onsdag 21 juni 2017

Tittig häst

De senaste kvällarna innan jag har somnat har jag underhållit mig med att googla tips på vad man kan göra med väldigt tittiga, skyggande och spända hästar. Jag trodde att jag hade kläm på det men lille Abbsingen har satt mig på prov nu. Snälla, lugna, goa Abbe - plötsligt har världen blivit jättefarlig! Han var i och för sig tittig redan för ett år sedan när han kom till oss, jag kommer ihåg hur han totalvägrade att gå in i paddocken första gången jag hade lagt ut helt vanliga bommar där. Men så verkade han aldrig ha sett bommar innan heller, och det gick ju ganska lugnt till när han väl vågade närma sig. Så jag har räknat honom som en normalt vaken häst. Nu är det som om han har blivit betydligt tittigare, och framförallt gör han så stora grejer med sin långbenta kropp så fort det är något han tycker är läskigt. Han skyggar undan så rejält att jag har varit nära på att tugga grus flera gånger.

Det första jag har gjort är givetvis att rannsaka mig själv. Tittig, spänd häst beror på ryttaren. Eller? Oftast är det ju så. Och när vi ska passera eller ta oss över något som Abbe har kastat sig åt sidan för tidigare så är det nog 100% mitt fel att det händer igen och igen, för hur mycket jag än försöker att inte lägga något fokus alls på den "läskiga" grejen så gör jag säkert det ändå. Sitter och är lite beredd i sadeln liksom. Men så kan vi rida ute i grönskan och jag är verkligen TOTALT oförberedd, därmed totalt avslappnad och har inte en tanke på att han skulle kunna bli tittig, och ändå kommer det plötsligt ett megaskutt åt sidan, för en buske som skilde sig lite från mängden eller något(???). Det är väl ingenting, så har Casey gjort i 13 år. Men när det efterföljs av drak-elefant-blås genom näsborrarna, någon slags stress-tölt och bakskygghet under resten av ridturen så är det inte så himla kul.

Det finns väl tusen anledningar till varför det har blivit så. Det första jag tänker på är att något känns fel i kroppen, men så är Abbe finare än någonsin i dressyren och rör sig väldigt mjukt och villigt framåt när han är avspänd. Till exempel när vi var ute på pay and jump - då var han inte ett dugg tittig och han bjöd superfint på alla hinder och gjorde allt jag bad honom med glädje. Så jag tror faktiskt att kroppen är okej. Det andra jag kommer att tänka på är att han inte litar på mig tillräckligt bra, eller att vår relation överlag inte är tillräckligt stark. För det tredje jag kommer att tänka på är att han har överskottsenergi och/eller att han har fått såpass bra "ridhästmuskler" och balans nu att han klarar av att lägga fokus på en massa annat - vilket låter ganska logiskt men då kommer jag tillbaka till det här med vår relation. För det ska inte spela någon roll hur mycket överskottsenergi en liten häst har, den ska ändå lyssna på sin människa och hålla sig på mattan. Fråga Kotten. Och nu menar jag såklart inte att det är Abbes fel, utan att det alltså är mitt uppdrag att bättra på vår relation så att han är såpass trygg i sig själv och med mig så att han kan konstatera att något är läskigt, men att det ändå är viktigare att göra det jag vill = behålla lugnet och fokuset.

Så... mina googlingar har resulterat i hur mycket tips som helst. Det är bara det, att de säger emot varandra. En del menar att man ska miljöträna mycket, verkligen visa hästen läskiga saker, andra menar att då talar man bara om för hästen att den ska vara tittig. En del säger att man bara ska rida framåt, framåt, framåt, aldrig tillåta hästen att titta till. Bara ignorera när den skyggar, kastar sig, springer iväg, och fortsätta följa sin plan och tänka framåt. En del säger istället att man ska stanna och inte fortsätta gå förrän hästen har slappnat av. En del säger ställ hästen ifrån det läskiga, andra säger ställ hästen mot det läskiga. Rid rakt förbi, rid öppna förbi, rygga förbi, gör ditten, gör datten... Ahhh! Hade internet varit en bok så hade jag kastat den i väggen. Strunt i allt det där. För ett par dagar sedan insåg jag att jag har ju faktiskt lyckats tidigare. Sam var ängslig som unghäst. Jösses vad jag promenerade med honom. Promenerade och promenerade, och hälften av gångerna blev han livrädd för något, slet sig och sprang hem. Jag gick gråtandes efter hela vägen hem och hittade en upprörd häst med trasig grimma och grimskaft utanför mammahästens hage. Och jag promenerade vidare. Det hände igen och igen. Men med två steg framåt och ett steg bakåt så blev det väldigt långsamt bättre. Vi gjorde sönder ungefär 20 grimmor vid lastträning också. Sedan när jag började rida honom så backade han i full fart ned i djupa diken. Usch vad rädd jag var. Men det var min Sam, det var min fölunge och min framtid, så järnviljan gjorde att jag bara svalde all rädsla och körde på. Vi miljötränade varje dag. Gick fram till läskiga saker, luktade på dem, gick på dem, åt godis ifrån dem. När Sam var sju år var han så cool att han hade kunnat bli polishäst, jag är säker på det. Det fanns ingenting som skrämde honom längre. Jag lyckades på något vis, jag märkte det nog inte ens längsmed vägen, men det var som att jag insåg det plötsligt en dag. Och lyckades jag med honom så klart att jag ska lyckas med Abbe också, han är inte hälften så dramatisk som Sam var. Älskade Sam, vad jag saknar honom.


