tisdag 27 december 2016

Buskottis har ordet

Tjäääänare brudar och ni andra! Idag ska jag berätta om när matte och jag gick på promenad häromdagen. Jag stod i hagen och kollade på matte när hon mockade, vispade omkring med vattenslagen och sprang hit och dit med höpåsar. Hon tittade på mig sådär skyldigt så jag fattade att hon inte skulle hinna med någon träning idag. Inget kul alls. Jag kollade på mina dögamla hagkompisar och ville bara rymma därifrån. Men det får jag ju inte. Blä vilken tråkig dag, fast i leran med en mesig gubbe som är rädd för sin egen svans och en sur gubbe som inte alls uppskattar mina roliga skämt. Så jag ställde mig så nära grinden jag kunde och gav matte den där blicken som jag vet att hon bara inte kan motstå. Och visst blev det så, att hon norpade tag i första bästa grimma, pratade gulligt med mig och tog ut mig ur hagen.

Vi skulle gå på promenad, en kort för matte hade ju egentligen inte tid. Först tänkte jag verkligen att jag skulle sköta mig. Men sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Det var så härligt att gå på grusvägen, dra ned den friska luften i lungorna och titta på alla träd och gärden omkring oss. Jag kunde faktiskt inte hjälpa det, utan rätt som det var bara det började pipa i min mage och det pipet var jag liksom tvungen att släppa ut genom munnen och när det där pipet kommer så bubblar jag bara över - det är faktiskt helt omöjligt att inte göra något litet extra med kroppen då. Det är en massa glad energi som måste ut, liksom. Så jag började med att trava lite, och det tyckte väl matte inte var så jättefarligt. Men vet ni vad som hände? Ju mer glad energi jag släppte ut, desto mer glad energi bubblade omkring i min kropp. Det blev bara mer och mer, och jag kunde inte hejda mig! Så det blev lite galopp också, runt matte. Då var hon inte så glad. Hon trodde att jag försökte springa över henne och jag fick skäll. Men det hjälpte inte. Den glada energin var kvar och den behövde komma ut! Så jag testade att hoppa framåt, matte kunde väl hänga med? Nej, fy så arg hon blev! Och när hon blir sådär arg och sur så blir jag faktiskt också det. Så jag var arg och sur samtidigt som jag var full av glad energi, det kändes jättekonstigt. Därför gjorde jag en massa skutt och hopp åt alla håll, testade alla mina gångarter samtidigt och promenerade omkring som er människor, på bakbenen. Ååååh vad sur matte blev! Jag fick höra att jag inte hade lärt mig någonting sedan jag kom till matte, men visst var hon löjlig som sa så? Det klart att jag har lärt mig. Jag vet att man inte få göra så. Men vad ska man göra med all den glada energin då? Och vad tusan ska man göra när matte blir arg och sur? Nä, lite behöver hon lära sig också tycker jag.

Idag fick jag i alla fall visa henne att jag visst lärt mig saker. Vi tömkörde och jag gjorde allting precis helt rätt. Extra noga var jag med att stå stilla när matte sa att jag skulle göra det. Det är jätteviktigt och det är så de riktiga arbetshästarna gör i skogen. Så idag var jag plötsligt en stor kille som kunde massor i mattes ögon, och då fick jag en massa morötter också. Det fick jag i och för sig sist gång med, fastän jag hade bråkat. Matte är inte så smart på det sättet. Hur som helst så är det roligt när matte är glad och stolt över mig. Grejen är att det kan vara fruktansvärt roligt att reta henne också, det är därför jag växlar lite mellan att ha roligt på det ena och på det andra sättet.

torsdag 22 december 2016

Typ... vad gör jag här?

Uuuä. Mörkret har kommit och tagit mig. Nej fy, det lät ju lite väl hemskt. Jag är faktiskt bara gnällig. Och faktum är att jag inte ens var gnällig från början, utan att jag har träffat en massa folk som har klagat, klagat och klagat på mörker, blåst, regn, lera, tidsbrist och trötthet så att jag liksom har sugit åt mig allt gnäll som en svamp och blivit deppig och gnällig själv med. Fatta vilken tur att jag har två superbusiga ponnyer som bara står där med sina glittrande ögon (och leriga ben... och leriga magar, och leriga mular...), och en sambo som aldrig gnäller utan bara är lugn och glad trots att han är febrig och sjuk. Och världens gladaste och nöjdaste hund! Och gosekatterna. Ja, jag får faktiskt försöka suga åt mig av alla glada, busiga, mysiga individer runt omkring mig istället.

Se där, jag blev genast gladare bara av att tänka på dem så jag har rent av glömt bort vad det var jag skulle skriva från början. Jag kikar upp på rubriken och förstår att det var något deppigt. Om mörker, mest. Men ja, jag följer Christoffer Adriansson på Instagram som lägger upp så himla härliga bilder från hästryggen i Florida och jag bara känner... VAD gör jag här? Sitter framför en datorskärm, tittar ut och ser bara becksvart mörker, får frysa rumpan av mig och knö med väta och lera så fort jag vill klappa lite på en häst. När det finns ställen i världen som är ljusa, varma, med grönt gräs och blå himmel... jösses. Varför drog jag inte iväg när jag var 20 år och jobbade för någon fräck ryttare i något trevligt land? Seriöst.

Ett foto publicerat av Christoffer Adriansson (@christofferadriansson)

Men men. Man får väl tänka att gräset alltid är grönare på andra sidan. Det måste ju finnas en massa nackdelar med alla ställen, och för det mesta gillar jag verkligen att bo i Sverige. Jag såg förresten i en lokaltidning att de hade ordnat ett solrum på ett äldreboende, med solljus, värme och ljudet av kluckande vågor och fiskmåsar. Ööööh jag kanske ska klä ut mig till pensionär och smita in där på något vis? En liten stunds sol gör gott för humöret och idsen, så är det bara. Men snart kommer väl frost, snö och strålande, soliga vinterdagar. Många skriker nej, men kom igen - ni måste väl ändå hålla med om att det är trevligare än 3 plusgrader och regn, storm, kolsvart mörker vid klockan fyra och lera till upp till knäna?

Ohästigt, veligt. Jag är i slutspurten av mitt examensarbete... ja det ena av två stycken i alla fall, och mer tid till såväl hästarna som till bloggande kommer förhoppningsvis strax.

tisdag 13 december 2016

Bra eller dåligt eller jag vet inte?

Så, i torsdags var Casey hos veterinären igen. Som jag skrev här så var han lika halt när jag longerade honom hemma i måndags som han var innan vi ens började behandla, så jag hade inget hopp direkt. Därför blev jag jätteförvånad när han travade omkring helt rent på volten hos veterinären!? Det var ju oerhört kul att se, men givetvis tror jag inte riktigt på att det skulle vara så bra eftersom det verkligen inte var det i måndags. Min veterinär sa att det inte är ovanligt att framknän "spökar" lite och att hältan kommer och går, men hon trodde ändå att det kunde vara ett tecken på en förbättring, även om han förmodligen är halt igen en annan dag jag kollar. Vi tog ett ultraljud på gaffelbandet för att se så att det inte var någon skada där också, vilket det inte var. Eller ja, veterinären hittade faktiskt en gammal skada och kliade sig i huvudet över hur den inte hade gett några symptom för X antal år sedan, men den skulle kunna ha uppstått redan innan vi köpte honom (för snart 13 år sedan). Det är inte förvånande alls, för Caseys historia är lite märklig men väldigt kortfattat så "råkade" vi köpa honom av en hästhandlare och när han kom till oss hade han varit omkull och stått konvalescent en längre tid, det är sådant som har kommit fram i efterhand. Hur som helst så var den gamla skadan på gaffelbandet garanterat inget som han hade ont av nu, så det var ju skönt att det inte var något mer än knäet, det är liksom illa nog.

Casey fick sin tredje och sista behandling och nu är planen att låta honom vila i tre veckor innan jag longerar honom hemma igen. Blä, jag kommer vara apnervös och svimfärdig när jag ska göra det. För om det är lite bättre så ska han vila lite till, om det är mycket bättre ska han börja promeneras, om det inte är alls bättre så måste vi dra i några fler strån. Veterinären nämnde lite snabbt "MR-röntgen" och för första gången någonsin började jag fundera på hur mycket pengar som är vettigt att lägga på en 20-årig ponny med spatt och pålagringar som bara är lite halt vid trav på böjt spår och som älskar livet som mysgubbe i hagen. Usch, sånt där är svårt men jag känner att det beror på situationen. Handlar MR-röntgen enbart om att konstatera vad det är men att det ändå med största sannolikhet inte går att behandla så lägger jag mig faktiskt, då får jag bara konstatera att han inte blir bra igen även om jag inte vet vad det beror på, och han får gå i hagen och vara kung, lufsa runt lös på gården när han vill, träna tricks och skritta omkring med mina framtida barn på ryggen så länge han mår bra och inte har ont. Handlar det om att hitta något som garanterat går att behandla och han kan bli 100% ridbar igen så blir det genast svårare. De flesta jag känner skulle nog ändå säga att man inte lägger så mycket pengar på en 20-årig häst med spatt och pålagringar, men ja det är väl funderingar som jag måste få skjuta framför mig lite, jag hoppas såklart att jag inte ens behöver ta ett beslut om det utan att Casey svarar bra på den här sista behandlingen. Hur tänker ni kring såntdär? Vad avgör hur mycket det får kosta egentligen?

Casey och Märta, som var på plats och muntrade upp oss än en gång!

onsdag 7 december 2016

Sus och bus på WE-träning

I söndags var det dags för terminens sista WE-träning. Att Abbe var pigg kände jag redan i början av träningen, men att han skulle busa så som han gjorde sedan? Haha, det var väääldigt mycket Abbe att hålla koll på!

Det fantastiska: Att vi vid sist WE-träning skrittade omkring innanför spåret när de andra värmde upp i galopp, för det fanns inte på kartan att vi hade kunnat galoppera i ett ridhus. Men att vi nu var med och galopperade, samtidigt som alla andra! Visserligen bröt jag av till trav på varje kortsida och gjorde en ny fattning i hörnet, men det var mest för att verkligen få en balanserad och fin galopp som var vettig istället för att det skulle bli slarv och bara tuta på runt, runt, runt. Och Abbe fattade galoppen varje gång jag bad honom!

Det oväntade: Abbes bocksprång när han insåg att han fick vara med och galoppera, tjoho, det gällde att hålla i sig!

Det lite tröttsamma: Att Abbe bestämde sig för att ett hörn var totalt livsfarligt, varpå han kastade sig in mot mitten och brände iväg i en himla fart varje gång vi skulle förbi det hörnet. Och att det inte hjälpte hur mycket jag än försökte övertyga honom om att det inte fanns något farligt där.

Det gulliga: Att Abbe förstås blev heeeelt slut av att fara omkring, skygga och bocka som han gjorde. Så han blinkade stenhårt och såg helt färdig ut, trots att träningen i sig inte var så värst ansträngande. 

