiskt och högteknologiskt huvudlag.

fredag 24 juni 2016

Dubbelpass i dressyr

Caseys hälta är borta nu men vi tar det förstås fortfarande lugnt. Han skrittjobbas i alla möjliga rörelser på ridbanan och blir så extremt ambitiös att jag bara kan sitta och le. Idag la vi även till lite galoppfattningar ur skritt, endast några steg i galopp och sedan tillbaka ned i skritt eller in i en halt. Casey kan verkligen kännas så grymt fin när jag har honom med mig helt och hållet, idag var en sån dag. Sen ser det inte lika "grymt fint" ut som det känns, men jag lever mycket på att sikta mot stjärnorna för att eventuellt nå trädtopparna. Tänker jag passage fast mer framåt så får vi en hyfsat bra arbetstrav. Tänker jag piaff så kan vi trava in i en helt okej halt. Tänker jag galoppiruett när vi skrittar så får vi ganska bra bakdelsvändningar, och så vidare.


Abbe skulle fatta galopp idag, hade jag tänkt. Det hade inte han tänkt. Jag tog till alla knep jag hade men nej, någon galopp var han inte särskilt sugen på. Till slut hoppade jag av, tog av utrustningen och longerade honom i grimma istället. Då fick vi till några galoppsprång som följdes av en massa beröm och morot. Som tur är så är han väldigt svag för morot... Det är långt kvar tills vi galopperar på någon dressyrbana, men det ska gå, det kommer att gå. Det måste få ta tid bara.


onsdag 22 juni 2016

Löshoppning

Idag har Abbe, Kotten, Knutte och Gottan löshoppat! Knutte och Gottan är min vän Marias hästar som var på besök i stallet idag.

Först ut var Abbe. Han kikade misstänksamt på hindren och tvärnitade framför dem i början, men gick sedan över dem med stora kliv. Sedan lossnade det riktigt bra och han verkade faktiskt tycka att det var roligt! Han har kanske ingen snygg stil just nu, men han var väldigt duktig med tanke på att det var första gången han löshoppade (vad jag vet, han kanske har gjort det tidigare men det var nog ett tag sedan i så fall).




Sedan var det Knuttes tur. Han behövde inte fösas på alls utan kom helt självmant på hindren. Härligt att se en sån glad häst och speciellt med tanke på hur mycket Maria har jobbat med honom. Han har verkligen utvecklats och blivit en lugn, trygg och lycklig individ.


Därefter: Kotten! Tjoho vad kul, tyckte Kotten och drog iväg i en väldig fart. Han flög över hindren så att det lilla (nåja) hovskägg han har kvar fladdrade kring benen. Goa lilla Kottis, nog busade han lite med oss också men han skötte själva hoppningen väldigt bra.




Och sist ut var Gottan, ett litet russ med mycket bestämd vilja. Trots att hon la på öronen och spelade tuff så syntes det att hon gillade hoppningen, och var väldigt duktig hon med.


Ja, väldigt glada och duktiga hästar helt enkelt = nöjda och glada hästägare. En toppenaktivitet!

tisdag 21 juni 2016

Stackars rosa mule

Varje sommar slåss jag mot solen - visst är den skön i lagom mängd men den bränner totalt sönder Caseys stackars mule. Mig med, för den delen. De dagar jag är hemma kan jag förstås ta in Casey i stallet de värsta soltimmarna, men när jag börjar jobba tidigt på morgonen (kl 6) känns det lite dumt att ta in honom eftersom han går miste om några sköna, svala morgontimmar ute. Han går i en hage där det finns skog och skugga, men förstår han själv att han ska ställa sig där och inte mitt ute i den gassande solen? Nej. Solkräm med solskyddsfaktor 50 och diverse fula tyg som får agera "nosskydd", fastsydda på grimmor och flughuvor - ändå vinner solen kampen. Eller det står lika kanske, hade den vunnit så hade Casey varit alldeles blodig av sprucken hud. Nu är han pälslös på den nedre halvan av bläsen där den rosa huden är helt blottad. Jag förstår inte varför han tappar pälsen på bläsen för? Hade den suttit kvar så hade det bara varit en liten bit längst ned på mulen som hade varit rosa.