Och miljöträningen har börjat. Stackars Abbe ser väldigt bekymrad ut när dagens mineraler plötsligt bara serveras på den superfarliga plastmattan, eller inne i vedhuset där han hävdar att det bor varulvar och vampyrer. Mintgodis ligger plötsligt ute på spånbalar med fladdrande plast, traktorer och brunnslock. Longering sker i det där livsfarliga hörnet i hagen där ridtravarätande tigrar befinner sig och så måste man lyssna och göra övergångar precis där. Men... när han lyckas, när han inser att han bara behöver lyssna på mig och följa instruktionerna, så har jag redan märkt hur nöjd han blir. Frust. Som en människa som plötsligt sänker sina axlar efter att ha sprungit omkring med dem högt uppe vid öronen. Tugg och smask. Efteråt ska han vältra sig i gos och beröm. Det blir nog bra, jag får än en gång ta på mig världens största tålamod. Skönt att Kotten är inne i en otroligt bra period då han verkligen vill göra precis allt jag säger, för tålamodet hade kanske inte räckt till en extremt bråkig Kotte också.

Läääskigt... måste jag stå still här? Det är monster där borta. Vi måste springa till stallet nu, fort, snälla?

Vedhuset!? Tänker jag aldrig gå i närheten av, det kan du glömma! Vadå mineralerna serveras där idag? Jaha... då får jag väl... jag kan kanske ta en liten smak dårå.

torsdag 15 juni 2017

Ride with your mind

Nu är det TVÅ månader sedan jag var på clinic med Elaine Butler och tittade på "Ride with your mind"-träningar. Men. Jag ska försöka återge lite om den dagen nu ändå.

För det första, jag vet inte riktigt vad jag skriver om när jag skriver "Ride with your mind". Det är ett slags koncept eller en träningsfilosofi som jag inte är inläst på alls. Jag har bara varit på en clinic under en dag och återger min upplevelse av det. Utifrån det skulle jag vilja förklara Ride with your mind som helt vanlig god ridning. Så som den borde vara i alla fall. Att sätta namn och göra speciella koncept av vanligt sunt förnuft får det egentligen att klia lite i mig, men å andra sidan kanske det behövs idag när "god ridning" och "sunt förnuft" av väldigt många förväxlas med hård ridning, en ryttare i total bakvikt och all balans i ett par tyglar som sågar i hästens mun varje steg, flaxande skänklar och en häst som knäpper av med nosen mot bringan, ryggen sänkt och bakben och framben som knappt ser ut att sitta på samma häst. Det blir ju inte lättare av att ett sådant ekipage kan gå och vinna en dressyrtävling heller.

Som jag förstår det handlar Ride with your mind om vår så otroligt viktiga sits. Att kunna koppla ihop tanken med kroppen så att vi kan sitta så som vi vill och behöver i sadeln för att hästen ska kunna arbeta på ett ultimat sätt. Clinicen började med att alla deltagande ekipage red varsitt pass på morgonen/förmiddagen. Under det passet identifierades ryttarnas sitsproblem varpå detta filmades. Under samma pass fick ryttarna instruktioner om hur de skulle tänka för att rätta till sitt sitsproblem. Till exempel pratades det mycket om att kroppen var som en säck fylld med sand, och att man kanske hade lite för mycket sand på ett ställe och helt tomt med sand på ett annat ställe. Då fick ryttaren tänka sig att hen fördelade sanden lite bättre och det hjälpte jättemycket för att räta upp/slappna av/sitta till eller vad det nu handlade om. Ett annat exempel var att man ska tänka att man sitter på en pilatesboll som man lyfter upp mot taket med sina ben. Att man t.ex. "plockar upp bollen" mellan benen innan en galoppfattning och sedan "släpper bollen" när man bryter av till trav. Instruktionerna var alltså mer gestaltande och begripliga än de vanliga "Sträck på dig! Slappna av i skänklarna! Ner med hälarna!". När ryttaren hade fått kläm på detta filmades ekipaget igen.

Efter lunch var det dags för fyra(!) timmars teori. Då tittade vi på varje ryttares filmer. Först klippen innan ryttaren hade fått sitt sitsfel "rättat". Elaine pausade ofta och förklarade vad problemet med sitsen var, sittandes på stolar eller pilatesbollar fick vi alla testa att inta en sådan sits och känna hur det kändes. Vi tittade även på hur hästen arbetade när ryttaren hade sådan sits. Därefter förklarade Elaine med sina gestaltande instruktioner igen hur vi skulle tänka för att rätta till sitsen. Alla provade, och sedan visades klippet där ryttaren gjorde detta under förmiddagspasset. Då såg vi också hur mycket bättre hästen arbetade när sitsen var bättre. Vi gick alltså igenom alla ryttares filmklipp och fick se många olika sitsproblem, jag kände igen mig i många av dem. Två ryttare hade hoppat så det blev även fokus på hoppsitsen vilket var jätteintressant. Snacka om högsta nivån av sitsnörderi, sitta där och titta, prova, känna och försöka förstå i fyra timmar! Allt var logiskt och det var väl egentligen inget nytt kring själva sitsen, MEN det var för mig nya gestaltande sätt att tänka för att få till det. En grej jag tog med mig särskilt mycket gällande hoppsitsen var "belly button behind shins" (ja, allt var på engelska förresten). Alltså ryttarens navel ska vara bakom, eller åtminstone i samma linje som ryttarens skenben. I praktiken blir det lättast att tänka bak med rumpan mot bakvalvet, och fram (eller egentligen stilla) med skenbenen. Jag har ett jättefel i min hoppsits, och det är att jag nästan alltid slänger fram överlivet och står på tå i stigbyglarna. Naveln hamnar långt framför mina skenben och det blir någon ful fällknivssits. Det går bra så länge allting går som planerat, men skulle hästen tvärnita eller något annat oväntat hända så sitter jag extremt löst med den sitsen fick jag förklarat för mig.