Det härliga: Att vi avslutade med att rida en övning med enhandsfattning (tyglarna i vänster hand är det som gäller vid WE, för högerhanden ska kunna öppna grindar, plocka upp saker, svinga "svärdet" mot fienden o.s.v.) där vi skulle hoppa ett litet hinder på kortsidan (direkt efter Abbes läskiga hörn, hurra...) och sedan direkt svänga in i en lång slalom på långsidan. Jag trodde att det nästan skulle vara omöjligt på en hand med tanke på Abbes energi för dagen, men det var imponerande hur snabbt han slappnade av och lyssnade på minsta lilla vikthjälp. På sidepull, dessutom. Inte för att det egentligen spelar någon roll då det som sagt var vikthjälperna jag styrde med, men i den där skarpa svängen efter hindret mot slalomen så fick ändå vänsterhanden som höll i tyglarna hjälpa till lite.

tisdag 6 december 2016

Försöka hitta på lite glimtar

Så mycket som känns så motigt, och har gjort det länge nu. Det känns som en väldigt lång och seg uppförsbacke (alltså uppför som i jobbigt, inte uppför som i att det går bra) och jag bara väntar och väntar på att få se hur den planar ut. Det måste komma, men jag ser inte riktigt när just nu. Hur som helst så ska jag inte gräva ned mig, utan jag ska leta rätt på ljusglimtarna och njuta av dem.

En av de riktigt trista grejerna är Caseys hälta. Ja, det är den väl den tristaste av de alla. Den blir inte bättre. På torsdag har vi återbesökstid hos veterinären igen och hon sa åt mig att longera hemma först, för om han travade rent så behövde vi inte åka in på återbesöket utan kunde börja sätta igång så smått istället. I söndags longerade jag och blev lite hoppfull, för hältan såg faktiskt bättre ut, men den var fortfarande där. Igår longerade jag igen bara för att se så att jag verkligen hade sett rätt - men igår var han lika tydligt halt som när vi åkte in till kliniken första gången. 😞

Så på torsdag kommer jag mest att få kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Jag ska försöka gråta av mig innan, men det blir ändå så starkt när man får höra veterinären säga det. Han har inte blivit det minsta bättre än, efter två behandlingar och 7 veckors vila, så förmodligen blir han inte bättre. Han ska få en behandling till, men eftersom de två tidigare inte har gjort någon skillnad alls så tror jag inte att den sista gör det heller. Det är väl mer för att känna att jag har gjort det jag kunnat. Som jag har skrivit tidigare så är jag så enormt glad mitt uppe i allt över att Casey inte går omkring och har ont i hagen. Han ska inte avlivas, utan får gå runt och vara kung här hemma så länge han mår bra. Men det är ändå jäkligt tråkigt och sorgligt. Jag längtar så efter att få sitta på hans rygg och känna hans energi och glädje som smittar av sig som bara den. Det blir ett extra hårt bakslag med tanke på att jag mist både Sam och Kaboom det senaste året.

Nu låter det kanske som att jag ger upp, men det gör jag inte. Casey ska få den sista behandlingen också, sedan ska han få tid på sig att vila och jag kommer såklart att följa upp hältan och se vad det blir av den. Hoppet är det sista som lämnar människan så visst har jag en omöjlig dröm om att jag trots allt ska galoppera omkring på min glada lilla ponny en varm sommardag igen. Casey har till och med varit utdömd på klinik en gång tidigare i sitt liv men kom igen efter det och fungerade toppen som ridhäst i flera år till, ungefär fram till nu. Samtidigt kan det kanske vara klokt att tänka lite realistiskt, han är snart 20 år, har spatt och pålagringar.

Sååå... ljusglimtar sa jag ju! Vad gör jag nu? Det är synd att Kotten är såpass ung än, någon ordentlig ridning blir det inte på ett tag för hans del. Casey var ju min ridhäst "nr 1", men jag har i alla fall tur som får lov att rida Abbe. Passo kan jag också låna, i princip hur mycket jag vill, men så ska tiden räcka till också. Casey ska ju inte få mindre uppmärksamhet bara för att han inte kan ridas, både han och Kotten tar sin tid. Casey och jag får kanske sysselsätta oss med lite trickträning? Jag vet inte om jag har någon talang för det direkt, speciellt inte när jag allra helst vill upp i sadeln, men jag får väl ge det ett försök.

Hm, det här blev kanske ett misslyckat försök till att hitta ljusglimtar. Snarare en djupdykning i hur det känns kring Caseys hälta. Men det är väl så, att man får börja med djupdykningen, älta, gnälla, grina, förbanna - för att sedan acceptera och gå vidare.

lördag 3 december 2016

Uppsutten teori på Kottens mamma

Häromdagen hade jag uppsutten teori med mina vuxna elever. Tanken var att ha som en mini-clinic där jag själv först visade och förklarade till häst, och att eleverna direkt efter fick prova med sina hästar. Idén kom utav att flera av eleverna har sagt hur klurigt de tycker att det är med fram- och bakdelsvändningar, skänkelvikningar, öppnor och slutor. Att de skulle vilja se det framför sig. Och istället för att visa en film på det och eleverna ska försöka komma ihåg hur det såg ut på filmen till nästa ridlektion en vecka senare så tänkte jag att det måste ju vara bättre att först få se "live" och sedan testa direkt. Det var första gången jag hade en sådan teorilektion och det blev så himla lyckat!

Jag red Kottens mamma, Missy. Det är så kul att hon står på mitt jobb så att jag har möjlighet att rida henne ibland (och berätta för henne om hur hennes son sköter sig...). Och jag hoppas verkligen att Kotten blir som henne att rida, fast mer formad efter mina önskemål förstås. Missy är superpositiv till precis allt, och hon är så otroligt smidig och spänstig trots att hon är så grov i kroppen. Hon påminner om min mammas älskade häst som vi fick ta bort i våras, Kaboom. Inte till utseendet men till inställningen och det där häftiga när ett grovt kallblod förvandlas till en smidig balettdansös under sadeln. Det var dock ett år sedan jag red Missy sist, så jag förvarnade mina elever om att det kanske inte skulle bli några jättefina skolexempel som vi visade. Men, fina hästen skötte sig så fantastiskt bra. Jag njöt i fulla drag av att visa upp och förklara inför min lilla publik. Och snacka om att hoppet om framtida dressyrträningar- och tävlingar växte i mig för första gången på länge när jag red omkring på henne, för kan hon så kommer säkert Kotten också att kunna. Han är så himla lik henne redan. Det enda som jag inte riktigt gillar, vilket inte är Missys fel utan hur hon är utbildad, är att hon blir tung i handen och inte är särskilt känslig för förhållningar, men det kommer jag ju att kunna undvika med Kotten. Sam lyckades jag utbilda till att balansera upp sig själv helt utan stöd i tyglarna och att bromsa genom att bara lyssna till min energinivå, andning och kroppshållning, så det har jag som mål att lära Kotten också. Och jo, samtidigt som jag känner mig hoppfull och glad så känner jag mig också livrädd att jag än en gång ska binda ett så starkt band till en häst som man gör från det att den är föl till det att man har ridit in och utbildat den till exakt det man vill, och att det sedan ska hända något även med Kotten så att jag mister honom för tidigt. Men jag kan ju inte tänka så. Det kan hända, absolut, men jag kan ju inte låta bli att ha häst för det. Och jag kan inte låta bli att ha unghäst för det. Jag får njuta så länge det varar, det är väl bara så. Hur man än vänder och vrider på det så hade jag ju aldrig velat vara utan de 9 åren Sam och jag hade, jag hade aldrig velat leva livet utan att ha lärt känna honom.

Kottens mamma som ettåring, haha - lik någon vi känner?

Kottens mamma som vuxen

Liiiiten bebis-Kotte💗



Tvåårig Kotte

fredag 2 december 2016

Skruva ned liiite... (om stress och sätt att hantera den)

De senaste veckorna har varit så fruktansvärt stressiga. Sedan jag började på mitt examensarbete har jag arbetat med det nästan varje vaken stund - förutom när jag har varit i stallet, lite sådär snabbt och halvslarvigt för att jag inte har haft tiden att pyssla och träna en massa, och när jag har varit på jobbet. Ändå känner jag mig så stressad över det, det känns som att jag inte kommer att hinna klart i tid och om jag skulle göra det så kommer det inte vara bra nog för att bli godkänt. Varje gång jag ska åka till jobbet så känner jag stressen stå mig upp i halsen och jag vill bara skrika "Jag hinner ju inte åka och jobba hela kvällen nu! Jag behöver skriva i 6 timmar till idag!".

Jag vet inte om det är så mycket att göra egentligen. Jag har klasskamrater som också arbetar 50% eller mer och klarar av det galant. Men det är ju så med stress, att det är inte hur man har det utan hur man tar det. Och just nu tar jag det så himla dåligt. Jag har alltid sett mig som en av de där väldigt effektiva människorna som klarar av att ha igång flera saker samtidigt, men av någon anledning går det inte så bra för mig nu. Jag har känt stressen stå mig upp i halsen konstant de senaste veckorna, varit spänd i hela kroppen, inte kunnat somna utan tänkt på hur jag ska hinna klart varpå jag har stigit upp och skrivit halva natten istället och legat så mycket back i sömn, inte hunnit röra på kroppen så mycket som jag brukar och inte hunnit pyssla så mycket med mina älskade hästar som jag egentligen vill och behöver = fått dåligt samvete. Men ni vet, att känna stressen riva en i halsen, det är så lätt att bara ignorera. Jag vet ju att det handlar om en kort period (det är i och för sig ett av problemen!), och jag vet att vi klarar av korta perioder av stress utan problem. Men så är 10 veckor trots allt en ganska lång period av stress om man tänker på vad stress är till för från början. Stressen är livsviktig för att vi ska kunna fly ifrån en fara. Men det handlar ju om händelser som är över på några minuter. Vi ser ett djur som vill äta upp oss - vi blir stressade - vi kan springa snabbare än någonsin och gör oss av med alla stresshormoner under vår språngmarsch - sedan är vi i säkerhet och kan andas ut. Under längre perioder med stress, när det inte finns något att springa ifrån, gör stresshormonerna skada på vår kropp.