Det är så tröttsamt att detta är ett ganska stort problem som återkommer varje år och som jag ändå inte har kommit på någon riktigt bra lösning till. Solkrämen håller sig ju inte hela dagen när jag smörjer på den tjugo över fem på morgonen, nosskyddslapparna är Kotten löjligt förtjust att dra i men även om Casey hade gått ensam eller med en mindre pillig kompis (som han har gjort tidigare somrar) så är han ganska duktig på att själv klia/rulla av sig grimmor och flughuvor. Förra veckan köpte jag en huva med nät ned över mulen, det var bara det att Casey kliade sig mot träden i hagen så att nätet skavde upp sår på mulen. Aaaah...

Den "halva bläsen" förra sommaren...

Och hur bläsen ser ut vintertid.

måndag 20 juni 2016

Han vill vara en dressyrhäst

Casey, Casey... han är så rolig. Idag var han inte särskilt intresserad av att följa med ut från hagen. Det gick långsamt, mycket långsamt. Han stod och sov när jag gjorde i ordning honom och kunde visst inte vakna när vi skulle gå ut från stallet. Jag fick nästan dra ut honom. Vi red ut, kravlöst. Casey släpade benen efter sig, öronen hängde rakt ut och han kändes bara ovillig till allt. Efter en runda i skogen red jag ned i paddocken. Där hände det något. Den gamla trötta ponnyn växte några centimeter och började dansa med bakbenen under sig. Skänkelvikningar, fram- och bakdelsvändningar, öppnor och slutor - ja till och med RYGGNINGAR som Casey avskyr mer än allt annat i denna värld utförde han med en otrolig entusiasm. Efter varje rörelse ville han fram i trav, minst, men det är fortfarande skrittjobb som gäller för honom. Underbart att känna honom så glad och arbetsvillig - det är ju bara att träna mer dressyr förstår jag. Om hans knackiga ben fortsätter att bli bättre så kanske jag till och med vågar drömma om en liten dressyrtävling i höst. Vi ska ha en på hemmaklubben nämligen, men det är blandade känslor det där. På ett sätt är det kul att tävla där mina elever kan kika och där jag verkligen känner alla, på ett annat sätt vore det skönt att åka långt bort och tävla där ingen har någon aning om vem jag är. Det beror väl på hur det går antar jag, som i sin tur såklart beror på hur noggrant vi tränar.

lördag 18 juni 2016

Galet men framgångsrikt

Idag har Kotten dragit skaklar för första gången! Eftersom jag inte direkt har någon lång ringlande kö av folk som vill hjälpa till så gjorde jag det ensam vilket är galet farligt och riktigt dumt. Men det gick bra. Min envishet kommer nog att bli min död en dag, för jag vill klara av allt på egen hand även om det handlar om saker som definitivt kräver flera personer. Gällande unghästträning så kan jag bli så extremt frustrerad över att inte kunna göra ditten och datten när jag känner för det bara för att jag måste boka in en tid med någon som kan hjälpa mig. Jag kan absolut be min mamma, någon annan i stallet, en vän eller min sambo om hjälp men alla har förstås fullt upp med sitt och då blir det något spikat i stil med "torsdag kl 18:45 om två veckor och det får hålla på i max en timma"... Tänk om  varken Kotten eller jag är på humör för att träna just den tiden då? Nej, jag vill kunna träna spontant utifrån dagsformen och motivationen. Och jag vill inte att någon ska stå och sucka över att det tar för lång tid. Så jag gör mycket dumt själv, och jag gör det trots att jag är medveten om riskerna. Då tänker jag dels att vi ska ju klara oss på egen hand senare så det är lika bra att jag lär honom det från början, dels att om det skulle gå rakt åt skogen så får jag skylla mig själv, jag visste i alla fall om riskerna innan. Men jag skulle såklart ångra mig något enormt om någon av oss skulle bli skadad, så jag får nog försöka att skärpa till mig på den här punkten helt enkelt.