Ibland åker underskänklarna bak också... ser egentligen bättre ut än bilderna ovanför tycker jag, men tydligen så sitter jag ännu mer löst ju längre avståndet mellan min navel och mina skenben är.

Lite mer bak med rumpan och fram med skenbenen här så hade det kanske varit godkänt. 

Efter teorin var det dags för alla ekipage att rida sitt eftermiddags/kvällspass. Då fick de än en gång rida med sin sits "tillrättad", och jag som satt på läktaren såg jätteskillnad på ryttarnas sits, ridning och även hur hästen arbetade jämfört med förmiddagspassen! Jag blev väldigt inspirerad och sugen på att vara med vid nästa tillfälle (kanske inte blir förrän nästa år men). 

Samtidigt - nu ska man ju vara lite kritisk till allt. Fast att förbättra ryttarens sits är jag aldrig kritisk mot, det kan liksom inte vara dåligt. Och inget i denna träning uppfattade jag som dåligt, men däremot kanske inte det enda man kan leva efter. Och det är säkert inte tanken heller. När jag sitter och ska försöka få upp Abbe i galopp så finns det inte en chans att jag hinner med att tänka på sandsäckar och tennisbollar och olika djurläten. Jag går på 100% känsla för att få honom att galoppera. När man sitter på en spänd häst som ska lotsas runt på sin första pay and ride kanske man har nog att tänka på. Alltså, det var så ofantligt mycket information kring sitsen och ungefär tusen saker man skulle tänka på samtidigt, så jag kände att jag själv skulle nog helt och hållet glömma bort att rida. Jag tror att man får försöka dela upp all information från en sådan träning och befästa en sak i taget. Som nu när jag verkligen försöker fokusera på naveln bakom skenbenen. Det är liksom allt jag kan hinna med att tänka på när jag hoppar ett hinder. Resten av alla detaljer i hoppsitsen får jag ta i nästa steg, när detta steg sitter i ryggmärgen. Och först och främst ska jag tänka framåt för att överhuvudtaget få Abbe att våga hoppa. Så, om man har höga ambitioner och lätt sätter höga krav på sig själv så tror jag att man kan bli lite smått knäckt av alla sitsdetaljer man ska slipa på. Många ryttare på clinicen var lite uppgivna efter det första passet. Det kändes som att de inte kunde rida, sa de. Sedan är ju det ett viktigt steg i utvecklingen, att man inser att ojdå, jag kunde visst inte det här. Men när jag gör si och så istället så fungerar det. Det känns jättesvårt i början när man ska ändra på något så invant som sitsen. Jag känner kanske att jag bara hade blivit förtvivlad om jag hade åkt på en sådan träning med Abbe i dagsläget, men med en mer utbildad häst där man kan lägga lite mer fokus på just sitsen så är jag övertygad om att denna träning är GULD. 

onsdag 14 juni 2017

Mycket galopputbildning nu

Galopputbildning låter ju seriöst. Det är inte mer avancerat än att jag filar på Abbes galoppfattningar samt lär Kotten att fatta galopp med mig på ryggen. Är det likt? kan man undra. Att lära en åttaårig travare och att lära en treårig irish cob att fatta galopp under ryttare alltså. Ja och nej. Det finns givetvis likheter men också olikheter.

Abbe började jag egentligen lära för ungefär ett år sedan, men det är först nu jag tycker att man kan kalla det galoppfattning. Innan har det mest handlat om att peppa honom och få honom att förstå att det är fullt tillåtet och önskvärt att han galopperar. För att fatta galopp på Abbe i dagsläget behöver han ha en ganska samlad trav innan, man får tänka "uppåt" snarare än framåt och det underlättar om man taggar till honom lite så att han bli lite småbusig, haha! Vänstergaloppen fattar han jättefint nu. Högergaloppen är kämpig, där väljer han fortfarande nio av tio gånger att slänga ut bakbenen brett isär och lååångt bakom sig och vräka sig fram i trav, trots att jag har försökt att samla och samla i fattningen. Jag tror att han vet vad jag menar, men det är jobbigt och tar emot lite. När Abbe väl har kommit upp i galopp så hjälper jag honom med takten i varje språng. Utan att sitta och nöta med hjälperna försöker jag tänka en ny galoppfattning i varje språng, och verkligen höra tretakten i mitt huvud och i min kropp hela tiden. Sedan gäller det att bryta av till trav medan galoppen fortfarande har den takt och rytm jag önskar, och det handlar om väldigt korta sträckor. Vi kanske galopperar ett halvt varv på en stor volt, en långsida på ridbanan eller uppför en ganska kort backe. Innan det är dags för ny fattning är det viktigt att Abbe har sansat sig och inte är stressad, vilket han innan har blivit efter varje galopp. Det verkar dock som att det börjar släppa nu.