Igår blev väl kroppen riktigt sur på mig. Jag kände som vanligt den där panikkänslan när det blev eftermiddag och jag var tvungen att släppa skrivandet, som jag i vanlig ordning inte alls kommit så långt med som jag hade tänkt, för att åka och jobba. Under den första lektionen smög en riktigt jobbig huvudvärk sig på, och den eskalerade under kvällens gång. På sista lektionen hade jag så ont i huvudet att jag hade svårt att se, och jag visste mycket väl att detta var migränhuvudvärk, men jag körde på som vanligt utan att visa minsta lilla eller skruva ned på ambitionsnivån. Efter sista lektionen tänkte jag "Det här går inte, jag får be eleverna ta hand om alla stallsysslor, eller så får jag strunta i några - stallgången behöver kanske inte vara sopad under natten?". Och hade det varit mitt egna stall så hade jag struntat i både det ena och det andra så länge hästarna fick mat och mådde bra, men nu var jag ju på jobbet och där känns det inte okej att slarva. Herregud, jag hade ju bara ont i huvudet (tänkte jag, men alla som har haft migrän vet vilken underdrift det är). Så jag körde på. Sista eleven var pratglad och stannade länge. Det var tur, för jag fick ju hjälp, men när allt var klart ville han prata lite mer. Istället för att säga att jag inte mådde bra och behövde komma hem så fort som möjligt så stod jag kvar och var supertrevlig och pratade. Som om jag arbetade på ett femstjärnigt hotell och inte på en liten ridskola ute på landet. Suck. Jag fattar ju själv att det inte är konstigt att jag stressar upp mig över ett examensarbete, med tanke på min löjligt höga ambitionsnivå gällande precis allt. Så fort eleven hade åkt hem fick jag kasta mig in på toaletten och spy. Huvudvärken lättade i ungefär en halv minut innan den slog tillbaka ännu värre. Jag fick famla mig ut till bilen med halvstängda ögon och var såklart farligare än ett fyllo ute på vägen när jag körde den 25 minuter långa bilresan hem. Väl hemma spydde jag en gång till innan jag fick tryckt ned full dos av mina migräntabletter och grävt ned mig under täcket.

Sååå... jag behöver en plan. Jag kan inte kollapsa på grund av ett examensarbete. De små slantarna jag får från jobbet behöver jag verkligen. Och jag vill inte skjuta fram på ventileringen av min uppsats, då hamnar den i vägen när nästa examensarbete börjar (japp, vi skriver två stycken). Så det som återstår är ju att skruva ned en aning på ambitionsnivån. Det behövs, men det är så jäkla svårt. Min klasskamrat sa åt mig att slarva lite. Hellre en dålig uppsats än ingen uppsats. Och det är ju helt rätt, men ändå sitter jag där och fastnar i minidetaljer för att jag vill få till det så bra, så bra... Jag har försökt att sänka ambitionsnivån på jobbet också. Köra lite mer på den tråkiga ridlärar-stilen och mest säga vad eleverna ska rida för övning, inte vara superengagerad i varje litet steg varje ekipage tar. Inse att jag inte kan svara jätteutförligt till alla när 8 elever ropar mitt namn samtidigt i stallet. Men det är så svårt, det sitter ju i ryggmärgen att göra sitt bästa. Dessutom tycker jag att jag redan har dragit ned rejält på min ambitionsnivå jämfört med för några år sedan, så om jag sänker den ännu mer... var hamnar den då? Snart i botten eller, kommer jag att göra ett dåligt jobb då? Men vet ni, om det skulle vara så, så får det ju faktiskt gå. Hellre göra ett dåligt jobb än att få migränanfall varje kväll och sakta men säkert förstöra kroppen.

Det är väldigt lustigt att ha kunskap om stressfysiologi och stresshantering, och att ha full insikt i att jag misshandlar min kropp och hur jag kan göra för att sluta, men att ändå inte se till att ta mig ur det. Men jo, nu måste jag. Nu måste jag börja slarva på riktigt! Som med alla förändringar så är det väl bäst att sätta upp små enkla mål som jag vet att jag kan klara av. Det blir för abstrakt att bara bestämma sig för att dra ned på ambitionsnivån. Som ett första mål kan jag ju till exempel bara skriva på uppsatsen idag, utan att läsa igenom det jag har skrivit flera gånger. Läsa igenom får jag ju göra sedan ändå, när allt är klart. Idag ska jag bara skriva. Och som ett första mål på jobbet kan jag ju börja med att inte svara på en massa mail utanför arbetstid (det trodde ni inte att ridfröknar hade som problem va!). Haha, vad märkligt att sätta upp mål för att försämra sin arbetsinsats. Mål handlar ju alltid annars om att utvecklas och nå högre höjder. Men ärligt talat så tror jag att det finns fler som skulle må bra av att sätta upp "slarvmål" i sina liv. Vilket blir ditt?

torsdag 1 december 2016

Förstår inte

HUR kan en person som uppenbart brukar våld på sin häst fortfarande hyllas av folket? Hur kan så många blunda för alla bilder och filmer som finns där personen sliter och drar sin häst till en extrem rollkur? Jag är helt paff. Jag förstår faktiskt ingenting. Detta måste ju ligga på ett väldigt djupt psykologiskt plan, det måste vara något i "bovens" personlighet som gör att folk blir lite hjärntvättade och inte kan se klart. För miljonte gången, nej en ögonblicksbild är inget man ska döma verkligheten utifrån. Men när det framgår supertydligt, alltså så att jag inte ens hade behövt mina glasögon för att kunna se det (jag ser alltså riktigt värdelöst utan mina glasögon), och personen själv samt alla "fans" ändå på allvar skakar på huvudet och säger "Nääe, det där är bara ögonblicksbilder. Hästen blev lite rädd". Nej men jag kan inte förstå det någonstans, hjälp mig för jag tror att jag håller på att bli galen! Det är som att ställa ut en enorm folksamling i fullkomligt ösregn, ni vet den värsta tänkbara storm där man knappt klarar av att se handen framför sig för allt regn som vräker ned, man drunknar nästan och måste hålla i sig för att inte kastas omkull av vinden. Och så står det en snubbe framför dem och säger "Nänä, det regnar inte! Det är solsken och vindstilla idag". Och då tror hela folksamlingen på snubben, trots att regnet piskar dem i ansiktet och de håller fast sig i busskuren för att inte blåsa bort.

För snälla, det KAN väl inte vara så att det är såhär dressyr ska vara. I så fall vill jag inte ha något med den grenen att göra alls. Men det sjuka är att det finns ju så många som (tack och lov!) rider helt tvärtemot det här, mjukt och väldigt hästvänligt i total harmoni, och det är också dressyr. Eller det är den enda riktiga dressyren om ni frågar mig, det andra är faktiskt djurplågeri. Oj oj oj, så hårt det låter. "Ge dig på dem som på riktigt plågar sina djur istället." Ja, det är förstås värre med hästar som svälter och inte får någon hovvård. Absolut. Men bara för att det finns något värre behöver väl inte detta, som också är riktigt illa, vara okej? Jag ser inte skillnaden mellan att slita hästen i munnen till en extremt stressande och obehaglig form, och att slå sin häst.

Ja, det finns bilder, det finns filmer... Men det syns direkt vem det är på dessa bilder och filmer, och det har ju blivit ett himla liv om att man "hänger ut" och "mobbar" ryttare när man försöker visa exempel på vad som upprör en. Så jag lägger ned det, dessa bevis har förresten fått rejäl spridning innan men ändå viftats bort av de flesta och det är väl det som gör mig så oförstående och ledsen. Och ryttaren som jag har haft i bakhuvudet när jag skrivit detta inlägg är tyvärr inte den enda. Jag känner till andra ryttare som tar sig fram i världen på exakt samma sätt. Som till och med själva lägger ut bilder på rollkursliknande "träning" på sociala medier med stolthet, och får HYLLNINGAR från alla sina "fans". Jag  f ö r s t å r  inte hur folk kan vara så blinda, okunniga, jag vet inte vad? Men som sagt, jag tror att det är något i personens sätt att vara mot andra människor som gör att han eller hon får dem med sig. Plus att personen själv inte förstår att det är fel att dra med all sin kraft i tyglarna så att hästen går med hakan mot bringan, visar ögonvitorna och försöker gapa så mycket den kan under den hårt spända nosgrimman. Hade jag fastnat på en sådan bild... typ om hästen hade snubblat eller hoppat till och jag hade tappat balansen så rejält att jag blivit hängande i tyglarna, alltså jag hade ju skämts ögonen ur mig. Men så finns det alltså ryttare, som dessutom ses som väldigt duktiga och som vinner stora tävlingar, som lägger ut precis sådana bilder med stolthet - och deras bilder handlar inte om att hästen har hoppat till och ryttaren tappat balansen. Det är vanliga träningsbilder.

Allt det här är så synd. Synd om hästarna förstås, synd om alla som inte förstår hur fantastiskt det kan vara att rida utan all den där stressen, utan att ta i allt vad man kan i tyglarna, utan att få träningsvärk i armarna efter ridning, synd om oss som kämpar för att ridning ska vara mjukt och harmoniskt, och synd eftersom det ger en riktigt trist bild av hela ridsporten, folk utanför hästvärlden ser förmodligen med en mindre hjärntvättad syn på dessa bilder och filmer och ser väldigt stressade djur som utsätts för obehag.

måndag 28 november 2016

Pepp i lagom mängd

Jag såg en sån där bild med visdomsord på Facebook. Orden löd: A year from now, everything you're stressing about won't even matter. Det lät ju fint. Det är bara det att det kunde verkligen inte stämma sämre. Jag blev SÅ himla nedstämd när jag insåg att precis allt jag stressar upp mig över nu kommer att spela en jätteroll om ett år. Sedan blev jag sur. Fula, vidriga visdomsord som inte vet någonting om verkligheten alls. De är användbara typ... när man stressar över att hinna få fram adventsljusstakarna. Eller att köpa julklappar. Eller att hinna med bussen, städa, baka och så vidare. Inte alls användbart vid större klumpar i magen än så. Men jag vet, stress kan göra oss väldigt sjuka och då spelar det ingen roll om det är stora, allvarliga saker som faktiskt spelar roll om ett år eller om det är småsaker, för stressen kan vara lika stor oavsett... Men ändå. Vad finns det för visdomsord och pepp för sådant som gnager hål i en och som faktiskt kommer att spela en väldigt stor roll om ett år, och om fem och tio år? Sådant som kan vända upp och ned på våra liv? Jag har inte hittat några sådana visdomsord alls. Men jag vet att det inte hjälper att oroa sig, att det bara blir som att lida två gånger. Det är dock inte så lätt att sluta oroa sig bara för att man har den vetskapen. Det är som att en del av hjärnan tänker rationellt men att den andra, emotionella delen, hela tiden har lite mer att säga till om. Det är nu jag önskar att jag sprang på någon klok gammal gumma som visade sig vara synsk och som kunde hålla om mig och säga "Jag ser att det kommer att ordna sig till det allra bästa, du behöver inte oroa dig alls"!