Hur som helst så var Kotten en riktig liten lurvig ängel idag. Det var som om han förstod precis vad han skulle göra och som om han hade längtat efter att dra de där skaklarna. Han såg stolt ut! Jag får verkligen känslan av att han knappt kan bärga sig inför att bli en rid- och körhäst. Dock får jag ta det lugnt för även om han psykiskt är på den nivån så är han inte där fysiskt, han växer långsamt och kommer förmodligen att växa väldigt länge.

Snyggast i stan med klippta bakben och oklippta framben... Hrm.

torsdag 16 juni 2016

En speciell grabb

Caroline gav mig en bra inläggsidé när hon frågade om Caseys bakgrund. Vi har faktiskt känt varandra i över 12 år nu, Casey och jag, och det har hänt mycket sedan första gången jag såg honom. Det här blir ett långt inlägg, men det är en lite fin historia tror jag (svårt att vara objektiv).

Jag var 14 år när jag blev för lång för mina B-ponnyer (ja, jag hade två...). Den ena var en gammal trotjänare som vi behöll som körponny, den andra var en yngre ponny som hade gått från att slänga av 9-åriga mig minst en gång under varje ridtur till att bli en superkäck allroundponny med betydligt mer bestämda och orädda 14-åriga mig. Så han såldes för att kunna glädja fler unga ryttare i ridningen, och för de pengarna skulle vi köpa en D-ponny var tanken. Vår hovslagare på den tiden var även hästhandlare och i slutet av sommaren fastnade vi för en mörk ponny som låg ute till salu på hennes hemsida. Ganska snart togs dock hans bild bort så vi antog att han var såld. Min mamma hade två hästar som jag också fick rida, en av dem var Kaboom, Sams mamma. Så jag kände egentligen inte att behovet av en ponny var jättestort utan tiden gick och jag red storhäst istället. På jullovet ringde hovslagaren till min mamma och bad oss att komma och titta på lite ponnyer i alla fall, för hon hade så fullt med hästar att några hade fått stallas upp hos grannen och ridhuset hade fått agera lösdrift till en flock. Fastnade vi för någon så kunde vi få ta hem den på flera månaders provtid, bara hon fick lite mer plats ett tag. Ja, det kunde ju inte skada att åka och kika då?

På nyårsdagen åkte vi med hästtransporten till hästhandlaren och jag provred flera ponnyer, den ena mer stressad och "galen" än den andra. En gick inte ens att komma upp på eftersom den bara stegrade sig när man kom nära sadeln. Nej tack, någon av dessa ville vi inte ens ta hem på prov. Men så bad försäljaren oss att åka med till grannens stall och titta på den mörka irländaren. När vi kom dit såg vi att det var samma ponny som vi hade sett på hemsidan för nästan ett halvår sedan. Att han såg mycket tufsigare och risigare ut än på bilden, att han var "den sista utvägen" som hon hade presenterat för oss efter provridningen av en massa tokiga ponnyer, att han hade stått där i nästan ett halvår utan att ligga ute på hemsidan och att vi inte ens tog av täcket innan vi lastade på honom skriker ju vansinne och garanterar nästan att något inte stod riktigt rätt till med ponnyn, men eftersom vi bara skulle ha honom på prov ett tag så fanns det faktiskt ingen tvekan när vi fick se hans oskyldiga uttryck. Han ville med hem, så var det bara. Så vi ledde honom rakt från hagen in på transporten och åkte hem.

