tisdag 31 maj 2016

Men kom igen!

I två dagar nu har jag varit statist i 101-åringen, alltså uppföljaren till 100-åringen. Superkul men det var inte det jag tänkte berätta om, utan att jag hade räknat med att jag skulle vara kvar på filminspelningen till ganska sen kväll men att vi blev klara tidigt = jag valde mellan att plugga inför mattetentan och att rida. Gissa vad jag valde? Ja, till saken... Taggad till tusen i det härliga 24-gradiga vädret med lagom svalkande vindar tänkte jag mig ett härligt dressyrpass på gräset, kanske med några skutt över stockarna? Japp, på med senskydden och upp i sadeln. Casey skrittade på med spetsade öron. Men när vi kom fram i trav kändes det inte bra. Var han halt eller "bara" öm eftersom jag hade struntat i barfotabootsen? Han borde inte vara öm på GRÄS, det har han inte varit hittills. Men det är i och för sig ganska torrt nu så kanske stack det upp några torkade lertoppar som fick honom att ömma... Så jag slängde på honom bootsen i alla fall, men det kändes fortfarande inte bra. Vi gick till den mjuka paddocken istället men det kändes inte bra där heller. Jag sadlade av honom för att få se honom från marken när han travade men jag kunde ändå inte sätta ord på vad som var fel. Halt - kaanske... Öm i hovarna - mjo, men varför det helt plötsligt? Hittills tycker jag att barfotagrejen har fungerat ganska bra, och jag har hela tiden trott att det ska bli bättre och bättre. Fast efter ett snack med min hovslagare så är det tydligen inte helt ovanligt att det går bra i början men att hästen börjar ömma efter ett tag på grund av hur hovarna slits. Nu tycker jag i och för sig inte att de har slitits för mycket, inte heller snett, men men. 

Jag lägger mig platt, dammar av järnskorna och svär över att jag för det första ens testade barfota och för det andra ger upp så lätt. De som är på "järnsko-sidan" sätter dumstruten på mig och frågar vad sjutton jag hade räknat med egentligen, de som är på "barfota-sidan" vill se mig död för att jag är en fruktansvärt egoistisk djurplågare som sätter järnskor på hästen igen... Nej då, nu tog jag i och förlåt alla barfotaförespråkare, jag vet att långt ifrån alla är såna. Men tyvärr finns det NÅGRA riktigt tråkiga människor som faktiskt på allvar säger (eller i alla fall skriver, det är en viss skillnad på det) att man inte borde ha häst om man inte kan ha den barfota. Nåväl, jag får ta att jag är en korkad människa ur vissas perspektiv och en dålig människa ur andras, jag ser bara min häst som jag har känt i 12 år och gör allt för att han ska känna sig på topp varje dag - gör han inte det idag så hjälper det tyvärr inte att han kanske skulle bli en helt annan häst om ett halvår. Han måste få må toppen varje dag fram tills dess också, och det kände jag inte att han gjorde idag. Men nu vet jag som sagt inte om detta ens beror på barfotagången - han kanske har busat i hagen och sträckt sig! Men jag kan inte se det när han inte vågar/vill trava på ordentligt, vilket var fallet idag. Det kommer nog betydligt fler funderingar kring detta med barfotagång från mig, men just nu känner jag mig bara dum åt båda håll så att säga.

Det ska alltid vara något va? Och det ska inte räcka med att ena hästen ser ut som en utspottad igelkott med dåligt rakade, svullna och kliande ben, utan den andra hästen ska bli halt också - eller nåt. Sen vet väl jag efter allt som har hänt det senaste året att detta egentligen bara är små fisproblem, men det hade gärna fått vara rosa, fluffiga moln ett tag. Ett bra tag. 


Fantastiska lilla häst!

Det var som om Kotten visste att jag behövde något upplyftande igår, han skötte sig nämligen helt exemplariskt från det att jag hämtade honom i hagen till det att jag lämnade honom. Vi provade lite stopp- och styrövningar på bettlöst (ett indian hackamore) för första gången. Hittills har jag bara tränat honom med bett eftersom han har varit i sin egen lilla värld och velat göra precis som han själv vill utan att lyssna ett smack på mig. Då har jag behövt bettet för att få honom att ens känna när jag tar i tygeln/tömmen. Men nu börjar han verkligen bli mer uppmärksam på mig och tycka att det är roligt med vårt samspel, så nu är det dags att lära sig bettlöst också! Han var SÅ otroligt duktig. Det känns mer och mer som att det inte kommer att vara märkvärdigt alls att sitta upp på honom, och precis så ska det ju kännas. Det ska ha känts som en möjlighet lääänge innan det väl sker anser jag, ju mer förberedd hästen är på det desto bättre.

Sedan var han som en liten ängel när jag tvättade, sprayade, smörjde och hade mig med hans ben. Jag trodde att han skulle vara jättekrånglig med det eftersom jag blev lite för arg på honom vid klippningen då han, utan att vara rädd, studsade omkring som en studsboll med extra mycket studs i på stallgången. Men nu var klippmaskinen utom synhåll och han verkade tycka att det var skönt med lite benvård.

Duktig, duktig liten häst!

söndag 29 maj 2016

Allt mitt skägg! =(



Jag som har varit så kaxig över att ha en liten irish cob med massor av vackert hovskägg. Nu har det börjat klia på stackars lilla Kottis. Ja, inte hovskägget i sig men något under det. Efter en närmare titt såg jag också att han var svullen runt bakkotorna och efter alldeles för mycket googlande förstod jag att det finns två mycket vanliga problem hos hovskäggshästar:

1) Fotskabb.
2) Progressiva lymfkörtelödem.

Båda finns att läsa om HÄR, fast det finns konstigt nog knappt någon kunskap om det i Sverige så bäst information har jag hittat på engelska. Man kan också göra en bildsökning på chronic progressive lymphoedema och inte alls bli särskilt glad om man äger en irish cob...