Nåväl, tanken med min nya kategori "Ryttarhälsa" var ju inte att gnälla om mina problem, utan att inspirera och hjälpa andra. Men kanske är det skönt med lite igenkänning också, det brukar jag själv tycka i alla fall. För själv blev jag som sagt sur över de där visdomsorden som totalt saknade verklighetsförankring. Så enkelt är det sällan. Men man kanske kan använda dem till att fråga sig: Det jag stressar över så mycket nu, kommer det att spela någon som helst roll om ett år? Och om svaret är nej, så kanske man inte behöver strida riktigt så mycket för just det. Men om svaret är ja... ja, då vet jag som sagt inte riktigt vad man ska göra. Är det något man kan påverka så kan man ju lägga upp en plan och försöka få igenom den. Men väldigt ofta handlar oro om sådant som vi inte kan påverka alls. Det är den värsta oron. Och den är komplicerad, för jag tror inte att vi bara kan kalla den värdelös heller. När Sam blev halt så föreställde jag mig det allra värsta, även om jag fullt ut inte kunde tro på det. På kliniken visade det sig att vara det allra värsta. Det blev en enorm chock men någonstans var jag ändå pyttelite tacksam över att jag redan hade tänkt mig det allra värsta i förväg, för chocken hade nog om möjligt blivit ännu större annars. Oron i förväg förhindrade ju inte själva händelsen, Sams skada blev inte mindre allvarlig för att jag låg sömnlös i veckor innan klinikbesöket. Men det påverkade säkert hur jag tog beskedet.

Som med så mycket annat behöver man väl hitta en slags balans i oron. Jag tror inte att man bara ska försöka kväva tankarna, utan istället ta sig själv på allvar. Lyssna på vad det är man är så rädd för. Förbereda sig mentalt. Om man inte kan göra upp en plan för att påverka det man stressar eller oroar sig över, så kan man åtminstone göra upp en plan A, en plan B och en plan C för hur man ska tackla livet om det man är som mest orolig över faktiskt händer. Att skriva ned sina tankar är så underskattat. Nu menar jag inte att skriva i en blogg, utan att verkligen skriva det där allra mest personliga som gnager, förslagsvis i en dagbok eller liknande som ingen annan ska läsa. När man har skrivit ned ett par planer för det värsta tänkbara scenariot så kan oron faktiskt lugna sig lite, det kan kännas som att man har låtit den rationella delen av hjärnan hjälpa den emotionella lite. Grundfunktionen med stress är att den ska hjälpa oss att lösa situationen som är farlig: Typ att vi ska få tillräckligt med adrenalin för att klara av att springa ifrån björnen som snart attackerar oss. I vårt samhälle är det vanligare med långdragen oro över saker som vi inte kan springa ifrån. Men jag menar att vi ändå kan använda oss av oron/stressen, lyssna på den och som sagt skriva ned tänkbara lösningar. När man har gjort det fyller inte längre oron någon funktion, för lösningen har man redan. Nedskriven. Redo att plocka fram om det skulle behövas. Sedan är det tyvärr långt ifrån så enkelt, tankarna kommer tillbaka ändå, men för mig hjälper det i alla fall väldigt mycket att ha en nedskriven nödplan och när tankarna kommer tillbaka och besvärar mig så sätter jag mig och skriver ytterligare en plan. Det är som att den emotionella delen av hjärnan känner sig lite nöjd för en stund då, som om den har blivit lyssnad på och tagen på allvar.

tisdag 22 november 2016

Höger sida... så löjligt enkelt egentligen.

Jag har alltid försökt att göra lite saker från högersidan med mina egna hästar, trots att det traditionella är att "allt" ska göras från vänster sida: knäppa grimman, leda, ta på och av täcken, sadla på och av, tränsa på och av, hoppa upp och av och så vidare, och så vidare... Från allra första början kommer väl det där med vänstersidan från att de ridande militärerna hade svärdet hängande på sin vänstersida. Det var längesedan vi gick omkring med svärd bland hästarna, men det har väl hängt kvar för att det ska vara "ordning och reda" och för enkelhetens skull. Vissa hävdar även att det är för säkerhetens skull, och visst, om en häst har blivit van ända sedan fölsben med att bli mest hanterad från vänstersidan så är det förmodligen det säkraste sättet att hantera den hästen på. Men så dumt det är egentligen. Sedan jag började nosa lite på nh så insåg jag hur oliksidig Kotten redan är (2,5 år gammal!) enbart på grund av att jag gör så mycket från vänster sida. Som sagt, då har jag ändå alltid försökt tänka på att även leda på höger sida och sådär, men det blir verkligen inte alls lika ofta som på vänstersidan. Och nu när jag verkligen har tvingat mig själv till att göra allt från högersidan ett tag så känner jag själv hur extremt konstigt det blir: Jag är som en nybörjare på högersidan! Kan knappt hoppa av hästen på höger sida utan att det känns superklumpigt. Jag tycker att det säger en hel del om hur oliksidiga både vi och hästarna blir av den där jädra vänsterside-hanteringen. 

Så, sedan ungefär en månad tillbaka har jag som sagt tvingat mig själv till att göra det mesta från höger sida. Jodå, det går att ta på både grimma, täcke, sadel och träns från höger sida - även om man får gå runt sedan och knäppa på högersidan. Och det känns jättekonstigt! Haha, det är så sjukt att jag har hållit på med hästar i hela mitt liv och får väldiga problem med att tränsa bara för att jag gör det från höger sida. Men efter en månad med denna på ett sätt enkla och på ett annat sätt svåra omställning så känner jag faktiskt hur jag börjar bli lite bättre på att göra saker på höger sida om hästen. Och jag tycker att jag märker lite skillnad på hästarna också. Jag säger inte att en häst plötsligt blir liksidig i ridningen för att man leder den, tar på utrustningen och sitter på och av på höger sida, men det kan nog ge en liten puff i rätt riktning ändå. Även om hästen inte direkt ändras eller stärks fysiskt av att man har bytt sida (eller gör lika mycket från båda sidor vilket jag förstås ska gå över till sedan när jag har blivit duktigare på att göra saker från höger sida) så ändras den mentalt, det kan jag nästan svära på. Och det som händer i knoppen möjliggör saker vi kan göra med kroppen... (oj vilket käckt egenpåhittat talesätt jag fick till där). 

Fokus på oss ryttare då: Längesedan jag la fokus där nu. Men det är ju min grej egentligen. Hur som helst, vi kan verkligen tjäna på att göra mycket av stallsysslorna med "fel" sida. De flesta av oss håller alltid samma hand längst upp på grepen och sopen, bär hinderstöden och spånbalarna med ena sidan av kroppen, hoppar på och av på vänster sida hästen och så vidare. Det är först när man testar att byta hand, fot eller sida som man inser hur skev man egentligen blir av att jämt göra sakerna från samma sida. Testa idag! Om ni inte redan är duktiga på att arbeta med båda sidor av kroppen så kanske ni som jag kommer att känna er väldigt klumpiga och som nybörjare på nytt när ni provar. Men tänk då om ni fortsätter att kämpa på med er ovana sida lite mer ett tag, ett så enkelt (om än i början frustrerande) sätt att bli mer liksidig! Något som verkligen är viktigt för oss ryttare. 

måndag 21 november 2016

Bus-Abbe

Jag har upptäckt en helt ny sida av Abbe. Nu när han har förstått grejen med bommar, hinder och galopp så går det knappt att hejda honom, och han blir busig som sjutton när det är något sådant skoj på gång. Igår travade vi över en bomserie och direkt efteråt tyckte han att det var dags för galopp. Inget konstigt med det, jag har ju använt mig av bommar för att locka fram galoppen så jag förstår verkligen att han kopplar ihop bommar med galopp. Men med en bockserie? Det kan jag nästan svära på att jag inte har lärt honom... Han är ju så söt ändå, det är inte så värst stora bockar han får till och när jag håller in honom så lyssnar han direkt, utan diskussion. Så nu gäller det att få till en fin balans här: Han får gärna tycka att det är så roligt att galoppera som han tycker nu, men han får inte lära sig att bränna iväg i en himla fart och bocka. Jag försökte lura honom igår genom att fatta galopp på olika ställen varje gång och när han var lite för framåt så blev det ingen galopp utan några volter i trav eller rent av lite fram- och bakdelsvändningar i skritt istället. Det fungerade ganska bra, han lyssnade i alla fall mycket bättre efter mina signaler i slutet av passet än i början.

Sedan har han blivit lite "på eller av". Antingen är han sådär på så att han blir lite hetsig och busig, eller så vill han stänga av helt och stanna. Jag fick ju tips av min nh-tränare att göra halt och hoppa av när han hade gjort något riktigt bra, för att verkligen visa att det var rätt och att ge honom det ultimata berömmet. Jag tyckte att det kändes väldigt konstigt i början, sedan kände jag att det var ganska logiskt och vettigt, men nu börjar jag tveka igen. Abbe lär sig saker väldigt snabbt, och jag tror att han försöker stanna nu för att få känna sig duktig och för att jag ska hoppa av. På ett sätt kanske det är bra, han har fått bättre självförtroende och tycker själv att han har gjort något rätt - då "ska" vi ju stanna. Men på ett annat sätt gillar jag det inte alls, han ska ju inte stanna helt på eget bevåg. Jag tycker att framåtbjudningen är jätteviktig och det känns som att vi tar bort den om han ska koppla ihop "göra rätt" med "stanna och vila". Hm, jag får ta och diskutera detta med min tränare vid nästa tillfälle. Det är egentligen då olika metoder blir intressanta, när man kan ifrågasätta dem och vända och vrida på dem lite. Sedan kanske man kommer fram till att jo, den metoden passar bra ändå på grund av ditten och datten, eller så kanske den bara lämpar sig vid vissa tillfällen, eller inte alls för oss. Och det är väldigt skönt med en tränare som man faktiskt kan diskutera så med, istället för att känna att man måste hålla med om precis allt.

fredag 18 november 2016

Deppigt

Igår var Casey på återbesök hos veterinären och hältan hade inte blivit ett dugg bättre. Röntgen visade lite pålagringar i vänster framknä, och om de kan stanna av och han kan bli ohalt igen eller om de kommer att bli värre vet vi inte. Casey behandlades i alla fall idag igen och fick en ny återbesökstid.

Jag är förstås jättedeppig. Visst, han är snart 20 år och har hopptävlat mycket som ung, men det klart att jag helst vill att han ska vara en superfräsch krutgubbe tills han är långt över 30. Det enda sköna i eländet är att han inte har ont av att "bara vara". Alltså varken ont i knäet (som det verkar) eller ont av det psykiskt. Hältan syns fortfarande bara när vi longerar i vänster varv på ganska hårt underlag, i övrigt ser han väldigt nöjd ut med livet. Det är gott. Sam hade ont hela tiden, han vågade inte lägga sig ned, han hade inte bara kunnat gå hemma i hagen och ha det gott. Tyvärr. Kaboom blev också för kass till slut för att ha det bra. Det vore ledsamt och jättetråkigt om det visar sig att Caseys knä aldrig kommer att hålla för ridning igen, men tack och lov ändå för att det inte är tal om att han måste sluta sina dagar. Jag vet att det är något man måste räkna med som djurägare, och man vill ALLTID slippa det förstås, men med tanke på att vi miste Sam och Kaboom förra året så hade jag nog knäckts totalt om jag skulle mista Casey nu också. Fast jag knäcktes totalt efter Sam. Ofta känns det som att jag ligger kvar där, drygt ett år tillbaka i tiden, och inte vet hur jag ska ta mig vidare. Men så är jag ändå här, samtidigt, för tiden har bara gått och kroppen måste följa med tiden. Usch, nu bubblar det där upp igen.