Den första tiden med Casey handlade mest om att plocka bort mängder av kardborrar i den päls han hade, och att smörja in hans stora, pälslösa fläckar med probolja. Det tyckte han var skönt, han var väldigt snäll och lätt att fästa sig vid. När lite större människor kom in i stallet blev han dock på sin vakt och skyggade undan om de kom nära. Min moster som är lång fick bjuda Casey på mååånga godisar innan han slappnade av i hennes sällskap, och pappa fick ge honom frukost och prata snällt med honom lika länge. När det till slut släppte var han lika gosig mot dem som han var mot oss andra. De pälslösa fläckarna var ett mysterium. Han hade ingen päls runt nacken och halsen, precis bakom öron och ganasch. Det syntes tydligt att han hade suttit fast i något där. På högersidan var han även pälslös i delar av ansiktet, på halsen och bak på rumpan. Med tiden växte det ut brun päls förutom några små fläckar på rumpan som blev vita istället (ett av hans unika kännetecken idag). Runt halsen och ovanför ögat på högersidan är han dock pälslös än idag. Det är ärr helt enkelt som påminner om att han inte alltid har gått omkring och varit en mys- och busfarbror i våra idylliska hagar.

Så till ridningen då. Haha. Casey var programmerad till att kuta på så snabbt han kunde när det kom en ryttare på hans rygg. Nosen högt upp mot himlen så att jag kunde se hela hans bläs där jag satt i sadeln, och trippiga, stressiga, hetsiga steg i full fart framåt. Det var trav med försök till galopp som gällde, konstant. Och höll jag in honom så svarade han direkt med att ställa sig på bakbenen. Jag blev dock inte rädd. Han var inte dum, han försökte inte få av mig. Han var bara övertygad om att det var så ridning skulle vara, någon hade lärt honom att det skulle gå undan utav bara den. Efter ett par månader stod vi alltså där med en till hälften pälslös ponny som stod mer på bakbenen än på alla fyra och som jag inte kunde få stopp på själv - men som vi redan älskade. Så vi köpte honom.

Haha, en fantastiskt pinsam bild från vår första tid ihop... Den pälslösa högersidan fick visst inte vara med på bild.

Sedan följde så otroligt mycket träning. Både i tillit och i dressyr, att stärka honom, att lära honom att man fick skritta lugnt, att man fick stå stilla.... Att slappna av. Det gick väldigt sakta framåt men det gick, och under tiden knöt vi ett starkare och starkare band mellan oss. Jag tror att det tog ett halvår innan vi vågade oss ut på vår första pay and jump - som jag faktiskt har på film! Ni ser ju att han är spänd, men här hade det ändå hänt mycket sedan jag fick honom:


Ja, det första året hände väldigt mycket och det var nog efter det som vi började tävla "på riktigt". Casey var otroligt snäll och ställde upp för mig, när han väl hade lärt sig att lita på mig. Efter ytterligare ett år tävlade vi lite högre och det var helt otroligt vad orädd jag var på Caseys rygg. Vi hoppade hinder på 140 hemma (även om det var dumt, men jag får väl skylla på att jag var ung), tog fälttävlanskort och hoppade terräng, ja det fanns nog inte något jag inte kunde göra med Casey. Vi blev bästa kompisar helt enkelt.















Det är rysligt dålig kvalitet på den här filmen, men det går i alla fall att se skillnaden från den första pay and jumpen. Detta är två år senare har jag för mig.

Jag gillade att hoppa, det var helt klart det jag la upp all träning för. Men jag var mycket noggrann med att rida varierat, att träna mycket dressyr och att inte hoppa för ofta. Ändå fick Casey en kotledsinflammation under vårt sista ponnyår. Det blev en lång sjukskrivning som ni kan läsa lite om här. Det var nog först då som vi började undra vad Casey egentligen hade varit med om tidigare, för veterinärerna trodde inte att det var första gången han hade blivit halt på det benet. Det är inte så lätt att ta reda på något om en importhäst från en hästhandlare tyvärr. Han är en okänd korsning från Irland, that's it. En djurkommunikatör har "pratat" med honom en gång och enligt henne har han ridits väldigt snabbt ute på hala terrängbanor, en dag halkade han och gick omkull med ryttaren nedför en slänt. Där fastnade han i en tråd och satt fast ett tag - därefter en minneslucka - sedan stod han länge i ett stall utan att bli riden, efter det var han med flera andra hästar i ett utrymme som hon tolkade som en båt, sedan stod han still ännu mer innan han kom till mig. Om det stämmer totalt, lite eller inget alls vet jag inte. Men jag hade inte sagt ett ord till kommunikatören om Casey, och historien låter ju som att den skulle kunna stämma in ganska bra, men man vet aldrig. En gullig grej var att hon sa att Casey flera gånger förmedlade att han skulle stanna här, där han är nu. Att han inte skulle flytta någon mer gång. Det har han helt rätt i.