Kotten började jag egentligen också lära för längesedan, och då från marken. Vi har ett kommando för galopp när jag står på marken som han kan och lyssnar på varje gång. Nu när jag ska börja galoppera uppsuttet på honom så är det inte riktigt så lätt att jag bara kan använda kommandot för galopp - men det är helt klart till mycket stor hjälp. Kotten kan inte, eller framförallt bör inte, samla sig något alls i traven än så när jag ska fatta galopp på honom tänker jag bara framåt. Upp i en lite friskare trav, höja energinivån, och sedan lägga på galoppfattning (jag lägger mer vikt på ytter sittben och tänker att jag lämnar plats till insidan) i ett hörn, över en bom eller bakom en annan häst på uteritt. Samtidigt som jag använder röstkommandot som vi har för galopp med mig på marken förstås. Hittills har det gått väldigt bra, igår när vi övade lite i paddocken var första gången jag fick be honom ganska många gånger innan det resulterade i galopp. Eftersom röstkommandot sitter väldigt bra så tror jag att Kotten, precis som Abbe, vet vad jag menar - men när Kotten inte fattar galopp direkt handlar det nog mycket om att han är fundersam på balansen. Han kan fortfarande vara lite "trög" och ändra sig flera gånger innan han bestämt sig för hur han måste stå på de tre hovar han har kvar när man ska lyfta en hov för att kratsa. Då är det inte konstigt om han behöver fundera lite på hur han ska galoppera med ryttare på ryggen utan att tappa balansen. När han väl har kommit upp i galopp så är det betydligt lättare än med Abbe. Jag bara ställer mig upp och hänger med, galopperar gör han så runt och fint på egen hand. Men gällande sträckorna i galopp är det precis likadant som med Abbe - vi galopperar ytterst få språng innan jag bryter av till trav igen. Jag har sett många unghästar galoppera lite längre än vad de egentligen orkar och därmed börjat tycka att ridning är jobbigt, att de står emot skänkeln, att de blir motvilliga till arbete. Nu är det ju själva fattningen Kotten ska lära sig, att arbeta i galopp kommer senare.


Nu när jag skrev detta blev jag jättesugen på att filma när jag övar galoppfattning med Abbe och Kotten, för att få se om skillnaderna och likheterna syns lika tydligt som de känns. Det är ändå väldigt roligt att lära två så olika hästar samma sak! Och de är otroligt positiva och duktiga båda två. Den tredje förresten, Casey knas, var sötare än socker igår. Det är han väl alltid men alltså... jag red på Kotten och tog med Casey som handhäst i skogen. Om man kan göra så med en treåring kan väl diskuteras men det gick fint i alla fall. Sedan red vi ner i paddocken där jag släppte Casey lös medan Kotten och jag övade på galoppfattningar - och då travade Casey efter oss, varv efter varv. Sååå söt. Han visste att han var lös, jag hade tagit av honom grimman och han hade gått iväg och ätit lite gräs i kanterna direkt, men när vi började springa så ville han minsann vara med! Ljuvliga, ljuvliga pälsklingar.

lördag 10 juni 2017

Duktiga Abbe!

Så otroligt bra Abbe skötte sig på träningstävlingen idag! Han var helt lugn, kikade lite på hindren inne på banan men tog sig över alla. Ett stannade han faktiskt på, men jag tackade mig själv för att jag bara hade valt 30 cm så att vi ändå kunde skritta över direkt. Det känns mycket bättre än att vända ifrån hindret och rida mot det igen, när stoppet beror på att hästen tycker att det är läskigt alltså. Så 30 cm tog vi oss runt felfritt, med en ganska spänd och tittig känsla. Runda nummer två, 40 cm, var hur kul som helst - det tyckte Abbe också! Han bjöd fint på hindren och galopperade i vänster galopp så fort vi var i vänster varv. I höger varv travade han med lite galoppinslag fram... Jag vet inte hur många gånger jag har talat om för folk idag att han är en travare, hade ett halvblod eller liknande rört sig på det sättet så hade man kanske börjat fundera på om hästen såg halt ut. Alltså galopp fram och trav bak eller lite blandat hit och dit i varje steg - det kan lätt misstas för en hälta om man tror att hästen rör sig så hela tiden.

Hur som helst, vi lyckades visst rulla av en av de 40 cm höga bommarna (hur går det ens till?) så felfritt blev det inte, men så mycket bättre det gick än den första rundan ändå! Jätteroligt verkligen. Nu är jag taggad på att träna mer! En grej som på ett sätt var skönt men på ett annat sätt var ganska synd var att vi inte hade med några grindar, infångare, vattenmatta eller liknande. Bara vanliga bommar och hinderstöd. Men det kanske var bra den här allra första gången, så kommer både Abbe och jag vara superpositiva nästa gång och då kanske det är med någon liten grind eller annat som vi också måste lära oss att ta oss över. Det är ju sånt där jag verkligen vill kunna kliva över ifall han stoppar, men å andra sidan finns det väl inte någon grind i världen som bara är 30 cm så jag får skärpa mig helt enkelt. Nästa hopptillfälle får bli löshoppning tror jag, så ska jag dra fram en massa tittiga saker som Abbe får lov att ta sig över i lugn och ro utan att jag ska sitta där och störa.