Jaja, jag var tvungen att se hur det såg ut under. Med min otroligt snälla mamma till hjälp lyckades jag åtminstone raka bort såpass mycket hovskägg att jag kunde se huden på kotorna och i karlederna. Kotten tyckte verkligen inte om idén och gjorde inte klippningen enkel alls. Tack och lov så såg det inte alls så illa ut som jag hade föreställt mig efter att ha sökt bilder på nätet. Men svullen runt sporren var han, och där hade han även lite sår efter att ha kliat sig. Högre upp på skenbenet, där jag också lyckades klippa, såg han jättefin ut (tack och lov!!!), fri från både svullnader och mjäll/skorv/sår eller annat som skulle tyda på fotskabb. Så jag är lite förvirrad. Har han en mild variant av progressivt lymfkörtelödem och börjat klia sig på grund av det, har han fotskabb enbart i karlederna och runt kotorna och har blivit svullen på grund av kliandet, hänger det ihop, kan det bara vara helt vanlig mugg och svullnaden har kommit av kliandet (fast det ser verkligen inte ut som mugg)? Och, grattis du har vunnit en badboll, tydligen finns det inte alls mycket forskning kring detta. Det finns inget botemedel mot vare sig det ena eller det andra. Det finns dock en massa olika förslag för att få bort fotskabb, ingen riktig behandling som är till häst alltså, veterinären här rekommenderar till exempel Frontline spray i en himla massa täta behandlingar. Allt ska desinficeras och fotskabben kommer ändå att komma tillbaka efter en tid eftersom de finns typ överallt och de trivs så väldigt bra på arbetshästens tjocka hud inunder det mysiga hovskägget. Jag hade dock hellre levt med att behandla och förebygga fotskabb än att han sa ha progressiva lymfkörtelödem som inte går att stoppa alls...

JAHA. Det är kul med djur! Nu är hovskägget någorlunda borta från bakbenen, Kotten ser inte klok ut, jag har kletat in alla ben med tjärsalva för att lindra klådan och kväva eventuella skabbdjur. och Frontline är beställt i mängder. Jag hoppas att Frontlinebehandlingen ska hjälpa och att svullnaderna kommer att gå ned när det slutar klia. I så fall hoppas jag även på att hovskägget kan få växa ut igen och att jag i fortsättningen kan behandla förebyggande på något sätt. Funkar det inte får jag förstås klippa bort hovskägget regelbundet fastän jag verkligen inte vill. Och ja, om någon som läser det här sitter och funderar på att köpa tinker, irish cob, shire, clydesdale, frieser eller annan ras med väldigt tätt och långt hovskägg - ta ordentligt reda på om hästen har haft några såna här besvär innan, och känn noggrant med fingrarna under hovskägget, speciellt runt kotor och i karleder. 


lördag 28 maj 2016

Att vi skulle fastna för just hästar

Hästar är livet. Så är det bara. För mig är det livsnödvändigt att få umgås med hästar, sköta om hästar, träna hästar... Verkligen. Men faaaaasen vad mycket lättare det skulle vara om jag hade fastnat för någon hobby som inte involverade djur. Fast det kändes konstigt att skriva, för livet skulle vara mycket SVÅRARE, tråkigare och ganska ruttet utan djur tycker jag ju... men jag menar om jag inte hade tyckt det, eh, då hade det varit lättare? Hänger knappt med själv på vad jag menar faktiskt.

Hur som helst, även om det kanske inte verkar så, så skötte sig herr Cnas (även kallad Casey...) bra på dagens ridtur. Han lyckades till och med locka Abbe som reds bakom oss till en liten galopp! Casey kan undervisa han. Söt är han ju också:


Kotten skötte sig också bra. Fina, fina Kotten. Vi gjorde inte så mycket i och för sig, endast skötsel i stallet eftersom jag tycker att han har varit ganska trött det senaste. Jag tror och hoppas att han växer så att det knakar. Men jag upptäckte något under hans enorma hovskägg. Jag vet inte vad än, men det var nog inte högsta vinsten på Triss i alla fall om jag säger så. Jag vill för allt i världen inte raka av hans underbara hovskägg, men kanske behöver jag göra det för att kunna ta mig en närmre titt... *gråter blod*. Borde avsluta med något upplyftande här men faktum är att jag ska ägna den mycket sena lördagskvällen åt att plugga inför nästa veckas mattetenta så nej, jag slutar bara såhär.

fredag 27 maj 2016

Tvinga, hjälpa eller träna hästen att arbeta i form

Att börja prata (eller skriva...) om hästens form känns nästan lite hopplöst, var ska man börja? Men jag kör bara på. I princip alla som har ridit ett tag är oerhört medvetna om att hästens form inte börjar i tyglarna. Alla talar varmt om att få igång hästens bakben och rygg (men glömmer ofta magmusklerna) för att sedan mjukt fånga upp energin i handen. Erbjuda hästen ett stöd. Men... varför ser verkligheten inte ut så då? Hur kan alla vara så medvetna om hur det ska vara och ändå tar väldigt många ryttare (och tränare) världens snabbaste genväg och sitter där och pillar med tyglarna istället?

Första gången jag red för en tränare som sa åt mig att släppa ut tyglarna helt så kändes hela passet förfärligt. Jag fick rida på helt långa tyglar i alla gångarter och i olika rörelser. NOLL kontroll och balans kändes det som. Vad sa inte det om hur mycket jag egentligen red med handen i vanliga fall... och då har jag ändå fått höra av alla jag har ridit för genom åren att jag har en så mjuk och fin hand. Efter att ha tränat på detta vis några gånger insåg jag hur rätt det var. Den här filmen förklarar det ganska bra, även om jag undrar över hjälptyglarna i slutet av filmen... men jaja, den förklarar det här med att hästen måste hitta sin takt och lösgjordhet först och främst. Och det är inget direkt nytt heller, förhoppningsvis inte i alla fall. Utbildningsskalan kanske känns igen?

Jag har hört många, även rutinerade, utbildade ridlärare, tävlingsryttare o.s.v. reagera på filmen med att säga att de där hästarna bara är framtunga. "Man ska korta upp tyglarna och lyfta framdelen istället!" Läskigt att man inte kan se skillnaden på en framtung häst och en häst som arbetar korrekt med kroppen men väljer att hålla huvudet lågt. En häst kan mycket väl vara i uppförsbacke hela vägen fram till bogen och ändå välja att sträcka hals och huvud framåt-nedåt. Sen betyder ridning på utsläppta tyglar givetvis inte att hästen inte kan bli framtung heller, det klart att den kan. Men den kan samtidigt bli det på korta tyglar, med avknäppt nacke och nosen ihopkrullad bakom lodplan - vilket jag tycker är en betydligt vanligare syn. Man har börjat med samling innan takt och lösgjordhet är på plats helt enkelt. 

När man rider som på filmen så får hästen träna sig i form. Vad nu en "form" är, men hästen får alltså stärka och stretcha sin kropp så att den kan bära ryttaren och utföra de rörelser som den blir ombedd om. Precis som att vi människor tränar (eller?) våra kroppar för att kunna ha en bra hållning och orka med det vi behöver och vill orka med. När hästen känns tillräckligt stark, den har hittat sin takt och lösgjordhet, så kan tyglarna kortas upp till en kontakt för att känna om hästen vill ha ett stöd där, utan att bli framtung och utan att tappa takt och lösgjordhet. Ju starkare hästen blir, desto högre form kommer den kunna att gå i - bli mer samlad. Men när tyglarna längs ut kommer hästen förmodligen välja att sänka huvudet igen (om den arbetar med takt och lösgjordhet alltså, annars händer det ju förstås att en taggad liten cob som jag känner mycket väl sänker ryggen och tar upp nosen mot himlen istället... då gäller det verkligen att göra om, göra rätt) vilket är tänkvärt. Jag ser det som att den där höga, samlade formen, eller den formen som är högst/mest samlad för hästen just nu, är ungefär som en hopphästs tävlingshöjd. Den tränar man på ganska sällan, och använder vid uppvisningstillfällen som tävling. De lägre hindren, eller den lägre formen, och grundarbetet tar upp desto mer av träningstiden. 