Boxvila tills på lördag nu på grund av infektionsrisken. Trååkigt. Men Casey är i alla fall väldigt bra på att stå inne, han tar det hela med ro och ser nöjd ut trots allt. Älskade häst! Snälla, nu kan det väl ändå få vara min tur med ett litet mirakel?

onsdag 16 november 2016

Det går i lufselilufs


Vem är det som rider?
Det är mamma som rider.
Det går i sakta trav, i sakta trav.
Vem är det som rider?
Det är pappa som rider.
Det går i galopp, i galopp.
Vem är det som rider?
Det är morfar som rider.
Det går i lufselilufs, i lufselilufs.
Vem är det som rider?
Det är barnen som rider.
Det går i hoppande skutt, i hoppande skutt.

Ovanstående fantastiska dikt från Barnkammarboken kan man höra Åke Arvidsson läsa upp här: http://www.last.fm/music/%C3%85ke+Arvidsson/_/Vem+%C3%A4r+det+som+rider

Igår gick det i sakta trav. För mig och... Kotten! Fast det kändes mer som lufselilufs. Han är ju så förbenat duktig (förutom när han river ned gigantiska första hjälpen-skåp, lägger sig på stallgången när hovarna ska kratsas, rymmer ur hagen och så vidare...) att jag inte kunde låta bli att prova lite trav. Med betoning på lite, jag lovar att jag inte har glömt bort att han bara är 2,5 år. "Ridpassets" längd var nog 7 minuter tror jag. Vi körde på en egen variant för att få Kotten att dels känna att vi hade roligt och dels förstå broms och gas. Det finns ju många olika metoder och modeller för inridning och utbildning av hästar, här kör vi inte på Flyingemodellen utan på jaga mamma-modellen. Min snälla mor har ju vid de två tidigare ridtillfällena på Kotten hållit honom i ett grimskaft, det tyckte jag kändes onödigt idag eftersom han är så cool så jag bad henne att gå en bit framför honom istället. Jag hade en idé och den fungerade ganska bra.

Jag sa: "Nu skrittar vi". Mamma gick iväg med raska steg samtidigt som jag tryckte till med skänklarna och smackade. Kotten började skritta.

Jag sa: "Nu gör vi halt". Mamma stannade samtidigt som jag gjorde en förhållning och sa ptro. Kotten gjorde halt.

Jag sa: "Nu svänger vi vänster"... eh ja, ni förstår modellen vid det här laget va? 

Sedan kom vi ju till det där med traven. "Vi får ta lite trav också", sa jag. "Det skulle jag ha väntat med till nästa gång", sa mamma. "Okej", sa jag, "men spring lite nu är du snäll för vi ska trava i alla fall". Varpå mamma skuttade iväg på långsidan som en vrålbusig B-ponny och gav ifrån sig något pipljud i stil med hur Kotten själv brukar låta när han blir busig. Kanske bäst att hålla i manen, tänkte jag... Sedan kom lufselilufset. Lufs, ett steg, lufs, två steg. Lufs, lufs, lufselilufs. En trav så stilla och stabil att jag fick ta i för att kunna rida lätt i den. Och lättridningen var Kotten kanske inte sådär överdrivet förtjust i. "Hörredu vad gör du nu? Ska du bli ännu längre, ställa dig upp över mig sådär??" och så tänkte han med öronen. Vet ni vad jag menar? När hästen vinklar öronen utåt-bakåt. Inte sura öron, men väääldigt fundersamma öron som visar att tankarna rasslar omkring mellan öronen som lådan med trasiga julgranskulor uppe på vinden. Nästan en hel långsida i trav blev det. Och jag var överlycklig förstås, varje litet framsteg är SÅ häftigt!

måndag 14 november 2016

Hur är det att vara ridlärare?

Ridläraryrket, hur ser folk på det egentligen? Jag tror att det ofta är rätt så missförstått och fint rosa-fluff-molns-uppmålat. Men jag vet, innan jag själv blev ridlärare så kunde inte jag heller föreställa mig hur yrket egentligen var.

Så jag tänkte svara på några vanliga uppfattningar/kommentarer som jag kan få höra i stallet. Innan ni börjar läsa så kan jag ju bara klargöra att jag älskar mitt jobb och att detta är ett inlägg skrivet med glimten i ögat.

"Men är detta ditt jobb? Får du betalt för det?" - Nänä, jag hjälper dig och 56 andra förvirrade och hästrädda föräldrar att se skillnad på fram- och bakdelen på hästen och lär era barn hur de ska hålla i tyglarna, att de ska sätta sig ned och ställa sig upp i vartannat steg i traven och att hästen inte bockar när den rör på örat, två kvällar i veckan 30 veckor om året enbart för att jag inte har något annat att göra!

"Rider du själv också eller, och har hållit på med hästar innan och så?" - Mjää du vet, allting finns på Youtube nu för tiden. En regnig helg passade jag på att plöja igenom alla avsnitt av Ponnyakuten, sedan kände jag mig redo för att lära ut det här med ridning!

"Hästar är så gulliga och roliga att jobba med!" - Jaa visst är de söta! Speciellt förra veckan när alla stona brunstade och jag fick gnugga 16 kletiga bakben varav en tredjedel av damerna inte tyckte att jag hade där att göra alls. Eller igår när en häst fick för sig att skottkärran som stått i hörnet i ridhuset i de 5 år hästen har bott här plötsligt var livsfarlig, varpå hästen stack iväg i fullt sken och bockade av sin stackars rädda ryttare som jag hade satt på just den hästen för att den alltid är så snäll och inte gör en fluga förnär. Eller förut när hästarna hade bestämt sig för att vara helt galna vid insläppet och jag höll på att bli översprungen och nertrampad i leran. De är så söööta!

"Barn är så gulliga och roliga att jobba med!" - Ja här kan jag inte ens säga emot. Det är de verkligen! De är rent av för gulliga för att bli avkastade och sparkade på, och det är givetvis något jag försöker att undvika till 200% men så var det ju det här, att hästar lever och sådär... Men absolut, det är en ren fröjd att se i ögonvrån hur 5-åriga Maja-Lisa på 17 kg rider för nära hästen framför sig och om två sekunder kommer att få ett par bakhovar swischandes förbi sitt lilla ansikte för att hon inte riktigt klarar av att ta in allvaret i "Rid inte för nära varandra, hästarna kan sparkas" som ridfröken har sagt 30 gånger sedan lektionen började idag, och för att ridfröken i just den stunden råkade ha blicken på lilla Pelle som plötsligt hade tröttnat på att rida och bestämt sig för att hoppa av i farten och sätta sig i mitten av ridhuset för att bygga sandslott.

"Jaha, är det din tur att få rida lite nu då, när lektionerna är färdiga för kvällen?" - Ja åh vad jag känner mig peppad på ett ridpass med någon av lektionshästarna som redan har gått tre lektioner var ikväll, och vilken energi och tid jag har till det nu när jag redan har sprungit omkring i stallet och ridhuset non-stop i 6 timmar, efter 1 timmas kontorsarbete, och dessutom har ungefär 1 timmas stalljobb som väntar mig innan klockan är 23 och ja... ja, då ska jag nog ta mig ett härligt midnattspass istället för att åka hem och lägga mig. Jag ska ju trots allt inte alls upp dagen efter och göra andra saker.


Än en gång - detta är på skoj! Men det kanske finns någon gnutta överdriven sanning i det också.

fredag 11 november 2016

Tummen ner?

Efter att ha fått min första "ogilla" eller "tummen ner" på Youtube och blivit väldigt förvånad över hur illa det känns, undrar jag: VARFÖR finns tummen ner på Youtube? På Instagram och Facebook har man tidigare bara kunnat gilla och kommentera, nu kan man ju även "reagera" på Facebook med arg gubbe, ledsen gubbe och så vidare... Också jättedumt. Visst, finns det bara ett gilla-alternativ så kan ju folk ändå skriva i en kommentar att de inte gillar vad-det-nu-är, men det är ju såå mycket lättare för folk att snabbt klicka på tummen ner eller arg gubbe. Utan chans att lämna någon förklaring eller konstruktiv kritik.

Haha, jag förstår inte ens att jag sitter och skriver detta. Det låter ju så löjligt med arga gubbar och tummar som pekar nedåt! Men jag tror att symbolerna betyder mer än vad man kan tro. När jag lite senare läste vuxna människors fruktansvärt elaka kommentarer till Sanna Nielsen för att hon ska vara julvärd och hade en tröja och ett läppstift som inte föll några avundsjuka människor i smaken... Alltså de uttryckte sig på ett sätt som blev ren mobbning, på nätet, från vuxna människor! Ja då blev jag så himla arg. Inom hästvärlden är ju detta med att "hänga ut" ryttare på "ögonblicksbilder" ett aktuellt ämne, men det är stor skillnad på att visa verkligheten för att få igång en debatt, och på att sitta och häva ur sig elakheter kring någons utseende. Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut inte att det är okej med elakheter mot ryttare som rider för hårt heller. Jag tycker att det är bra att dressyrens märkliga utveckling har börjat uppmärksammas och att vi uppenbarligen måste visa exempel från verkligheten för att folk ska vakna - men jag tycker inte att det är bra om folk börjar ge sig på personer och gör mobbning utav det. Tänk barn och ungdomar som växer upp i sociala medier - de får dagligen se hur vuxna människor mobbar och häver ur sig precis vad som helst så länge de sitter bakom sina skärmar. Och så försöker vi prata om mobbning och kränkningar i skolan... Snacka om att känna sig motarbetad när Internet, som barnen har tillgång till dygnet runt, är smockfullt av vuxna människor som inte kan uppföra sig. Och åter till den lilla, till synes oskyldiga "tummen ner" - fy faaasen för att få sitt youtubeklipp eller sin facebookstatus ogillad i 14-årsåldern! Fast barn och ungdomar kanske inte tar lika hårt på det som vuxna? Åh, nu blir jag sådär supernyfiken. Det finns så mycket kring barn IT och som är outforskat och jättespännande.