Innan Caseys hälta var det många, tränare, vänner och bekanta, som tyckte att jag/vi skulle sälja Casey till en yngre hoppryttare i och med att jag fyllde 18 det året. Så att jag kunde köpa mig en stor tävlingshäst. Det fanns dock inte en del av mig som kunde tänka sig att sälja min bästa vän, så jag behöll honom och det har jag aldrig ångrat. Nu hade jag en sån enorm tur att mina föräldrar tog ett föl på Kaboom som blev min finaste Sam, så jag fick mig faktiskt en storhäst ändå. Jag var otroligt lyckligt lottad, det är jag medveten om. Sen var han ett föl med mycket kallblodig arbetshäst i sig som jag fick utbilda helt själv så det var en bit från den "tävlingshäst" som tränare och bekanta hade menat att jag skulle skaffa mig, men jag hade aldrig i livet velat byta vare sig Sam eller Casey mot någon färdig tävlingshäst. Sam är en av de finaste individerna jag har fått lära känna och jag kommer alltid att önska att vi fick fler år tillsammans. 

Efter hältan började också en ny tid i Caseys liv. Han var farbror åt fölen, ett uppdrag som han fullkomligt älskade. Han busade med dem och tog hand om dem på ett helt underbart sätt. De blev unghästar och han lärde dem aaaallt han kunde. Casey växte ytterligare i sin personlighet och blev tryggare i sig själv. Nu tävlade vi inte längre hoppning, utan jag la mycket fokus på att träna honom på ett uppbyggande sätt på hemmaplan och att tävla lite dressyr bland storhästar. Vi njöt mycket ute i skogen och hade med oss Sam lös. Nu när jag skriver det här så inser jag att vi faktiskt har haft hela 8 år ihop utanför ponnytävlingsbanorna, och bara 4 år ihop på ponnytävlingsbanorna. Ganska snart efter tävlingstiden insåg jag att Casey mådde bra under tiden vi tävlade och strävade efter högre höjder, men att han mådde ännu bättre när jag släppte den biten och vi bara tränade hemma och åkte ut kravlöst ibland på storhästtävlingar. Han stormtrivs verkligen med livet nu, att mestadels mysa omkring på uteritter men att några gånger i veckan träna skön dressyr och ibland åka iväg på äventyr som WE, hubertusjakt, terräng och så vidare. Det enda som jag vet att han hade mått ännu bättre av är att Sam fortfarande skulle finnas, de var så nära vänner att jag börjar gråta när jag tänker på det. De gick oftast tätt ihopklistrade på sin lösdrift och om jag tog in dem i stallet så skulle de promt knö sig in i SAMMA box, dela på SAMMA kaka hö och äta ur SAMMA krubba. Men vi får sakna vår fina Sam ihop, Casey och jag. Och njuta av att vi har varandra.