Många tvingar tyvärr sin häst "i form" istället för att träna och stärka den. De ger helt enkelt inte hästen något val utan använder tyglarna för att mer eller mindre bända ihop hästens nacke. Ofta omedvetet, de tycker själva att de rider hästen fint "mellan hand och skänkel" men glömmer liksom bort att de i själva verket rider med 80-90% hand. Istället ser nog de flesta det som att de hjälper hästen i form. Ja, hjälpa är ju något bra... Men problemet är att det kanske är många som tror att de hjälper sin häst när de i själva verket tvingar? "Jag rider med graman för min häst behöver lite hjälp, lite vägledning till rätt form". Alltså nja. Jag tror faktiskt inte att hästen slappnar av och hittar takt och lösgjordhet för att den får en extra tygel som trycker bettet nedåt i munnen. Jag tror att den vinklar in mulen för att komma undan trycket. Ett sådant extra tryck kan snarare vara effektivt som nödbroms om man inte får stopp ute i skogen kanske. Sedan finns det givetvis olika vägar till samma mål, men man kan ju fråga sig vilken väg som känns bäst att ta. Det ÄR märkligt att vi gör så mycket med våra hästar utan att ens reflektera över det, bara för att elitryttare gör si eller för att alla anrika gamla utbildningsstall alltid har gjort så. Vilket annat djur skulle vi egentligen använda tryck i munnen (eller på nos/nacke för den delen) för att hjälpa till en bättre hållning? Eller hur vill vi själva bli hjälpta till en starkare kropp? Ska vår PT sätta ett bett i munnen och vägleda lite? Nu drar jag det såklart lite långt, jag är ju inte emot varesig bett, dressyr eller tävlingsridning egentligen. Men jag tycker absolut att vi ska vara kritiska och ifrågasätta det vi gör - varför tränar jag min häst såhär? Har jag ett bra svar som jag kan försvara så är det ju grönt. Vet jag inte riktigt eller rent av kommer fram till att det nog är fel metod så får jag försöka tänka om, och i efterhand kommer jag vara glad över att jag gjorde det!

Bilder är klurigt att jämföra, de är tagna i olika steg och från olika vinklar, men här ser man ändå lite skillnad. På den här första bilden är Casey inte alls nöjd, han är superspänd, sänker ryggen och verkar bara vilja försvinna därifrån. Nu är han rätt så överbyggd och bilden lutar dessutom nedåt men ni ser nog ändå vad jag menar. Tyglarna glappar men jag gissar på att jag sekunden före har försökt "hjälpa" honom lite med tyglarna istället för att rida på framåt i en friare form och hitta takten. 

Ridningen på denna bild har sina brister också förstås (hej pudeltassar!) och den är tagen i ett annat ögonblick av steget, i en nedförsbacke, i en helt annan vinkel, men ni ser ändå skillnaden?

Den här bilden är ju tydligare:

Mja, jag vet inte vad ni tycker om såna här inlägg egentligen, det blir lite som om jag har legat under en sten hela mitt liv och helt plötsligt kommit på detta - vilket inte är fallet. Eller i och för sig, när jag var typ 14 år så förstod jag nog helt ärligt inte skillnaden på de två bilderna - så jag kanske har legat under en sten i halva mitt liv i alla fall. Hur som helst så känns det intressant att reflektera över ibland och även om de flesta som läser detta redan är helt med på noterna så finns det kanske någon som får sig en tankeställare, och det är ju bra.

onsdag 25 maj 2016

En rymmare

Mamman gick omkring i stallet och kände irritationen stiga. Spån utdraget ur varenda box, borstar och täcken på golvet, nedrivna träns i sadelkammaren, en påse med... morotsskal? utanför dörren. Vem är så extremt slarvig? Usch, att inte folk kunde städa upp efter sig! Hon tog sin grimma och gick med ilskna steg mot utgången för att hämta sin häst i hagen. Men innan hon hann ut kände hon att hon inte var ensam. Hon vände sig om och såg, längst in i stallets största box med öppen dörr, en liten, svettig Kotte som blinkade trött. 

Kottskrott har kommit på att han kan smita under tråden. Jag ser precis framför mig hur han bär sig åt: bak med öronen, blunda hårt, ned på knä och så bara PLUPP under tråden. Sedan full galopp åt alla möjliga håll för att till slut landa i stallet och ställa till med oreda. Jag tänkte att det var en engångsföreteelse och släppte tillbaka honom i hagen. Tittade till honom flera gånger den dagen och allt verkade lugnt. Men morgonen därpå fick jag ett samtal om att Kotten hade påträffats i det mycket stökiga stallet igen. 

Sååå... vad gör jag nu!? Trots att jag verkligen inte har tid så måste jag trolla fram tillräckligt med tid för att sätta ytterligare en undertråd i hagen idag. Och det är bara EN av hagarna som han ska gå i denna sommar... Dessutom känns det inte bra någonstans att ha en rymmare som jag aldrig riktigt vet var jag har. Han kanske struntar i den extra tråden och brakar igenom istället. Släpper ut alla andra hästar också. På natten, när jag är på jobbet, ja... när som helst. ÅH vad jag inte behövde detta, och ÅH så typiskt en liten busunge som Kotten på något vis. Jag har aldrig haft en rymmare innan men det var ju nästan självklart att han skulle bli det, som inte bryr sig ett smack om en annan häst jagar honom med bakåtslickade öron och blottade tänder - klart att han inte kunde bry sig mindre om en liten strömtråd heller. 

Förresten, den där morotspåsen som mamma trodde innehöll morotsskal... Det var en gång en hel, oöppnad påse med 2 kilo morötter. Grejen var att Kotten fick tag i den. Han måste haft att göra ett tag med att pilla ut nästan alla morötter genom det där lilla hålet.


måndag 23 maj 2016

Lyckad WE-träning

Igår var Casey och jag iväg och tränade WE! Vi fick prova några för oss nya hinder vilket var lite klurigt men som jag ändå tycker att vi klarade av ganska bra. Bland annat skulle vi galoppera fram till en korridor av två hinder, rida längst in i korridoren, göra halt, ringa i en klocka och sedan rygga ut ur korridoren. Och Casey GÅR ju nästan inte att rygga med. Han spänner sig, kör upp nosen, draaaar bak hela kroppen men vågar liksom inte lyfta hovarna och flytta bak dem tillsammans med kroppen. Vi fick hjälp av tränaren och efter att ha gjort momentet några gånger så hade Casey faktiskt lärt sig att han skulle rygga efter att jag hade ringt i klockan - han gjorde det fortfarande mycket motvilligt men ändå tusen gånger bättre än vad vi hittills någonsin har lyckats med. 