Vad var det jag fick tummen ner på då? Nu handlar egentligen inte detta inlägg om att jag fick en tumme ner på ett litet klipp på Youtube, buhu jag är 27 år och klarar inte av att alla inte gillar mig... Nej, det handlar om vad vi känner behov av att ogilla/kommentera negativt om och hur man kan göra det på olika sätt. Någon tyckte visst inte om klippet där jag hoppade en liten bana med Abbe. Första gången han hoppade bana, kanske femte gången han hoppade överhuvudtaget. Och några av de allra första galoppfattningarna. Såklart att det inte ser snyggt ut, det håller jag med om! Han skyndar sig iväg lite och travar-traven blandas med lite halvgalopp ibland vilket nästan får honom att se halt ut. Han försöker liksom galoppera med frambenen och trava med bakbenen, för att han är lite exalterad. Men det är just det, folk kan döma så snabbt på nätet. Nu kanske ni tycker att jag säger emot mig själv, jag som nyss tyckte att det var bra att bilder och filmer på "hård ridning" uppmärksammas? Dömer inte jag lite väl snabbt då? Tål jag inte min egen medicin? Men jag har skrivit om det förut, jag tycker faktiskt att man kan se skillnad på hård ridning och på en vinglig/orutinerad häst. Eller en orutinerad ryttare för den delen. Det är skillnad på att sitta och banka, såga, rycka och dra som toppberidare eller elitryttare, och på att vingla runt lite på en hoppbana för första gången. Ryttaren kan rida mjukt och schysst även om allt inte ser perfekt ut. Ibland kan det dock vara svårt att se skillnaden - och då kan det mycket väl vara så att man behöver se mer innan man värderar ridningen! Om man nu ens behöver värdera ridningen. En bild med en häst bakom lodplan och där ryttaren ser ut att sitta och såga och dra - den säger faktiskt inte mycket alls. Även om bilden i sig inte ser trevlig ut så KAN det ha hänt något i just det ögonblicket som inte hörde till vanligheterna. Det är jag helt med på. Men om det dyker upp bild efter bild där ryttaren ser ut att rida så, och dessutom film - ja då får man börja bli misstänksam. Men. Att mobba för det? Absolut, absolut inte. Det leder ingenvart, det spelar ju ingen roll vem det är som sitter och drar i handbromsen för kung och fosterland - själv har jag till exempel ingen aning om någons namn från "Breedersbilderna", förutom exemplet på god ridning (Charlotte Dujardin). Jag bryr mig heller inte ett smack om namn på ryttarna som rider på ett hårdare sätt, det är inte dem som personer jag vill ifrågasätta utan att den sortens ridning är okej och till och med är något som många ser upp till.

Det blev kanske ett rörigt inlägg. Men dels: fasen vilken hemsk mobbare vilken duktig småbarnsmamma och förskolefröken som helst kan bli på nätet. Och dels: vi måste väl kunna diskutera sådant som inte är bra, utan att det blir mobbning och utan att det som faktiskt inte är mobbning kallas för det?

måndag 7 november 2016

Det svänger fort / Kotten får själv berätta...

Hallå brudar! Det är mest brudar som läser här va? Eller va, människobrudar? Mattanter med andra ord. Jaja, mat är ju gott så.

På tal om mat! Idag när matte ledde in mig i stallet så såg jag de allra ljuvligaste äpplen jag någonsin sett stå i en hink i stallet. Wow, vilken överraskning till mig! Matte verkade väldigt trött när hon hämtade mig från hagen, och lite sur också, hon muttrade något om de härliga kardborrarna jag gned in i hovskägget, luggen, manen och svansen förut. Det där är så roligt förresten, kardborrar är ju helfestliga för de fastnar så lätt och sitter som berget - man kan fixa jätteroliga frillor på sig själv. Och jag vet det bästa kardborrestället i hela världen, det finns i min hage! Men det roliga är att matte har letat och letat, både i år och förra året när jag hittade kardborrestället, men hon lyckas inte hitta det! Hon säger att det är helt omöjligt, för hon tycker att hon har tittat överallt i hagen och ändå kommer jag med nya kardborrar i luggen dagen därpå. Haha! Jag ska aldrig säga var det superbästa kardborrestället finns någonstans. Huuuur som helst, matte var ju trött, och lite sur, när hon tog in mig. Därför blev jag faktiskt en smula förvånad när jag fick se hinken med äpplen till bara mig. Den stod i och för sig lite dumt till, det var lite svårt att komma åt, men matte ville säkert bara se hur vig jag var. Hon stannade mig en bit ifrån hinken, i och för sig för att tjöta med de andra mattanterna men det måste även ha varit för att jag skulle få plocka med mig hinken och dess innehåll. Jösses, vad jag fick sträcka på mig! Ni skulle ha sett! Lite tråkigt var det att matte inte såg, hon tjötade bara mattant-tjöt och verkade liksom ha glömt bort att jag skulle få visa min vighet. Jag fick tag på hinken men när jag skulle lyfta den så råkade jag visst dra med mig något skräp från väggen som ramlade ned på golvet ihop med alla äpplen. Åh, vad gott det skulle bli att sätta i sig alla goda, smaskiga... Men vet ni? Nu fattade jag ingenting, för matte blev jättearg! Jag fick inga äpplen alls utan blev fastspänd på stallgången. Mattanterna skrattade och tog kort och matte sa att hon skulle sälja mig på Blocket. Jaha, hon kan ju glömma att jag tänker visa min vighet och andra bra egenskaper om hon bara är ute efter att kunna skriva ned dem i en annons?


Jag tror att det var det där skräpet som jag råkade dra med mig från väggen som matte blev så upprörd över. Visst, skräpet bestod av ett ganska stort och tungt skåp. Och visst, det var fyllt av miljoner småprylar: plåster, termometrar, tejp, flaskor, burkar, tuber, saxar och en massa annat. Allt hamnade på golvet fast det syns inte på den här bilden som ena mattanten tog. Det är lite synd, för jag tyckte att det såg fint ut. Och något annat som inte syns på bilden är alla äpplen som låg ihop med alla prylar från skåpet! Så ja, jag tycker faktiskt att det var lite tråkigt att ingen kunde föreviga detta ögonblick från rätt vinkel så att man kunde se hur bra jag hade gjort det.

Men som sagt, matte verkade inte alls tycka att det var bra utan gick runt helt tyst och kändes superarg. Typ lika arg som när jag var liten och precis hade fattat att man måste få hovarna kratsade, men ändå försökte lägga mig på matte för att skoja lite. Jaja, hon och en annan mattant lyfte bort skåpet - de behövde vara två! Helt otroligt vad svaga ni människor är, jag klarade ju lätt att lyfta ned det där helt själv. Sedan plockade matte upp alla miljoner prylar som hade ramlat ur skåpet och sist men inte minst plockade hon upp alla äpplen. Men - jag fick inga! Nu var jag helt säker på att hon var sur. Sedan skulle hon ta bort alla fina kardborrar från hovskägg, lugg, man och svans och då tyckte hon att jag skulle stå still. Men hallå, stå still när jag precis hade blivit lurad på en massa äpplen? Nä, jag tänkte då inte stå still och skulle matte sura så tänkte jag också göra det. Matte fortsatte dock, hon blev alldeles varm och det var nästan läskigt hur arg hon kändes, fast hon sa inget. Bara drog kardborre efter kardborre ur min fina frilla. Efter typ jättelång tid hämtade hon saxen och klippte av en stor tuss av min man! Med de allra bästa kardborrarna i. Hon sa att det ändå inte syns för att jag har så mycket hår, men alltså hon får passa sig för att klippa bort mer för det är ju mitt hårsvall som brudarna i hagen intill faller för. Sedan fick jag äntligen det jag hade väntat på alldeles för länge - äpplen! Men matte var fortfarande ganska tyst och det kändes som att hon inte riktigt tyckte att jag var värd godiset. Jag tyckte att jag var värd det dock, och när matte släppte ut mig i hagen igen så ruskade jag mig ur grimman själv för jag var faktiskt sur på henne. Vi var som två fula surisar. Imorgon är dock en annan dag och då hoppas jag att matte är lite gladare, för då gör hon mycket roligare saker än att dra kardborrar ur håret på mig. Då blir jag också glad. Och ju gladare man är, desto fler äpplen får man.

fredag 4 november 2016

Fantastisk dag i stallet

Igår lyfte verkligen hästarna mig från tentaångesten och upp på rosa fluffiga moln, i all sin vardagsenkelhet. Det var ingen speciell träning, det var ingen speciell dag, det var bara en helt vanlig eftermiddag efter sex timmars tentaskrivande. Det var minusgrader, lite snö dinglade ned från himlen och blev otroligt vacker i paddockstrålkastarnas sken.

Fast lite speciellt var det ändå, eller det blev det, för jag red Kotten för andra gången. Det kanske inte går att kalla det "ridning" i och för sig, jag satt upp på hans rygg och skrittade runt lite medan mamma höll i ett grimskaft som en slags säkerhetslina... Det känns helt knasigt att Kotten är så cool och stabil, det är som att han har blivit sutten på betydligt mer än två gånger i sitt liv. Men han är verkligen helt med på noterna, så igår bad jag mamma att bara hålla längst ut i grimskaftet och inte göra något, så fick jag prova att lägga på lite skänkel till smackningen och lite tygel till ptro:et, röstkommandona är han ju helt klockren på efter all träning från marken. Det känns som att jag hoppar över en massa steg, men han kopplade i alla fall detta och kom fram i skritt och gjorde halt, endast utifrån mina signaler från hans rygg. Jag kan inte beskriva hur häftigt det är att lära en häst detta. Jag hade egentligen bara tänkt att sitta på Kotten innan vintern, och sedan börja inridningen till våren. Men eftersom han är så otroligt cool med "ridningen" hittills, och väldigt lätt blir uttråkad, tänker jag nog fortsätta att sitta upp på honom en gång i veckan eller varannan vecka och befästa det här med framåtdrivande och förhållande hjälper. Skönt att ha det jobbet gjort, liksom. Men jag pratar endast om 5-10 minuters uppsutten träning! En gång var 7-14 dag ungefär. Alltså verkligen inget som är fysiskt ansträngande för honom, han är ju bara 2,5 år gammal och har mycket kvar att växa. Sedan är det i och för sig kanske vettigare att börja rida tidigt på en liten häst som växer väldigt långsamt än på en häst som ska bli jättestor och som växer hysteriskt snabbt, vilket min Sam gjorde. Jag kommer inte ihåg exakt, men jag tror inte att jag satt på honom förrän han var 3 år och vi tog det väldigt, väldigt långsamt framåt med många längre vilor mellan omgångarna.

Efter att ha ridit omkring på min lilla Kottskrott var jag såklart redan upplyft till de fluffiga molnen, och jag var såå peppad på att rida mer. Abbe hade redan motionerats i skogen och det tyckte jag kunde räcka efter gårdagens hoppning, så jag lånade den gode Ripasso för första gången på ett par månader. Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om honom innan, men det är min mosters häst som är efter samma hingst som Sam var, är lika gammal som Sam skulle ha varit, och är lika stor (180 cm) som Sam var. Inom hästvärlden kallas det väl bara syskon om hästarna har samma mamma, men att kalla Sam och Ripasso för något annat än bröder känns ju bara löjligt. Hur som helst så var det så ljuvligt att dansa lite med honom på kvällskvisten! Att sitta i en stor, rund och schwungig galopp igen... obeskrivligt. "Så, nu lever jag. Det här är anledningen till att jag lever!" är ungefär vad jag brukar tänka när jag får förmånen att rida en sådan häst. Att känna sig som ett med hästen, åh vad häftigt det är.