tisdag 14 juni 2016

Tjugoåttatusen steg bakåt

Det är så roligt att träna unghästar, de lär sig snabbt och man blir löjligt glad över varje litet framsteg. Men jag hade nästan glömt de enorma bakslagen som kommer ibland. Kotten har tagit några rejäla kliv bakåt gällande lastningen nu. Vi tränade intensivt när jag precis hade köpt honom och han lärde sig till och med att traska på själv så att jag kunde stå kvar utanför och stänga bommen. Att lastningen fungerar så är ett måste för mig som oftast åker ensam på träningar och tävlingar. Sedan var vi iväg till veterinären tre gånger för grundvaccinationen och det gick toppen varje gång, Kotten var verkligen så okomplicerad och snäll. Nästa gång vi åkte ut på tur var ihop med Casey när vi skulle till min kompis dit hovslagaren skulle komma. Dit gick bra, men att lasta på när vi skulle hem... Jösses. Vi var 4 personer som tog till alla lastningshjälpmedel vi kunde komma på, Casey stod redan på transporten och lockade på Kotten för fullt med sina upprörda gnäggningar men Kotten hade minsann bestämt sig för att inte sätta sin hov på den där transporten igen. Jättekonstigt. Kanske var Casey taskig att åka med? Knappast. Casey är en sovande mysfarbror (förutom när matte sitter på ryggen då) och det är Kotten som retas 24/7. Inte var det trångt heller, för mellanväggen har varit i när Kotten har åkt själv också så det var ingen skillnad. Var det tråkigt att träffa hovslagaren, och han så snabbt kopplade ihop transporten med hovslagare? Ville han inte åka hem? Eller hade han helt enkelt bara, extremt trotsigt och envist, bestämt sig för en viss grej utan direkt syfte och vägrade att ge sig? Jag tror mest på det sistnämnda. Låter väldigt mycket som Kotten. Han var inte rädd, han hade bara sugit fast sig i marken och vägde tio gånger så mycket som han egentligen gör. HAN ÄR SÅ STARK!!! Nåväl, den där gången fick vi mer eller mindre lyfta på honom trots att han egentligen var för tung. Sedan dess har jag börjat om med lastträningen och vi är verkligen tillbaka på ruta ett. Å ena sidan förstår jag verkligen inte varför, å andra sidan känner jag så väl igen dessa steg bakåt från tidigare unghästträning. Trösten är att det inte brukar ta lika lång tid att träna sig tillbaka till en punkt som det tar att träna sig till den punkten från början... Så länge det inte har hänt något som gjort hästen rädd, för DÅ tar det betydligt längre tid. 

Idag sprang Kotten på transporten själv på första försöket, sedan backade vi lugnt ut och gick på en gång till. Det gick också bra. Och sedan en gång till - tänkte jag i alla fall. Men det tänkte inte Kotten. Åh! Det där med att sluta i tid är så svårt. Att gå på och av transporten tre gånger lät inte för mycket, men uppenbarligen var det så i alla fall. När han har bestämt sig så har han verkligen bestämt sig, men det har ju jag med och han kan inte få vinna i det läget. Istället blev det ett betydligt längre träningspass än vad jag hade tänkt, men till slut gick Kotten på den tredje och sista gången. Jaja, det är väl bara att fortsätta träna. På ett sätt är Kotten väldigt enkel att träna, för han är så orädd och rättfram. På ett annat sätt är han väldigt svår att träna, för han har så otroligt mycket egen vilja och kan bli vansinnigt envis och arg. Han gillar egentligen att få beröm och att vara duktig, men när han väl har bestämt sig för att vara trotsig så biter varken skäll eller beröm på honom. Han stänger av och låter allt rinna av honom som om han vore en gås. Tänk när jag får den starka viljan på min sida i alla lägen, då är det bara att hitta på precis vad som helst med den hästen och inget kommer att vara omöjligt!




måndag 13 juni 2016

Skinande rent

Idag påbörjade jag mitt sommarprojekt i stallet: Att måla om paddockstaketet. Dock krävs det en rejäl tvätt först och det är den jag har börjat med idag. Utsidan av en långsida är tvättad, nu återstår alltså bara insidan av den samt ut- och insida av resten av staketet. Sen är tvätten klar, då ska det målas i några omgångar med... Vår lilla paddock känns plötsligt stor nog! Men det går väl an att tvätta när man har tillgång till en högtryckstvätt och algerna bara flyger av, oerhört tillfredsställande. Jag kände mig som en sån där överdrivet positiv människa i en dubbad reklamfilm för rengöringsmedel. Ett svep och smutsen är väck! Och jag extremt blöt!