Haha, lille Abbe... Läskigt, men okej då!

 Hahahaaa! Sån skön stil!


Just det, bakbenen ska med också...


fredag 9 juni 2017

Hoppträning + betslingsfunderingar

I tisdags var vi iväg på hoppträning igen, Abbe och jag. Eller hoppning och hoppning... men ja. För oss är det det. Jag var inte supermotiverad med tanke på hur virrig Abbe hade varit dagarna innan. Tack och lov var han dock sitt bästa jag på träningen och imponderade verkligen på mig! Först i uppvärmningen, då han faktiskt galopperade bättre än någonsin. I vänstergaloppen kunde det vissa stunder kännas som en helt vanlig "ridhästgalopp". Högergaloppen är inte där än, men den var också bättre än någonsin innan.

Sedan hoppningen. Jag fegade lite precis i början eftersom han ett par dagar innan hade tvärnitat och kastat sig åt sidan på minsta lilla bom hemma i paddocken. Men han hoppade trots att jag fegade, dock hamnade jag lite efter och det blev inget bra flyt liksom. Min tränare beskrev ungefär hur livrädd jag såg ut och då tog jag mig i kragen och skärpte till mig. Det är bara att sudda ut alla tankar och minnen om att det kan slå tvärnit - och enbart se en inre bild av ett ekipage i full fart över hinder utan minsta tvekan. Då gick det som på räls. Visst, det blev en del skutt med total bensallad men det spelar ju ingen roll så länge han hoppar över på något sätt. Att ryttarens tankar spelar så stor roll, det är nästan läskigt. Jag fegar ur ibland vid hoppning men jag vet att jag "bara" behöver lura hjärnan att jag är totalt orädd och flyger fram över hindren för att det ska gå bra. Då brukar jag föreställa mig en bild av ett fälttävlansekipage som med helt perfekt flyt klipper hinder efter hinder i ett ganska högt tempo. I verkligheten blir det då ett lagom tempo över pyttesmå rivbara kryss... Målet uppnått med andra ord.




Typiskt lyxproblem: träns/betsling. Vad passar Abbe bäst? Alltså inte utseendemässigt utan vad han trivs med bäst, vad som fungerar bäst för vår kommunikation. Sist hoppträning hade jag bett utan nosgrimma då Abbe är väldigt känslig i munnen och när han blir lite stressad, vilket är lätt hänt när man åker ut på ett nytt ställe, så väljer han att greja en hel del med bettet i munnen. Det tycker jag att han kan få lov att göra när vi bara är iväg på en liten hoppträning ihop med ett annat ekipage, jag tror att det är en viktig del i att han verkligen ska lita på och acceptera bettet. Många hade ju direkt reagerat med att sätta dit en nosgrimma för att få bättre fokus från hästens sida och därmed en bättre kommunikation. Och det kanske är det bästa, jag vet inte riktigt. Det är ungefär så jag tänker när det är hubertusjakt och vi ska fara fram i full fart i ett sällskap på 40 ekipage, eller om jag rider ut på en helt grön liten Kotte som jag verkligen måste kunna bromsa, eller typ... när jag tävlar dressyr (tävlade, det var så längesedan nu) för då måste man ju ha nosgrimma enligt TR, eller när jag rider en häst som redan är helt tillfreds med bettet och det egentligen gör varken från eller till att ha på en löst spänd nosgrimma eller ej... om jag kanske av utseendemässiga skäl skulle föredra nosgrimman den gången eller bara inte orkar ta av den från tränset som jag hade tänkt använda den dagen.


Ja, nosgrimmans vara eller icke vara kan jag tydligen sväva iväg hur mycket som helst om, men hur som helst så var jag inte helt nöjd med att hoppa honom på bett då det ibland blir lite knasiga kaninskutt, han hoppar av tidigt, han hoppar av sent... Som vilken unghäst som helst. Och JAG, som inte har hoppat ordentligt på länge, är så jäkla ringrostig att jag inte är sådär superföljsam som jag tycker att man behöver vara om sprången blir lite si och så i början. Vilket leder till att jag är jätterädd att jag ska bli hängandes i Abbes känsliga mun ifall jag är lite efter i sprången. Eftersom Abbe är mycket tillfreds på bettlöst och lyssnar bättre på det än på bett, så provade jag i tisdags att hoppa med hackamore. Jag är dock inte nöjd med det heller. Egentligen rider jag honom inte så mycket på hack eftersom det är onödigt skarpt. Ett sladdrigt sidepull brukar vara standardhuvudlaget hemma, men där fick jag dra gränsen för vad jag åker ut på hoppträning med. Inte sidepull i sig alltså men just det sidepullet jag äger - för det sitter i ärlighetens namn inte stabilt alls på hästens huvud. Det är perfekt att lulla runt med i skogen eller hemma i paddocken på halvlånga tyglar, men att rida med korta tyglar och stöd mot ett hinder skulle resultera i att detta sidepull rörde sig hit och dit. Så, därav hacket. Det var bättre än med bett, jag kunde ha ett jämt, lätt stöd hela tiden på ett sätt som inte fungerar med bett än - vilket jag tror bidrog till den bra galoppen faktiskt. Men jag tycker att hacket är onödigt skarpt och framförallt upptäckte jag först på bilderna att inte det heller sitter bra! Det sitter för långt ned, det är för löst spänt och sidostyckena glider mot ögonen. Jag som provade och testade länge när jag satte det på huvudlaget, men det blev visst inte bra ändå.