En annan ny grej - för oss alltså - var att rida in i en fålla, en inhägnad volt med lite "läskiga" saker i mitten, rida ett varv, ut igen, sedan in igen och rida ett varv åt andra hållet. Första gången fick detta ske i skritt för Casey tyckte att det var ganska läskigt... Som tränaren förklarade så förstår ju inte hästarna att de kommer att komma ut från den där fållan igen. De ser bara att man rider in i en pytteliten hage, inte att man snart kommer runt och ut igen. Efter att Casey hade provat på den en gång gick han med på att ta den i trav, och mot slutet på lektionen testade vi även en gång i galopp. Det var en härlig känsla, samlad galopp ett varv där inne, sedan ut, ett galoppombyte och in på andra hållet. Det låter enkelt men det går att avancera så otroligt mycket, precis som att det låter enkelt att göra en helt vanlig volt i dressyr, men det går ju att göra på allt från LC-nivå till Grand Prix-nivå. Sedan var det dubbelslalom, tjuren (fånga upp lansen, pricka ringen, lämna lansen) och göra halt vid ett bord och lyfta en kanna.

Jag tycker verkligen att detta är en helt fantastisk gren. Innan jag började med den så tänkte jag mest på själva teknikmomenten - lite som det är i bruksridning gissar jag? Men nu inser jag att det både är det OCH som "vanlig" dressyr. Den mixen är jättesvår! Casey taggar igång och tycker att det är skitkul, han gasar som i en omhoppning mot den där tjuren till exempel... Vilket inte är meningen, utan hästen ska ridas i samlad galopp i fin balans och form. Det är inte bara att göra halt vid bordet, lyfta kannan och sedan gasa därifrån. Det är en dressyrhalt vi snackar om, med allt vad det innebär. Och hästen ska stå helt still och vänta medan ryttaren sträcker sig mot bordet, lyfter kannan och sätter tillbaka den igen. Så efter att ha provat några gånger nu tycker jag faktiskt att WE är svårare, men också roligare, än vanlig dressyr. Tänk dig ett dressyrprogram på din nivå och släng in alla dessa teknikhinder på olika ställen i programmet, så är det. Men samtidigt går det ju att göra på så många olika sätt och på så många olika nivåer. Man kan satsa högt, träna mycket och rida momenten i hög, samlad form på en hand, eller så är man en total nybörjare inom hästar och ridning överlag och kan ändå utföra momenten i skritt utan en tanke på hästens form... Och så finns allt däremellan förstås.

Vi åkte själva på träningen så tyvärr finns det ännu inga bilder eller filmer på vårt utförande av denna roliga gren - eller tur är kanske det? Jag vet inte om jag vill veta hur det ser ut, haha. 

Hemma, nyduschad och nöjd efter träningen - kanske liiite trött också?

lördag 21 maj 2016

Hur lär man en travare att galoppera?

Jag fick en fråga från en läsare. "Hur lär du in galoppen hos en travhäst som kan trava fortare än andra hästar galopperar?". Jadu. Det är en väldigt bra fråga! Jag har ingen tidigare erfarenhet av att skola om travare till ridhästar, men jag tänker att det handlar om två saker:

1) Att lära hästen rent mentalt att den faktiskt får lov att galoppera.
2) Att träna hästen fysiskt så att det blir lättare för den att fatta och hålla en galopp. 

Jag har som sagt ingen tidigare erfarenhet av detta så jag kanske kokar ihop en riktigt usel soppa, men jag tänker att Abbe först måste bli starkare i mag- och ryggmusklerna samt få lite bättre koordination. Nu är han väldigt vinglig att rida och man måste verkligen vara med och visa vägen i varje steg, annars är han plötsligt på väg åt ett annat håll. Dessutom är han sned och behöver helt enkelt stärkas rent allmänt innan vi går in på galoppträningen. Det är som att jag skulle kika in på gymmet (haha), gå fram till den allra tyngsta vikten och bara lyfta den utan att ha tränat något alls tidigare - det skulle gå riktigt dåligt. Eller förmodligen skulle det inte gå alls förresten. Skulle jag lyckas rubba den någon millimeter så skulle jag nog få ont i ryggen. Nu tror jag inte att Abbe skulle få ont i ryggen av att galoppera lite under ryttare, ungefär så som jag provade häromdagen, men eftersom galoppen inte är naturlig för honom så ser jag själva galoppträningen som en väldigt svår övning för honom, en övning som kommer att bli mycket lättare att lära in när han är starkare i kroppen.

När han väl blir redo för galoppen så har jag lite svårt att bestämma mig för vilken ände jag ska börja i. Nu skriver jag "jag" men givetvis vill mamma också galoppera med honom, men det blir "jag" nu eftersom jag utgår från mina tankar kring det här med att lära en travare att galoppera. Med en unghäst av "ridhästras" som väljer galopp naturligt i hagen så tycker jag att det är allra bäst att börja med att låta hästen falla över i galopp under uteritter, gärna i en uppförsbacke när man är bakom en trygg, äldre häst. Då får unghästen hitta sin egen bjudning och balans i galoppen. Antagligen har man tidigare lärt in ett röstkommando för galopp under longering/tömkörning som man kan använda sig av också. Så småningom kan man lägga till hjälperna för en galoppfattning och efter ett tag kommer det att vara ryttaren som kan fatta galopp istället för att hästen själv väljer att falla över i galopp. När hästen blir äldre och starkare i kroppen, och framförallt har egen bjudning, blir galoppfattningen mer och mer samlande så att själva galoppen verkligen blir en annan gångart - en annan rörelse - istället för att bara vara ett sätt att ta sig fram snabbare. 

Problemet med en travare, eller kanske inte med alla gissar jag men med Abbe i alla fall, är att han sällan väljer galopp naturligt i hagen. Precis som frågan löd så travar han snabbare än vad hans kompisar galopperar, och ser då kanske ingen poäng i att börja galoppera även om man rider bakom en annan häst som galopperar i full fart. Då tänker jag att man kanske får börja i den samlande änden istället, alltså att lära honom att fatta galoppen ur en skänkelvikning, från skritt, ur en sluta o.s.v. Fullt fokus på själva fattningen med bakbenen. Då orkar han förmodligen bara ett eller två språng men det räcker ju i början, det är ändå en övergång till galopp och han kommer att lära sig vad en galoppfattning betyder. När det sitter till 100% kanske man kan gå till att galoppera bakom en annan häst ute i skogen. Då kan jag ju fatta galoppen, eftersom jag har lärt honom galoppfattning, och förhoppningsvis väljer han då att fortsätta i galopp för att följa hästen framför. Sedan är ju hoppning toppen också förresten, efter/i en landning brukar galoppen inte vara långt borta så förmodligen kan det också vara en god hjälp.