söndag 12 juni 2016

Casey är på gång igen

Caseys hälta verkar tack och lov gå åt rätt håll, med samma "behandling" som vi använt oss av tidigare. Bakgrund: För 9 år sedan hade han en kotledsinflammation som ledde till en väldigt lång vila (1,5 år) och att veterinärerna gav upp. Jag gav dock inte upp (han hade inte ont av att softa i hagen, då hade det varit en annan sak) och efter ännu mer vila och veterinärbyte visade det sig att inflammationen förmodligen hade gått över på några månader och att själva vilan istället hade gjort att ett sedan långt tillbaka uttöjt ligament blivit "märkbart". Med tanke på att Casey saknade päls på stora delar av kroppen när jag köpte honom och att han fortfarande har ärr och pälslösa ränder t.ex. runt halsen, vore det inte så konstigt om han en gång suttit ordentligt fast i något och skadat sig då. Jag blev ombedd att börja rida i skritt för att stärka annan stödjevävnad kring leden och även om det kändes konstigt att hoppa upp på en halt häst så var det värt ett försök, 1,5 års vila hade uppenbarligen inte hjälpt. Och mycket riktigt, kort efter den försiktiga igångsättningen försvann hältan. Eftersom Casey hade vilat så länge då tränade jag honom extremt försiktigt. Först ett år efter igångsättningen var vi igång i alla tre gångarter och tränade som vanligt igen. Vi kunde till och med hoppa enligt veterinären, vilket vi också har gjort men betydligt lägre och mer sällan än förr. Det var alltså 6 år sedan, därefter har vi stött på problemet ytterligare en gång när jag tränade och tävlade mycket med Sam och inte hann rida Casey så mycket. Och nu då. Det konstiga denna gång är att Casey har varit igång hyfsat bra, han har nog aldrig varit så fräsch som nu när han är min "förstahäst", men jag misstänker att kombinationen av att börja gå barfota och att jag har haft galet mycket att göra i skolan det senaste så att det har blivit lite vila här och där, räckte för att det skulle bli problem. 

Den senaste veckan har vi tränat i skritt med stödlindor, först tänkte jag vara ordentlig och tömköra men Casey blev så sprudlande glad över att jobba så han KUNDE verkligen inte hålla sig till skritt. Så jag har ridit istället, jag har betydligt lättare för att kommunicera med honom från ryggen än från marken med ett par långa tömmar, och han har hävdat att han är startklar för OS. Efter varje lyckad skänkelvikning, bakdelsvändning, öppna och sluta så växer han 10 cm och ber om att få börja trava. Ibland har det inte gått att hejda, utan han har tagit några steg i trav - och då har jag inte känt någon hälta. Så jag hoppas att det fortsätter att gå såhär bra. Och just det, nu har han skor på framhovarna. Järnskor alltså. Jag tror inte att jag vågar prova utan igen men jag är glad om han kan gå barfota bak i alla fall, vilket i nuläget inte verkar vara några problem alls.