Slutligen provade jag lite övningar med Casey lös, liknande de övningar jag fick göra med Kotten på nh-träningen. Bara i skritt förstås, vilket han förstod själv. Han höll bra fokus på mig, hade innerörat vinklat mot mig hela tiden och uppmärksammade minsta tecken på att byta varv, stanna och komma igång i skritt igen. Men att komma in till mig i mitten... ha, snacka om att jag blev dissad. Så fort jag backade och satte mig ned så lufsade han glatt mot staketet där han kom åt lite gräs. Efter ganska många försök kom han dock in till mig, och efter några lyckade försök mullrade han med ett dovt gnäggande när han kom fram till mig och fick beröm. Svårt att förklara, men har ni hört ett sto prata med sitt föl? Brum, brum, brum... Haha, jag vet inte varför han gjorde det. Det var ju hur bedårande som helst, men jag tror faktiskt inte att det var av kärlek utan snarare av att han förväntade sig godis. När jag berömmer brukar det ju ibland komma en godis efteråt. Sötnosen fick nöja sig med klappar för stunden, sedan blev det godis inne i krubban.

Haha, det fick bli en fulsöt gammal bild på Ripasso, Sam och Casey under någon av deras märkliga lekar. Bästa gänget.

torsdag 3 november 2016

Hopp och galopp med Abbe

Här kommer det lite film från igår när Abbe och jag hoppade, ptja vi skulle kunna kalla det en bana kanske? Två pyttehinder som resulterade i fyra språng efter varandra och lite svängar däremellan, jo men nog blev det en liten nybörjarbana! Jag känner mig som en nybörjare mest hela tiden nu. Det här med att hoppa in en häst är vingligt. Nu är inte Abbe någon unghäst men det vinglar ändå, det var värst i början dock, innan mamsen kom och kunde filma. Då var visst energin på väg att dippa också för det blev ingen galopp mellan hindren, men jag får väl redan påminna mig själv om att han precis har börjat galoppera under ryttare. På slutet av filmen fattar vi till och med galopp på volt utan hjälp av något hinder! Jag veeet att det inte ser mycket ut för världen när man inte känner till hur klurig vägen dit har varit, men som ni hör på mammas glädjepip så är det verkligen helt fantastiskt bra för oss, där vi befinner oss nu.

Min förhoppning är att jag ska kunna jämföra den här filmen med en ny om ett år eller så. Redan nu ångrar jag att vi inte filmade hur det såg ut precis i början, när han kom till oss för 5 månader sedan. Det har hänt massor!

onsdag 2 november 2016

Nytt och svårt

I söndags var det full fart hemma i stallet, min tränare kom nämligen till oss och vi var 6 ekipage som deltog. Jag var med både på Abbe, i sadeln, och med Kotten, på marken.

Abbe skötte sig som vanligt alldeles strålande. Jag fick dock en släng av nybörjarkänslan och kunde helt plötsligt ingenting. Fram- och bakdelsvändningar som jag brukar kunna känna mig lite vass på och sitta och leka med hela vintern när marken är frusen och förpassar oss till skrittjobb, är jääättesvårt med Abbe. Vi fick i läxa att öva dem från marken istället. Sedan gjorde vi någon konstig böjövning på volt där jag skulle överdriva känslan i innertygeln genom att vinkla armen helt knasigt, jag kände mig inte klok någonstans. Abbe tyckte inte heller att det var riktigt klokt till en början, han kände väl min förvirring och blev alldeles förvirrad han med - vilket resulterade i att han chansade hejvilt på vad det var jag ville. Då mindes han väl att det där med galopp har ju hon den rödhåriga tjatat om hur mycket som helst det senaste, så det måste vara det hon vill! Så ja, vi galopperade runt på en liten 10-metersvolt och jag bara skrattade och klappade honom. Men vi fick gå tillbaka till böjövningen... Det duger tydligen inte att hoppa över en massa steg. Det tog tid, men till slut hörde jag hur det klirrade till i huvudet på både Abbe och mig och vi fick till e
n bärighet med lite lättare framdel.

Detta pass resulterade i 100% failbilder, håll till godo.

Abbe när han missförstod och gasade iväg i galopp istället...

... och sedan galopperade omkring ganska nöjd med sig själv!

Som sagt, jääättekonstig ser man ut när man ska överdriva en rörelse för att hitta en känsla. Don't try this at home, typ.

Abbe surar till när vi ska göra en bakdelsvändning, sånt trams när man bara kan svänga liksom!

Bäst att sura en stund efteråt också.

Kotten då. Haha! Vi fick börja med att byta tränset mot en repgrimma. Nybörjarkänslan kom direkt igen. Jag äger en repgrimma, men jag vet inte riktigt varför... jag har ingen aning om hur man använder den. De få gånger jag har provat så har jag inte förstått skillnaden på den och en vanlig grimma. Jag blev inte så jättemycket klokare på just det faktiskt, för efter att tränaren hade jobbat med Kotten i repgrimma en liten stund så ändrade hon sig och tog av den. Hon kollade av så att han gick att driva fram, vända och stanna när han var lös. Och det är ju inga problem. Men det blir tråååååkigt efter tre sekunder tycker Kotten. Då tittar han ut på hästarna i hagen bredvid ridbanan eller stannar och äter gräs i hörnen. Han fick öva sig på att hålla fokus och vi letade efter att innerörat skulle vinklas mot den som jobbade med honom. Tränaren visade först, sedan provade jag. Mitt i min "jag-kan-ingenting!"-hjärtklappning och mitt nybörjarfumlande kändes det lite skönt att Kotten höll ganska bra fokus på mig och att han faktiskt kom in till mig när jag satte mig ned. Men jag förstår att vi har mycket att jobba med. Och jag fick upp ögonen för hur oliksidig han är (redan!), för även om jag försöker tänka på att göra saker från höger sida ibland så blir det ju säkert minst 80% av all hantering som sker från vänster sida. Han är verkligen en helt annan häst i vänster och höger varv. En annan grej jag fick upp ögonen för är att även Kotten har ett stort behov av att kunna tugga ordentligt vid inlärning. Trots att jag är en sån nosgrimmemotståndare så har jag haft ett Micklemträns (eller rättare sagt en kopia av det) på Kottis. För att... ptja, tyvärr har jag ingen riktigt bra anledning. Jag hade inte tillräckligt med cobträns när Kotten köptes, och så kom jag över ett begagnat som var billigt. Jag tänkte inte ens på att nosgrimman inte går att ta av på det, från början tänkte jag nog rentav att det var bra att ha en löst spänd nosgrimma på honom eftersom han vill bita tag i precis allt, och Micklemnosgrimman ligger ju inte an mot några tänder. Men nu när jag så tydligt har sett att Kotten börjar tugga rejält så fort han har förstått något, så förstår jag att det är viktigt för hans inlärning att jobba mycket utan nosgrimma och även utan bett. Mmm... det betyder att jag behöver köpa en större repgrimma också, så att inte den sitter för tight runt nosen.


Maria och Knutte som också var med.

Alltså... Jag kan faktiskt sätta mig in i varför många inbitna "engelska" ryttare (alltså vanliga dressyr- och hoppryttare) viftar bort natural horsemanship-tänket med att det är flummigt hippie-hittepå som bara är för såna som inte klarar av att rida ordentligt (märk väl att jag inte tycker det, men tyvärr känner jag folk som på allvar uttrycker sig så). Jag kan inte försvara dem och jag tycker att det är helt fel av dem att vara så trångsynta och dessutom tala illa om något som de inte har någon kunskap om, men jag kan som sagt sätta mig in i varför. Jag känner det själv. Hela ens verklighet, det man har lärt sig sedan ridlekis och vidare uppåt i sin ryttarutbildning, vänds lite upp och ned på och det kommer helt plötsligt in nya, lite obekväma och jobbiga perspektiv. Obekväma och jobbiga för att man måste prova något nytt, något man inte kan och som förstås är jättesvårt i början. Att känna sig som en nybörjare igen, trots att man vet att man kan rida och att man kan ta den lite snabbare, enklare vägen. Det är jättejobbigt. Människor är ofta lata av naturen och självklart är det många som avfärdar ett annat sätt att tänka eftersom det helt enkelt blir för jobbigt att lära sig något nytt, att mixtra med det man redan vet att man kan så perfekt. Men det är där det vänder för mig. För jag kan ju inte. Det spelar ingen roll att jag har ridit i hela mitt liv, att jag har tävlat, ridit in unghästar, är ridinstruktör. Man blir ju aldrig fullärd och efter att ha sett vad lite nh-tänk kan göra med den vanliga träningen så inser jag att det bara är att kavla upp ärmarna och sätta sig in i detta. Inte kasta av sig dressyrfracken (om jag hade haft någon) och hoppa i westernskjortan, utan ta med det ena tänket in i den andra grenen. Blanda. Känna sig hur okunnig som helst. Lära sig igen. Med målet att ha exemplariskt skolade hästar som utför sina uppgifter med ren glädje. Mmm, vilken målbild!

fredag 28 oktober 2016

Stackars mattes knasboll

Igår var vi iväg till veterinären med älskade Casey. Det kändes förstås inte roligt alls, speciellt inte med tanke på att de senaste turerna till veterinären (med Sam och Kaboom) resulterade i det värsta tänkbara. Denna gång åkte jag dock hem med lite hopp, en häst som blivit behandlad för carpit, alltså inflammation i ett framknä, och en återbesökstid om tre veckor.

När jag ringde min veterinär förra veckan var Casey ganska så tydligt halt vid longering. Igår visade han ingen hälta vare sig på böjprov eller vid longering på plant underlag. Till slut fick vi gå ut på gårdsplanen där det var hårt underlag som gick lite uppför och nedför, och just där det gick nedför kom hältan fram. Märkligt eftersom jag såg den så tydligt på vanligt plant paddockunderlag förra veckan. Casey bedövades i hovled, kotled och till slut i carpus där hältan då släcktes. Min veterinär sa att knän kan vara luriga, hältan kan komma och gå väldigt mycket, vilket ju stämmer bra in på Caseys hälta.

Så han behandlades i carpus och fick ett jättebandage (med smileysar på) som han ska ha på sig i lite drygt ett dygn, då han också ska stå på boxvila eftersom han blivit stucken i så många leder. Bandage och boxvila enbart för infektionsrisken alltså, så det ser värre ut än vad det är. Eller förresten, det kanske det inte alls gör. Med min erfarenhet så kan det lika gärna vara värre än vad det ser ut. Han kan ha ramlat på knäet eller knixat till med det i en av alla vilda lekar i hagen, ja detta är väl vad jag hoppas på... Så att det inte är något som långsamt smugit sig fram under ridningen på grund av felbelastning, att han egentligen har ont någon annanstans o.s.v. Planen nu är i alla fall att han ska stå på box tills på lördag, sedan får han gå ut på lösdriften igen men inte med huliganen Kotten utan med ett 26-årigt gammalt sto som helst står still. Kotten åker in på box på nätterna istället. Eller så får Casey gå med pensionären i hagen på dagen och komma in på box på natten, jag har inte riktigt bestämt mig över det än. Hans bakben stelnar till när han står på box så jag tror i alla fall att det bästa för honom vore att gå på lösdriften med en riktigt lugn kompis. Hur som helst så lär jag få hålla Kotten och Casey skilda ett bra tag tills detta har läkt ordentligt, vilket är jättetråkigt, men så är det ju bara.