Definitionen av bensallad...


Nu har jag gjort två extra hål (så mycket som det gick) på sidostyckena och höjt hacket, spänt åt remmen under så att vinkeln blir max 45 grader och klippt av de irriterande sidostyckena till nosgrimman. När hacket sitter högre upp och skänklarna i korrekt vinkel så kommer förhoppningsvis inte sidostyckena att röra sig mot ögonen heller, men jag ska testa ikväll så får jag se. Annars är ett stabilt och välsittande sidepull, alternativt ett hackamoreträns med en lägre käkrem samt betydligt kortare hackamoreskänklar högst upp på min "relativt onödiga hästprylar"-önskelista. Jag väntar och hoppas på att Taur ska ha lite rea frampå, för de har så fina bettlösa huvudlag. Kottis vill också ha ett fint bettlöst alternativ, och det som är så bra med det är att han och Abbe kan dela. Casey räcker dock ut tungan åt bettlöst. Mer om det en annan gång...

Ja just det, jag höll på att glömma skriva - imorgon ska Abbe och jag iväg på vår första pay and jump! Vi ska drämma till med de imponerande höjderna 30 och 40 cm, spännande!

måndag 5 juni 2017

Dagens hästar

Casey - Hoppade jag upp barbacka i grimma på för att rida bort till vår hovslagare. Det var första gången Casey var i smedjan och misstänksam som han är stod han och spände sig till tusen lääänge innan han till slut insåg att det nog inte var någon fara. Fortfarande inte helt tillfreds efter skoningen när jag tog kortet dock (ignorera den knasiga kameravinkeln, jag kan lova att hovarna ser ut enligt bokens alla regler i verkligheten). Mer tillfreds efteråt när vi skrittade en runda i skogen!



Kotten - Longerades över stockarna på gärdet. Han var som ett vilddjur när jag skrittade fram honom, och när jag började longera KUNDE han verkligen inte låta bli att springa av sig lite innan han kunde lyssna. "Piiiiiiiiiiip!" lät han och galopperade både rätt och fel galopp hur stadigt som helst på volten. Sedan trodde jag att han var redo för att jobba, men då kom han på att han fortfarande hade lite för mycket energi kvar, la en rejäl bockbrall och lät "piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!" igen. Åh vad söt han är. Och vacker! Vilket lyxproblem att ha svårt att slita blicken från sin egna häst. Duktig är han också. Så otroligt duktig. Efter att ha busat av sig lyssnade han helt felfritt på alla kommandon, och hoppade supersnyggt över stockarna med bra bjudning. Jag försökte filma samtidigt som jag longerade honom över stockarna men det blev bara pannkaka. Han behöver mitt fulla fokus, annars försöker han hitta på något eget. Några stillastående bilder fick jag till i alla fall!



Abbe - Envis som jag är tog jag fram den livsfarliga mattan igen. Idag longerade jag honom över den istället för att sitta på och förstöra. Den var precis lika livsfarlig idag, men efter att ha gett honom hur många chanser som helst att lugnt och fint bekanta sig med mattan så blev jag faktiskt lite sur och sa till på skarpen. Det är bara att gå över! Och döm av Abbes förvåning, det var det ju! När han väl hade tagit sig över så travade han över den gång på gång utan problem. När vi bytte varv var den dock livsfarlig igen, men när han väl fått krånglat sig över första gången i det varvet så gick resten av försöken bra där med. Han fick trava och skritta över den där förbaskade mattan tills han blev riktigt nochalant mot den och inte ens brydde sig när han sprätte upp grus på den. Massor av pluspoäng till Abbe! Sedan red jag ut på honom en sväng. Tyvärr resulterade det i minuspoäng... Haha, nej men. Trots att han kan vara hur cool som helst vissa dagar så kan han också vara ett litet nervvrak andra dagar. Idag var han ett nervvrak ute i skogen, jag förstod inte varför. Det var bara att hänga med när han skyggade stort och yvigt åt alla möjliga och omöjliga håll. Nu har jag väl landat, men precis efter ridturen var jag lite uppgiven precis som igår faktiskt. Jag orkar inte riktigt med den där "WWOOOOOAAAAWWW JAG ÄR EN HÄST!!! JAG ÄR ETT FLYKTDJUR!!! WWWEEEHOOOO!"-mentaliteten. Men Abbsi gör absolut inget dumt, han är bara vaken och har mycket energi och då blir det så ibland. Jag håller tummarna för att han är lite mer sansad imorgon för då ska vi iväg och hoppträna igen. Det låter som att det blir mycket hoppning för Abbe nu, men "hoppningen" är i princip bara bommar på marken, upp till 40 cm ungefär.

Mitt i uppgivenheten fick inte Abbe vara med på bild. 😉 Mina småkillar istället:

söndag 4 juni 2017

Vad är uppgiften egentligen?