Jag kommer säkert att ändra upplägg under resans gång, men så länge man är inställd på att det kommer att ta massor av tid och att man verkligen tar det i hästens takt så brukar det mesta lösa sig. 


fredag 20 maj 2016

Nöjd ponny

Jodå, en liten smygare i skogen med det nya bettet fint placerat i ponnyns mun blev det idag. Inte så mycket att utvärdera utifrån än, men på det lilla vi har testat hittills så lever bettet i alla fall upp till mina förväntningar. När Casey får ett bett i munnen brukar han alltid skicka upp det mot kindtänderna med tungan och tugga tag i det ett par gånger, så gör han även när vi står still och han blir uttråkad, vilket har resulterat i stora jack i de två syntetbett han har haft. Detta bett gjorde han dock inte så med. Förmodligen beror det på att det är 1 cm kortare än hans tidigare bett, dessutom är det smalare - bara 10 mm i diameter - även längst ut vid lanerna vilket jag ser som en väldig fördel eftersom hästen egentligen inte har någon plats över till ett bett i munnen. Det kanske låter konstigt att jag är så snusförnuftig angående detta och ändå väljer att rida med bett, men det där med antalet varianter av bettlösa alternativ som jag har provat på Casey är en historia för sig... kort sagt kan jag bara säga att han avskyr tryck över nos och nacke. Åter till bettet. Vi galopperade bakom Abbe ett litet tag och Casey lyssnade fint på förhållningar utan att gapa (jag red utan nosgrimma), jag testade även att lägga volter och att alltså svänga bort från Abbe vilket gick smidigt utan protester. Som sagt, inte mycket till "pass" för någon utvärdering men hittills verkar herr Cnas tycka att detta bett är helt okej. På söndag är det WE-träning så det blir spännande att se hur han trivs med bettet då!


Verkligheten

Ambitionen var att rida 15 hästar, lära dem piff och puff, vinna OS o.s.v. innan lunch. Ungefär. Nu ser ju verkligheten inte riktigt ut sån, utan består snarare av 6 timmars plugg och 9 timmars jobb sååå... Jag hann inte rida igår. Men här är det spännande tillskottet bland betten i alla fall: ett tvådelat Bomber med lock up-funktion. Det ska alltså ge eftergift på ett bättre sätt än ett rakt bett men låsa sig så att det inte kan nypas eller gå upp i gommen som vanliga tvådelade bett tenderar att göra. Det blå är sötmalm som ska vara lockande att suga på. Det ska bli spännande att prova bettet idag, någonstans efter en drös av andragradsfunktioner, ekvationssystem och skriftliga inlämningar.

onsdag 18 maj 2016

Magiskt bett

När den halvtidsarbetande ridfröken får sin lön, besked om skatteåterbäring, en billigare elräkning än väntat och en välbehövlig rabattkod i en ridsportbutik sker den tämligen sällsynta företeelsen av nyinköp av hästutrustning. I detta fall ett bett. Vi vet ju alla att lösningen på precis alla problem man kan ha med sin häst enkelt kan lösas med dyr utrustning. Går inte din häst på tygeln, ja men köp då ett magiskt bett som gör att den simsalabim kröker på nacken.

Så nu väntar jag mig en fullfjädrad dressyrhäst på nästa ridpass. Eller inte. Men efter att ha provat Kottens mini-korta bett på Casey insåg jag att han egentligen ska ha kortare bett än de han hittills har haft. Och efter att ha klämt och känt på ett tilltalande bett på hästmässan tidigare i vår så tog min nyfikenhet över och jag slog till på ett lite annorlunda bett. Imorgon tar jag på mig häxhatten och hoppas på det bästa, så kommer det en presentation av bettet här sedan - det är väl lite för tidigt för en utvärdering efter ett pass tänker jag.


Lätt att glömma bort

Ni vet väl att hästar blir vildhästar när de börjar gå på bete? Jo, det är sant. Små, stora, unga, gamla, sedan länge tama hobbyhästar glömmer all slags uppfostran och ser bara flock, gräs och mycket suspekta, hästätande rådjur som knatar omkring i skogen när deras människa kommer till hagen.

Just dessa vildhästar är lite märkliga, för de vill trots allt följa med ut ur hagen. Jättemycket. Sedan följer lite olika scenarion.

Kotten: Tjaaa bruden, vad ska vi göra idag? Va va va? Vi gör något nu va, med en gång? Kom igen, det är inte så svårt att ta på en grimma. Men ÅH det tar för lång tid, kan jag inte gå lös istället? Kom igen, kom igen, skyndaaaa!
20 meter därifrån, vid stona: Tjaaa brudar! Du människobruden, du kan släppa mig här då. Inte? Men... jo? Jag tänker inte gå längre. Sa du nåt? Jag hör inte, för mycket päls i öronen. Du viftar med grimskaftet mot min rumpa? Ah, tack för att du håller undan flugorna hörru. Så, släpp mig här nu.

Casey: Alltid redo! Ta på mig grimman bara så går vi. Hej hå, hej hå!
Precis utanför grinden: Eeeh va? vad gör du nu? Jag känner inte igen det här med att bli ledd. Du har missförstått, jag är en ståtlig springare som inte tänker sjunka till en nivå där en människa leder mig. Tänk om alla hästar gjorde det, hur skulle det se ut? Nope, vänd tillbaka och släpp in mig i hagen igen.

Passo: Åh, mysa! Du kan väl klia mig i pannan och bära in mig i stallet! Vi kan mysa hela dagen. Mys, mys, mys! Åh så skönt när du drar grimman över öronen, jag somnar typ!
I stallet: Helskottaaaa så tråkigt!! *skrap skrap skrap* Ta uuut mig, jag klarar icke denna tristess! Vagöru, ska du klia mig i pannan nu? Uäk, bort med tassarna! Äckligt! Släpp bara uuut mig!