Blä blä, det är aldrig kul med skadade/sjuka djur. Idag ska jag skämma bort Casey som den kung han är, det var faktiskt lite synd om honom igår. Han är lite känslig, "lättkränkt", så han var inte så glad efter att ha blivit stucken i benet flera gånger. Till råga på allt hade ett får gått in i hans hästtransport när vi skulle åka hem! Haha, det är så skön stämning hos min veterinär alltså. En massa underbara djur som lufsar runt lösa och vet precis att de ska akta sig för bilarna men att det kan bjudas på något smaskigt vid fikabordet, eller som fåret Märta då som hade kommit på att det ofta ligger lite spill från foder och godis längst fram i transporterna. Jag hade gärna tagit med henne hem, hon var hur söt och go som helst, men Casey hävdade bestämt att det faktiskt inte gick att gå i närheten av transporten så länge fåret var där. Vi fick putta ut henne och hon gick lite motvilligt med på att traska bort till människorna som stod och fikade istället.

- Vill ni ha vitt bandage eller rött med smileysar på? 
- SMILEYSAR! JAG BEHÖVER SMILEYSAR NU!!!

onsdag 26 oktober 2016

Galopperar som om han aldrig gjort annat!

Galoppen har känts så långt borta med Abbe, det har nästan känts omöjligt ibland. Hela tiden har jag dock tänkt att den nog ska gå att trolla fram med lite hoppning, men det har liksom inte blivit av. Nu har jag dock fått lite fart på hoppandet och ta mig tusan, galoppen kom som ett brev på posten (den metaforen kanske inte är så användbar längre? Som en chattbubbla i Messenger?)! Kanske är det bra att vi inte har börjat hoppa förrän nu, tiden fram till idag har ju varit väldigt viktig med att lära känna varandra, allt lyftande på hovarna över stock och sten, lite grundstyrka i dressyren och så vidare.

Igår hoppade vi ett par enkla hinder och Abbe visste precis vad det handlade om. Han bjöd hur fint som helst på hindren och landade i galopp varje gång. Att han har förstått vad det handlar om gör så gott, och vi har verkligen hittat den där känslan som Emmeli pratade om på sist träning. Att jag måste lära honom att "lyfta" för att fatta galopp, snarare än att länga. Hoppen blir ju verkligen lyft, och lyckas jag ta fram och förmedla den känslan även utan hinder inblandade så fattar han mycket riktigt galopp. Ridning är verkligen som magi! Nästa projekt blir att lära mamma att få till samma känsla, det var längesedan hon galopperade nu och jag tror att både hon och jag kommer att bli väldigt glada när hon och Abbe galopperar ihop.

Högergaloppen är dessutom riktigt fin. Jag skulle säga att det är nästan som vilken ridhästs galopp som helst, om än lite markbunden kanske. Vänstergaloppen är däremot lite klurigare, den blir lätt fyrtaktig och Abbe trycker sig inåt när vi galopperar i vänster varv. Men... vad spelar det för roll i dagsläget? Han har precis, den senaste veckan egentligen, förstått det här med galopp under ryttare och just nu handlar det enbart om att fortsätta att berömma honom så fort han galopperar. Det hade inte ens behövt vara rätt galopp i rätt varv i dagsläget, men det är han duktig med. Med tanke på hur bra galoppen är för att precis ha börjat med den, så blir jag helt exalterad över hur fin galoppen kan vara om ett år! Om vi får hålla oss hela och friska, såklart. Alltid den "lilla" detaljen när det rör vår härliga sport.

måndag 24 oktober 2016

Uppsittning - Check!

Ja, nu var det gjort då. Första uppsittningen på Kotten, vid ganska så exakt 2,5 års ålder. Hans reaktion: "Eh, vad är det som är så märkvärdigt? Ska vi gå nu eller?" Min reaktion: "Han är så liten!"

Alltså, han var så duktig. Precis som jag hade väntat mig så var det inga problem alls. Först hängde jag på honom några varv i skritt, sedan satt jag upp ihopkurad som en liten boll med all vikt i stigbyglarna. Mamma hjälpte till och höll i honom. Sakta rätade jag sakta upp mig, det brukar hästarna reagera på, men Kotten verkade inte ens förstå att jag var uppe på hans rygg? Vi skrittade lite och han brydde sig fortfarande inte, det var som om han aldrig hade gjort annat. Innan jag hoppade av la jag till och med vikten på rumpan ned i sadeln och det brydde han sig inte heller om. Så jag satt på honom precis som på vilken vuxen häst som helst och han blinkade inte ens. Underbart, det är ju precis så det ska vara. Nu är han är cool kille rent temperaments- och personlighetsmässigt, men jag känner mig ändå stolt som en tupp förstås, för inte kunde han ens stå still när man bad honom när han kom till mig för ett år sedan. Jag har allt fått jobba, men jag tror faktiskt att det värsta jobbet är gjort. Den där första tiden när han skulle lära sig att man inte kan bitas, springa över människor, att man måste få hovarna kratsade utan att lägga sig på människan och så vidare... Den var nog tuffast. Nu är det bara massa skoj kvar? (HAHA, de där orden får jag säkert äta upp big time).

Det är för övrigt något alldeles jättespeciellt det där med att helt plötsligt sitta på en unghäst som man har känt och grejat med sedan den var föl. Jag köpte ju Kotten när han var ett år, men han föddes på mitt jobb så jag kände honom redan som bebis. Visst, det kanske var ännu mer speciellt när jag satt upp på Sam som var vår egna uppfödning och som jag verkligen hade haft i händerna sedan dag ett. Sam hade jag så extremt mycket framtidsdrömmar med, och vi hade något speciellt ihop, så var det bara. Men nu ska jag inte sitta här och jämföra hästar, jag saknar Sam och jag kommer aldrig att fatta varför han fick lämna livet för tidigt, men jag är jätteglad över att det går bra med Kotten och det var hur häftigt som helst att få sitta på hans rygg idag.

Det enda som känns tråkigt är att det är sååå långt kvar tills jag kan rida honom. Han är bara 2,5 år och dessutom av en ras som växer väldigt långsamt och länge. Det är ju i och för sig en tröst, jag tyckte att han kändes väldigt liten att sitta på idag men jag tror faktiskt inte att jag behöver oroa mig så mycket - han blir i alla fall inte mindre... Mamman växte mycket ända till 7 års ålder så jag tror säkert att Kotten också kommer att göra det. Annars blir det tråkigt, väldigt tråkigt. Men det kan jag inte riktigt bekymra mig över nu. Sedan vet jag ju att jag ska njuta av den här tiden, jag kan lära honom så mycket mer från marken, jag kan sitta upp fler gånger på honom och lära honom grunderna i skritt så länge vid tar mikropass på bara några minuter. Och under tiden har jag en massa dagar över i veckan, då han bör vila, som jag kan lägga på Casey och Abbe.

Kanske världens fulaste bild, det ser ut som att den stackars ponnyn ska välta. Men faktum är att han var hur stadig som helst och vid just detta ögonblicket bara tyckte att det var tråkigt att stå still, så han skrapade lite med hoven i marken... 

lördag 22 oktober 2016

Det händer grejer



Självklart lyckades jag att fota fel sida igår när jag ville ha en bild att jämföra mot den vi tog för 5 månader sedan när Abbe precis hade landat hemma på gården. Men nog ser man ändå att det har hänt grejer med hans kropp. Det är dock ingenting mot vad som har hänt med hans självförtroende! Han var ingen komplicerad häst när han kom hit, men han var ganska försiktig av sig och stressade upp sig lätt. Det kan han fortfarande göra, men tilliten är så enorm att man blir lite rörd. "Det är livsfarligt!" kan Abbe säga, "Nope, det är det inte, prova!" säger jag eller mamma, och den svarta lilla pärlan litar på oss och provar. 

Igår fattade vi faktiskt både vänster och höger galopp på ridbanan. Alltså, förstår ni? Det är så stort, jag fällde nog någon liten glädjetår. Det är kul för att Abbe har utvecklats och lärt sig, och det känns ju så bra för mig också som är hans "lärare". Det i kombination med att jag idag fick riktigt fint betyg och feedback på förra kursens skitläskiga examinerande rapport gör att jag flyger omkring på moln för en stund. Abbe kände sig också riktigt nöjd med sig själv kan jag säga, det märktes så tydligt på honom när han hade förstått att det var galopp jag bad om. Jag gjorde fattningen i samma hörn varje gång, och efter bara ett par gånger så visste han ju att det var där han skulle komma fram i galopp - så innan hörnet växte han typ 20 cm och kunde knappt bärga sig! En gång blev det till och med ett litet bus-rusk på huvudet, ojoj... 

Hur vi har kommit hit? Jag är absolut ingen expert, men det är inte så svårt egentligen. Tvärtom handlar det om att göra det enkelt. Och att låta det ta tid. Att aldrig göra något som känns för svårt för hästen, extremt långsamma steg framåt gällande "styrketräningen", ha roligt med hinder och bus, skogsridning, jämt, jämt, jämt tänka på att allt man gör ska leda till ett ökat självförtroende hos hästen. Självklart kan det få kännas lite svårt en stund medan man lär sig något helt nytt, men aldrig ett helt pass utan det svåra ska alltid gå över i en känsla av att ha förstått och ha lyckats. Jag FÖRSTÅR att det kan låta fisförnämt, som om att jag säger att vi minsann aldrig gör fel, men jag vill verkligen lyfta en träningsfilosofi där fokus ligger på att hästen ska ha roligt och tycka att den är bäst i världen. I den filosofin finns det inget utrymme för hårda tag, sparka på och håll igen, bära runt 600 kg häst i tyglarna, korva ihop i en form som kroppen inte är redo för, spänna in, tvinga och så vidare. Det klart att jag också gör fel, men jag tycker inte att felen blir så förödande om man hela tiden försöker tänka på att vara ödmjuk mot hästen och att ta det lugnt framåt. Något som många förhoppningsvis fortfarande tycker låter självklart, men som jag tyvärr ser att en del har glömt bort. 

Abbe hade säkert kunnat lära sig att fatta galopp betydligt tidigare, eller redan nu arbeta i en högre form på dressyrbanan, eller varit startklar för en hoppklass, men jag kan svära på att om vi hade gått så snabbt framåt så hade han inte litat lika mycket på mig och utfört uppgifterna med lika stort självförtroende och med lika stor glädje som han gör nu.