Ok, först får jag berätta. Igår skulle jag hoppa med Abbe och det blev total katastrof. Jag var lite uppgiven faktist, jag tycker att vi har tränat så pass mycket ihop nu att det inte borde vara några större konstigheter, men ingenting fungerade igår. För det första pågick lerduveskytte långt bort. Det kan man ju tänka, att vilken häst som helst skulle bli nervös av. Men Abbe borde vara mer än van vid det här laget för det sker ungefär en gång i veckan och stället vi köpte honom ifrån låg precis utanför ett militärt skjutområde. Abbe hävdade dock att varje knall som hördes var skitläskig. Okej, det var bara att fortsätta. Se det som miljöträning. För det andra hade jag dagen till ära lagt ut en vit plastmatta på marken för att öva på att våga sig över något annat än helt vanliga bommar. Detta resulterade i att Abbe inte ens ville gå ned i paddocken. Han förvandlades till en drake som gång på gång försökte blåsa eld ur näsborrarna men tack och lov var elden slut. Ljudet i mitt öra och den enorma dansande drake som han blev, väldigt nära mina fötter, räckte dock för att min träningsmotivation skulle sänkas något. Väl uppe i sadeln kändes det bättre. När vi kom till momentet att kliva över mattan slog det dock tvärstopp och draken var tillbaka. Som tur var hade vi med oss ridsällskap som traskade över mattan utan konstigheter, så vi la oss i en trygg svans och hängde efter. Då gick det bra, Abbe lufsade över mattan flera gånger. Därav blev jag väldigt överraskad när han helt plötsligt, typ tionde gången vi skulle över mattan, hade glömt(?) att det hade gått bra nio gånger och nu var mattan livsfarlig IGEN!? Detta visade han mycket tydligt genom att slå på nödbromsen i stilen "bakhovarna framför framhovarna" och vända illa kvickt på klacken. Jag hängde med nöd och näppe kvar och beslöt mig för att ge mattan en paus och trava över lite bommar istället. Några tvärnitar bjöd Abbe på även framför bommarna och mitt träningssug sjönk ytterligare. Jag är färdig med såna hästar, svor jag inombords, jag vill ha trygga Kotte-hästar som bara traskar på framåt över allt konstigt man ställer fram. När vi hoppade av för att lägga upp bommarna till hinder passade jag på att visa Abbe mattan igen. Fortfarande livsfarlig. Det gick väl an att skynda sig över den när jag gick bredvid, men helst ville han meja ner mig på köpet. Upp i sadeln igen, styrde på de pyttelåga hindren... tvärnit. Kaninhopp. Helikopterhopp. Ååååh vad det är roligt att hoppa (ironi)! Vid det här laget hade jag lagt ned målet att ta oss över mattan och travade istället förbi den. Efter några rundor hoppade vi någorlunda samspelt och på slutet, när jag var lite jäkla arg så klämde jag Abbe över den där förbaskade mattan också, sedan var det bra för dagen.

Och nu får JAG berätta, Abbe alltså. Igår gick jag med hela flocken nere på det goda gräset när matte kom och skulle hämta mig och den lille skitungen. Jag vände faktiskt och gick neråt i hagen när jag såg att hon kom med grimmorna för vi hade vilopaus tillsammans i flocken och jag tyckte att det var dålig timing att komma där och störa. Men den lille skitungen, som låg och sov när matte kom, förstörde allt som vanligt och reste sig raskt så fort han uppfattade att hon var där. Travade sådär fjäskigt mot henne och jag fick ju ge mig då, skitungen kan inte få ensamrätt på alla pluspoäng. Det var faktiskt ganska mysigt att komma upp till det svala stallet. När jag stod i min box hörde jag dock hur de där knasiga gubbarna började skjuta nedanför vår hage och även om det inte brukar vara någon fara så kunde jag inte låta bli att oroa mig lite. Gammeltanten, den stora jätterädda hästen och farbror Cnas gick ju kvar där nere och jag vet hur den stora jätterädda hästen kan dra igång världens rykten om det där skjutandet, och skrämma upp alla andra. Så himla typiskt att jag inte kunde vara där nere och lugna dem. Efter en stund skulle jag bli borstad och jag hade svårt att stå stilla för jag ville bara ner till de andra igen. Jag fick höra att jag skulle skärpa mig och tyckte än en gång att hon hade dålig timing. Jag kan väl skärpa mig men just då var det faktiskt lite svårt. Hur som helst så skulle jag tydligen träna i paddocken. Grejen var att det låg en grej där som jag inte kände igen och jag tänkte göra matte uppmärksam på det men hon skrattade bara åt mig när jag tittade på grejen och vägrade gå ett steg till. Eftersom hon inte fattade så visade jag ännu tydligare genom att ta i allt vad jag hade och blåsa ut ur näsborrarna. Detta kunde faktiskt vara något farligt!! Men hon sa att det inte alls var farligt och att jag skulle följa med in i paddocken och kolla på grejen. Mycket tveksamt hängde jag efter, vad visste hon om farliga grejer egentligen? Jaha. Vi skulle tydligen titta på den här vita, platta grejen som låg i vägen. TITTA. Och TITTA. Ja, jag gjorde ju det. Tittade och tittade. Sedan skulle vi gå över den men det är faktiskt lite svårt att gå över något samtidigt som man ska titta på det. Flera gånger gick vi fram till den vita grejen för att TITTA. Suck, jag hade fattat uppgiften vid det här laget liksom, sluta tjata. Jag tittade ju. Till slut hoppade matte upp och red väl som vanligt ungefär. Men så började hon tjata om att gå fram och titta på den vita grejen igen! Jaja, jag tittade och tittade. Vi skulle gå över och jag gjorde allt vad jag kunde för att klara det samtidigt som jag skulle TITTA. När vi till slut skulle trava över eländet sa jag ifrån, det var faktiskt omöjligt att hålla full koll på den samtidigt som jag skulle susa över i trav! När vi sedan travade längsmed staketet fick jag syn på en nästan likadan grej som den vita! Den låg på andra sidan staketet och jag stannade raskt för att visa matte att det fanns en till som vi kunde titta på. Titta då, titta då! Den ligger ju där. Jag hade väldigt svårt att förstå denna människa på min rygg för hon verkade inte nöjd alls trots att jag tittade jättenoga vilket hon ju ville. För att visa framhovarna ännu mer såg jag till att titta nooooga på hindren också. Men än en gång, det går faktiskt inte att titta och ta sig över samtidigt. Då måste man istället stanna och titta. Men hon där på ryggen var inte alls nöjd. Helt plötsligt skulle inte titta längre utan bara ta mig över. Jaha, ja det var väldigt oklara besked här men jag kan väl ta mig över istället då! Herregud, vissa dagar fattar jag verkligen inte hur människor tänker. Jag tycker i alla fall att jag var världsbäst på att titta noggrannt på alla grejer.