Abbe: Jaaaaa ta ut mig ur hagen! Hurra! Jag kan stå jäääättenära så att du ser ordentligt när du ska ta på grimman. Hurra jag ska bli en ridhäst!
På väg till stallet: Vänta nu, var är alla hästar? *skriiiik* Ja just det, där är de ju, kvar i hagen som jag nyss gick i. Ok, undrade bara. Men vänta nu, var är alla HÄSTAR? *skriiiik* Ah, just det...

måndag 16 maj 2016

Travar-Abbe och Räserfräser-Casey

Igår red jag Abbe för första gången, om jag inte räknar med den väldigt korta provridningen. Ganska snart kände jag att han är väldigt, väldigt grön i ridningen. Lite sned och stel också, samt rädd om munnen. Vi började i skritt och jag kollade av hur han gjorde halt - vilket han gjorde på ett bra sätt, lugnt och fint med bakbenen under sig. Sedan provade jag att ställa och böja båda sidorna samt att rakställa. Där blev det väldigt tydligt att han nästan inte kan böja sig åt höger. Efter lite gymnastik kom vi dock åt den böjningen, men han tyckte att det var väldigt jobbigt. I trav blev det lättare, jag red på mjuka bågar för att dra nytta av själva vändningen i en båge. Han förstod grejen och gjorde verkligen så gott han kunde. Sedan kände jag på lite framdelsvändningar, eller rättare sagt början till dem. Att flytta bakdelen till vänster var väl okej tyckte Abbe när han väl förstod vad jag menade, men att flytta den till höger... Eh, det GÅR väl inte? menade Abbe. Haha, han blev riktigt förtvivlad där ett tag, trots att jag bara bad om ett enda steg åt höger, men till slut tog han det och fick förstås massor av beröm. Slutligen kunde jag inte låta bli att prova en galoppfattning. Egentligen vill jag stärka honom i skritt och trav i några månader innan, men jag har sett honom galoppera i hagen och jag var helt enkelt för nyfiken för att inte göra en liten test. Om inte annat för att ha något att jämföra med om några månader. En vänstergalopp blev det faktiskt, men såklart var den fyrtaktig och i rasande fart framåt. Högergalopp var ingen idé eftersom han gick böjd åt vänster hela tiden. Efter ridpasset kände jag hur det tändes en gnista i mig, jag ser en väldigt rolig utmaning framför mig!

Såhär ser han ut nu, när han precis har kommit till oss. Jag ser fram emot en "efter"-bild på kroppen om några månader!

Mamma, som äger Abbe, rider helst i skogen vilket jag tycker är toppenbra träning. Abbe kommer definitivt att musklas på och må bra "bara" genom att traska över stock och sten. Men mamma är bara glad om jag vill lägga lite tid på att utbilda Abbe och jag älskar verkligen sånt. Det är så häftigt att hjälpa en häst med rätt träning och att se hur han blommar ut såväl fysiskt som psykiskt. Ja, nu ska jag förstås inte ropa hej förrän jag kommer över bäcken, jag kanske misslyckas totalt... men jag ska försöka.

Sedan var det Caseys tur. Vad som tog åt honom vet jag inte riktigt. Han bet tag i bettet, spände sig och pinnade på i full fart. Värre än sist dressyrpass som jag beskrev och la ut film på. Det verkade inte finnas något som kunde få honom på andra tankar. Jag försökte att använda energin in i samlande öppnor och slutor - han spände sig bara ännu mer. Jag använde mig av övergångar, han reagerade bara med att skynda sig iväg i full fart när vi skulle gå upp en gångart och streta emot när vi skulle gå ned en. Till slut insåg jag att han inte tänkte söka stöd på bettet idag, så jag släppte ut tyglarna och red bara med skänklar och vikthjälper. Han brukar alltid reagera med att sänka nosen, jobba på med magmusklerna och höja ryggen då, men inte riktigt igår. Det var fortfarande det här stressiga, hetsiga och spända sättet att röra sig på. Jag lämnade faktiskt paddocken med ett stort frågetecken i huvudet. Antingen var han på helt fel humör för ett dressyrpass, eller så har han någon spänning i kroppen, eller så kan det möjligtvis vara så att han inte trivdes med sadeln - för jag red nämligen i Jaguaren för första gången på några veckor. Idag får det bli longering för Caseys del så att jag får se honom röra sig och försöka klura ut vad som är konstigt.

lördag 14 maj 2016

Skola, barfotaboots och annat

Hej du hej! Jag har varit på högskolan i några dagar, därav tystnaden här. Jag studerar på distans men ett par gånger per termin får jag ta mig de 43 milen till skolan - och det är faktiskt bara jättekul! Mina lärare och klasskamrater är så otroligt bra och fina människor som jag egentligen skulle vilja träffa oftare. Det blir inte riktigt samma sak med webbkameror och mikrofoner, men jag är ändå riktigt förvånad över hur bra man kan samarbeta och lära känna varandra på det viset. Och att studera på distans är guld för mig som vill arbeta samtidigt.

Tusen tack för era fina kommentarer på dressyrfilmen! Det var inte tanken att fiska efter fina ord genom att beskriva hur dåligt det kändes, men jag är ändå väldigt glad över de orden förstås. Peppande! Innan jag åkte till skolan filmade jag dessutom en hel "sväng" till stallet och har nu snart knåpat ihop en vlogg (så ungdomligt och modernt!) av det, som jag kommer att visa här förstås. Jag vet att vi inte gör något speciellt, det är inte som att följa en spännande tävlingsryttare direkt... men jag tycker att det är väldigt roligt med film, det allra roligaste är nog att klippa och greja efteråt. Inte för att jag kan särskilt mycket om det, men det är kul ändå. Ibland fotar jag, ibland filmar jag, ibland spelar jag teater - för mig är det viktigt att ha någon extra liten hobby vid sidan av hästarna, något som är totalt mål- och kravlöst.

Förresten, häromdagen kom Caseys barfotaboots! Eller joggingskor som tillverkaren kallar dem, de är mycket mjukare och smidigare än andra barfotaboots som jag tidigare har sett. Jag var mycket ivrig med att provrida och gav mig ut på grusvägen direkt för att testa. I början gick Casey försiktigt och hävdade att det var ungefär som att gå helt barfota, men så låtsades han att bli totalt livrädd för ett par höpåsar som stod utanför hans egna hage (ja, som han alltså hade gått förbi 20 minuter tidigare när han gick ut ur hagen och då var de INTE farliga...), tvärvände och stack iväg i full galopp. Efter det insåg han att de här dojorna var ju riktigt bra, man kunde springa i dem! Och vips så var Casey på sitt allra mest strålande humör, taktade hela ridturen och bad konstant om att få vräka sig fram i galopp. Idag red jag en lite längre tur ihop med kärt ridsällskap på både grus och asfalt, och Casey traskade glatt på. Det känns väldigt härligt att skorna fungerar så bra, och det är underbart att slippa oron över tappskor nu när hästarna röjer omkring på betet. Den enda nackdelen jag hittills upptäckt med skorna är att de är jobbiga att ta på bakhovarna. Fram är inga problem alls, men Casey är stel i sina bakben och ganska misstänksam för allt man gör med dem, så han vill inte sätta ned hoven ordentligt när jag precis har tagit på skon, hur mycket jag än puttar på honom och drar honom i svansen. Det blir svårt att få på skon rätt då eftersom jag måste dra på den samtidigt som Casey trampar ned ordentligt, men det går ju till slut... hoppas att vi lär oss så att det blir smidigare och smidigare för varje gång. Längre fram är tanken att han ska kunna gå helt utan skorna på bakhovarna, men det måste få ta tid.