fredag 10 juni 2016

Glad att jag inte är dressyrdomare

Hur många gånger har jag inte kliat mig i huvudet över bedömningar när jag har varit ute och tävlat eller tittat på dressyr. Oftast stämmer förstås bedömningarna med vad jag känner och ser, men det är ändå lite för många gånger som jag känner mig som ett gigantiskt frågetecken. Jag kommer ihåg ett extremt fall, där det uppenbart blev fel och domaren måste ha tittat bort eller varit väldigt trött. Vilket förstås är mänskligt, men ändå:
  • När en ryttare red fel väg utan att domaren märkte det. Det var de två sista momenten före den sista uppridningen som blev spegelvända på något vis, så ryttaren lyckades ändå att få ihop programmet på så sätt att hon red upp från fel varv och verkade inte reagera själv heller utan trodde nog att det skulle vara så. Det var en liten lokaltävling utan publik, det var bara jag och två till som såg felridningen och vi var jätteförvånade över att domaren inte blåste av. Domaren var förstås överdomare också, och vi hade inget filmbevis så vi orkade inte bråka. Jag var lite halvt bekant med ryttaren som hade ridit fel så jag kunde inte låta bli att lite lättsamt fråga henne själv vad som hände där på slutet med vägen, men hon var totalt oförstående. Jaja. Jag släppte det bara, men tappade tyvärr tron på den domaren efter detta. 
Sedan finns alla de där gångerna då jag har känt att ritten gick på ett visst sätt, medan domaren såg det på ett helt annat sätt. 
  • Som när domaren skrev att hästen inte gick i form. Som slutkommentar alltså, så hon menade genom hela programmet. Jag har känt och tränat min häst i 12 år, och tävlat lite dressyr genom åren med honom. När han har gått som bäst har vi fått ihop 72% och vinst, på den här tävlingen där domaren skrev att han inte gick i form så gick han inte riktigt som bäst, men inte så kolossalt långt därifrån. Han gick definitivt "i form" i alla fall. Jag har funderat många gånger på vad domaren egentligen menade, men med tanke på att de placerade gick större delen av programmet bakom lodplan så tror jag att domaren kanske mest tittade på huvudets position och att hon i den frågan räknade en nos bakom lodplan som "i form" medan en nos i eller strax framför lodplan "inte var i form". Jag håller inte med, men så är det ju att tävla dressyr.
  • När hästen var superspänd genom hela programmet, jag fick rida med alldeles för mycket hand för att överhuvudtaget få svängt och hon gick med trippiga steg och avknäppt nacke. Jag var så besviken när vi kom ut från banan och ville knappt hämta mitt protokoll för jag visste ju att det hade gått dåligt... och vi VANN klassen (som hade 40 starter)!?!? Efter det började jag på allvar förstå vilken skillnad det kan vara på "uppbyggande träningsdressyr" och "uppvisningsdressyr". Och jag förstod också att jag aldrig skulle kunna hålla med alla domare om vad som egentligen var bra ridning.
  • Som när jag fick driva för ALLT jag hade i precis varje steg eftersom hästen var så spänd och stod emot så mycket. Hade jag slutat driva med precis all energi jag hade i hela kroppen så hade han tvärnitat. Jag var svimfärdig av ansträngningen efter ritten och kunde bara gapskratta när jag fick protokollet där det stod: "Häst med mycket energi och fin framåtbjudning!"
Tävlingsdressyr och dess bedömning kan man nog diskutera precis hur länge som helst. Men hur som helst så är jag klar över en sak: Jag vill aldrig bli dressyrdomare. Mina elever rider ibland upp program för ryttarmärken och då är det en betydligt enklare bedömning som ska göras, men jag tycker att den är svår nog. Allt är så relativt och tolkningsbart. Har jag rätt att ge en hård hand lägre poäng än en ostadig skänkel? Om jag vet att eleven sitter bra och inverkar rätt på en häst med egen framåtbjudning, men för dagen sitter på en lat häst som behöver mycket drivning och ryttaren då tappar sin sits och blir lite klumpig i sadeln, hur bedömer jag det? Var det där en femma eller en sexa? Vänta nu, kan det verkligen stämma att den eleven fick en sjua där, när denna eleven bara fick en femma? Ja, det är svårt. Och varje gång jag gör det så tänker jag på hur otroligt svårt det måste vara att döma en riktig dressyrtävling. Ta till exempel det här med udda raser eller hästar överlag som inte har så mycket gång i sig, hur bedömer man det i lägre klasser, där en fantastisk gång inte ska vara i främsta fokus? Bedöms fjordingens gångarter utifrån sin egen kapacitet, eller i jämförelse med det elastiska halvblodet som startade precis innan?