Här är en liten filmsnutt från hur mysigt vi hade det igår. Kottis var med lös, det var fredag kväll och ljummet och skönt. Idag är det ungefär 10 grader kallare, blåsigt och regnigt. Det gäller att hänga med i svängarna!

Ett filmklipp publicerat av @jessikaungs

tisdag 10 maj 2016

Lite trumpinnedressyr på film

Jag klippte ihop lite av dressyrpasset häromdagen, bland annat är det några delar ur LA:1. Varför jag visar det vet jag inte riktigt, det är lååångt ifrån ett pass jag är nöjd med och jag är lååångt ifrån stolt över hur det ser ut. Jag skulle kunna räkna upp tusen saker som är "fel": jag vet att jag blir studsig i hans trumpinnesteg vilket bara ökar takten på trumpinnarna ännu mer, jag har för mycket i handen och håller om skänklarna för lite, jag hamnar i stolsits och Caseys gamla bakben ser stelare ut än vad de egentligen är när han mest springer på istället för att jobba på grund av att jag inte kommer till rätt ridning. Men - faktum är att det är såhär det är. För många, ofta. Detta var ett av våra sämre pass, ibland har vi bättre pass och ibland har vi riktiga drömpass. Men jag tänker att det är intressant för mig att se både det dåliga och det bra, så det åker ut här på min "träningsdagbok" också. Kom bara ihåg att detta inte är något jag visar för att jag tycker att det ser bra ut, att det är såhär man ska rida eller att jag är stolt över ridpasset. Förhoppningsvis kan jag visa upp något sådant en annan dag! Märkligt nog går det aldrig särskilt bra när jag har bestämt mig för att filma... Alltså ja, det där kan ju tolkas som att det alltid ser ut på detta viset och ptja, det kanske det gör - det vet ju inte jag - men jag KÄNNER att jag rider illa när filmkameran är på eller när jag har lite publik. Och det är inte så märkligt egentligen. Det sitter så himla mycket i huvudet, när jag filmar VILL jag förstås att det ska se toppen ut och då spänner jag mig - precis som på tävling - och rider inte bra alls. Självklart spänner Casey sig också då. Så, detta är antagligen bra träning för mig...


Trötta hästar

Igår var båda mina killar lite sega. Kotten longerades och var i och för sig pigg som vanligt på stallgången och precis i början av passet, men väldigt snart blev han trött och fokuserade bara på att dra i linan och "bråka". Jag hade tänkt öva lite galopp - han kan skritt, trav och halt fint på kommando men galopp har vi bara nosat på än - men när han var så trött och bara drog i linan så fick jag lägga galoppen på hyllan och backa tillbaka till att hålla honom på en mindre volt i skritt. På den lilla volten är det lättare för mig att få hans uppmärksamhet och ha honom inåtställd så att det blir eftergift i linan istället. Inte konstigt att han var trött, det var 25 grader varmt och han hade gått i en helt ny hage för honom, en skogshage där jag gissar på att han hade busat ordentligt. Dessutom, när jag borstade honom, så tyckte jag verkligen att han kändes högre nu. Det vore fullt normalt om han är inne i en växtperiod men jag som har stört mig så på att han inte har växt alls på höjden hittills vågar knappt tro på det nu. Jag ska inte springa och mäta en gång i veckan, utan nu får jag vänta lite och förhoppningsvis se att det har hänt något nästa gång jag tittar på mätstickan. Växa kommer han ju att göra, frågan är bara hur mycket, så egentligen finns det ingen mening med att mäta honom förrän han är helt färdigvuxen... vilket ett kallblod är runt 7-8 år? Hahaha, okej, så länge kommer jag givetvis inte att vänta.

Casey fick bära matte på en luuuugn skogstur. Snacka om härligt, klockan var halv nio på kvällen, det var alldeles ljummet, jag red i kortärmat, solen sken och fåglarna kvittrade... Wow, vad härligt det är nu. Och så otroligt lugnt och stilla det är när det bara är Casey och jag på en sådan tur, vi har vant oss nu vid att ha en vild Kotte som flyger omkring. Casey kändes också trött men jag tror att han njöt av lugnet och blev lite seg av det, precis som jag. Roligt att han kan vara världens tröttaste gammelfarbror ena dagen, eller ena stunden, och andra stunden vara så överdrivet hyperenergisk och pigg att jag knappt klarar av att rida honom på ett vettigt sätt. Älskade Cnas!


söndag 8 maj 2016

Sommar!

Det är nu det händer! Det är nu man får betalt för alla kolsvarta kvällar som man har kört tunga skottkärror i -15 och snöstorm. Det är sol, det är varmt, det är gräs, alla stängsel är snart reparerade och hästarna är överlyckliga över att äntligen få smaska gräs på riktigt.

Caseys barfotaboots har inte kommit än, men vi rider där det är mjukt och det går riktigt bra. Igår red jag dressyr i en av hagarna och Casey var sådär extremt glad att det bara blev för mycket energi, fast stundtals var han riktigt fin. Även när han bara pinnade på och gasade mer och mer för varje steg så satt jag och skrattade, han är så otroligt söt när han visar hur mycket han gillar att arbeta. Jag satte faktiskt filmkameran på en stängselstolpe men vi red visst ur bild hela tiden så jag vet inte om det går att visa något av det... Huvudsaken var att jag kunde se lite hur det såg ut, och när jag såg oss så tänkte jag faktiskt att det jag ibland ojar mig så mycket över - att jag ska se för lång ut för honom - är typ vårt minsta problem, haha! Jag vill igång och träna för någon snart igen, men det känns som att jag vill träna inför att träna lite till... förstår någon? Alltså jag vet att vi kan träna upp oss lite mer på egen hand och sedan få ut mer av pengarna för en tränare. Det är väl egentligen fel att tänka så men jaja, jag får se vad det dyker upp för träningar.





fredag 6 maj 2016

Allt går att digitalisera

Idag läste jag om sajten dressyrskolan.se, där man kan ladda upp en film på när man rider ett program och få ritten bedömd av en domare. Som en pay and ride fast utan att behöva lämna gårdsplanen. På ett sätt känner jag lite "Vad är grejen?". Det roliga är väl att åka ut, träffa folk, miljöträna hästen o.s.v. Men en annan sida av mig tok-gillar idén! Jag har ofta en timmas restid enkel väg till en liten pay and ride, jag får oftast åka ensam, ibland spöregnar det, det är dyrt att starta, det är dyrt att tanka... Och framförallt älskar jag att folk är kreativa och använder internet på ett sätt där endast fantasin får sätta gränser. Jag studerar på distans och är förvånad över hur otroligt bra det fungerar och vilken hög kvalitet det är på utbildningen, högre än när jag studerade på campus på ett stort universitet, så jag ser framför mig hur man kan göra mycket mer på distans. Till exempel att få sin dressyrritt bedömd.

Jag är sugen på att prova faktiskt! Det passar mig bra i det läge jag är i nu. Jag såg att de även hade en WE-domare som kunde bedöma WE-dressyr och det vore ju perfekt innan vi vågar tävla på riktigt! För ett tag sedan såg jag även någon liknande tjänst fast som inte var svensk, kommer inte ihåg om den var från USA eller Storbritannien men det gick i alla fall också ut på att ladda upp sin tävlingsritt på film och få den bedömd - men där tävlade man mot andra som red samma program och det var placeringar precis som på en riktig tävling. Priserna skickades hem till de placerade deltagarna. Jag vet inte om man kunde delta från Sverige dock men om man kan det så är det ju en väldigt kul grej, att ha "tävlat" internationellt! Sen ser jag det inte alls som en riktig tävling då det verkligen inte är samma sak att rida programmet i lugn och ro hemma och sedan bara ladda upp en film, men som sagt, jag ser det som en kul och kreativ grej.


torsdag 5 maj 2016

Från halvblod till irish cob

Jag fick en fråga från Caroline om hur det kom sig att jag köpte en Irish Cob efter att ha haft ett halvblod. Bra fråga tycker jag som jag faktiskt själv har funderat väldigt mycket kring!






Ptja, först och främst så var Sammy 25% nordsvensk brukshäst, 25% halvblod och 50% engelskt fullblod. Hans mamma Kaboom som jag red mycket innan Sam blev stor var alltså 50% nordsvensk och jag har alltid gillat grova kallblodshästar. Sammy blev ju dock mer som ett grovt halvblod, verkligen den perfekta drömhästen! Honom kunde jag sätta upp mål med om att hoppa lite högre, träna lite mer avancerad dressyr, ja såklart göra precis allt med! När han mycket tragiskt fick tas bort så såg jag inte meningen alls med att börja om med samma saker med en annan långbent, halvblodsliknande häst. Det skulle aldrig bli lika kul. Jag funderade på nordsvensk, fjording, welsh cob, islandshäst, ja lite allt möjligt som var så olikt ett halvblod som möjligt. Att det till slut blev en irish cob berodde väl dels på att jag fullkomligt älskar min lille Casey, som visserligen inte är någon renrasig irish cob på långa vägar men som är åt det hållet, men framförallt berodde det på att Kotten föddes på ridklubben där jag arbetar. Mamman går lektioner och är en alldeles fantastisk allroundhäst, alltid positiv och väldigt ambitiös. Kotten var dessutom oemotståndligt söt. Jag tror att min främsta tanke när jag köpte honom var att jag skulle rida in honom och sälja, för att vid det laget känna mig redo för en häst av halvblodstyp igen. Men redan efter ett halvår med honom kan jag ju avslöja att det känns väldigt långt borta att jag skulle sälja honom. Jag är hopplös och fäster mig väldigt mycket vid hästar och andra djur, men så är Kotten svåååår att inte fästa sig vid också. Jag kan sakna träningar och tävlingar i hopp och dressyr en del, men det kommer jag ju kunna att åka med på en irish cob lika gärna som med ett halvblod. Jag kan åka med lille herr Cnas också men jag är nojig över att jag ser lång ut. Ja, och det är väl just det som det hänger lite på med Kottens framtid också: Han måste växa mycket på höjden. Så, snälla lilla häst, gör det! För jag vill ha kvar dig.

onsdag 4 maj 2016

Myspys

Det är skönt med lösdrift där man kan ta sig en siesta i solen, eller i skuggan om man föredrar det...

God morgon!

Men det är ju också väldigt skönt att få busa lite ihop med Abbe på betet!

Och framförallt att få PROVSMAKA betet förstås!

tisdag 3 maj 2016

Fölisar överallt!

Åh, jag blir helt SJUK nu när bloggar, facebook och instagram bara kryllar av bilder och filmer på helt ljuvliga föl! Jag saknar min lille fölunge något alldeles fruktansvärt mycket, ja nu var det ju förstås längesedan han var föl men jag saknar honom ju som vuxen med. Det där med att föda upp själv är helt oslagbart, riktigt det bandet får man inte till någon annan häst. Eller ja, det beror förstås på individen och på hur mycket man grejar med fölet från dag ett. Hur som helst så är jag fruktansvärt avundsjuk på alla som har föl nu. Och jag blir hejdlöst ledsen också, för att jag inte fick ha kvar min häst längre.

Lille Sam och mamma Kaboom, så oerhört saknade båda två.





Här kan man tro att Sam är det ljusa fölet, men här är fölpälsen borta och det är Sam till vänster!





måndag 2 maj 2016

Verkning, ryggskott och en ny häst

Det har varit full rulle i helgen. I fredags blev hästarna verkade och barfotaboots provades ut till Casey. Dessvärre fanns inte modellen som passade honom bäst att köpa direkt utan fick beställas, så nu blir det bara motionering på mjukt underlag i några dagar. Det spelar i och för sig inte så stor roll, vi brukar ändå rida mycket på gräset och i skogen. Hittills har jag inte ens hunnit eller kunnat rida alls, för i lördags var det den stora och långa ved-dagen och jag förtog mig en aning och fick ett lindrigt ryggskott. Min rygg är riktigt tråkig ibland, men denna gång klarade jag mig som sagt rätt så lindrigt undan - vilket var tur för på söndagen blev det några timmars bilkörning för att hämta min mammas nya häst. Hon har köpt sig en varmblodig ridtravare som inte kan särskilt mycket inom ridningen än så det blir ett litet projekt. Abbe heter han och är snäll. Igår fick han gå i paddocken för att hälsa på Casey och Kotten i hagen bredvid. Kotten brydde sig nästan inte alls medan Casey hade fullt upp med att visa att han var störst, bäst och vackrast. Det är väldigt kul att se gammelgubben kröka på nacken, sväva omkring i en luftig trav och pipa och skrika. Han är världens snällaste mot precis alla hästar som han släpps ihop med, men han känner ändå ett behov av att visa upp sig.

Cobarna på besök hos min kompis där verkning och utprovning av boots skedde.


Casey och min kompis häst Knutte känner varandra sedan innan.

Välkommen hem, Abbe!