Ja, vi får väl se om vi kan komma bättre överens om vad uppgiften är nästa gång. Jag ska försöka vara tydligare med att vi inte ens behöver titta på grejerna utan faktiskt bara ta oss framåt, över... Det var nog det jag försökte säga hela tiden men på något vis misslyckades jag med att få fram det till Abbe. När jag sedan red Kotten över samma matta och över bommarna (på marken) så var det noll frågetecken kring vad uppgiften var. Kotten och jag tänker nog lite mer lika, och han har definitivt bättre självförtroende än Abbe. Ser han något nytt, annorlunda, spännande - så reagerar han med att spetsa öronen och gå fram för att undersöka. Efter typ fem sekunders undersökning är saken inte särskilt intressant längre och då kan han gå över, under, igenom eller vad jag än ber honom om. Så himla skönt. Men Abbe utmanar mig och även om jag var uppgiven igår så ska jag ta nya tag idag.



söndag 28 maj 2017

Nivån under pay and jump

När andra åker på pay and jump för att träna inför tävling, så tar vi det ytterligare en nivå lägre och åker på träning inför att eventuellt våga oss ut på pay and jump någon gång i framtiden... Hindren var nedgrävda och tur var väl det, för Abbe körde sin vanliga stil med att tvärnita första gången han såg bommarna/hindret, för att sedan ta sig över duktigt. Men jag är fullständigt medveten om att jag hade kunnat tänka och rida mer framåt och fått över honom utan den där första tvärniten. Jag är för feg bara! Märkligt att man kan bli det på bommar som i princip ligger på marken, när man har studsat över 120-banor på en liten d-ponny för några år sedan. Eller mja... "några år" har väl närmare bestämt blivit 10 år. Och det märks!

Såhär ska vi fortsätta i alla fall. Skutta över hinder som vi lika gärna kan kliva över, om och om igen tills vi kan göra det i sömnen. Då höjer vi lite. Och då skuttar vi över den nya höjden tills vi är kräktrötta på den och vill höja igen.

Snällaste mamma fotade oss igen!


Hoppsitsen är ett minne blott. :( Jag har ju fortfarande inte skrivit om clinicen "ride with your mind" som jag var på, men det kommer... Här är i alla fall naveln framför mina skenben vilket är som att åka bil utan bälte ungefär! Förhoppningsvis kan jag fokusera mer på sitsen när jag vågar lita på att Abbe faktiskt hoppar.

tisdag 23 maj 2017

Hoppetiskutt

Idag blev det några skutt över stockarna på gärdet med Abbe. Först uppvärmning, och han var lite extra pigg med gräs under hovarna istället för grus! Men det var bra, jag passade på att använda energin till att nöta lite mer skänkelvikningar och dessutom rida öppnor vilket Abbe gjorde exemplariskt bra (kanske inte om man jämför med en dressyrhäst, men ni fattar). Jag travade omkring där och tänkte på hur det faktiskt inte kändes för fem öre att Abbe är en travhäst. Hans trav är en riktig ridhästtrav nu, i alla fall så länge han är avslappnad. Han avslöjar sig först när man kommer till galoppen - men jag blir alldeles till mig när jag tänker på att för ett år sedan så avslöjade han sig redan i traven, ja kanske till och med i skritten (till exempel att han utförde varje sväng som om han hade en vagn bakom sig). Och efter ett års arbete har han en riktig ridhästtrav. Tänk om han kan ha en riktig ridhästgalopp om ytterligare ett år? Eller det tar kanske längre tid. Om det ens går? Jag vet inte, jag har aldrig skolat om en travhäst innan.

Hur som helst. När jag styrde mot den första stocken hoppade Abbe snällt utan några krusiduller. Jag blev nästan lite förvånad, för han brukar alltid stanna första gången jag styr på något, för att sedan hoppa snällt vid försök nr. 2. Idag blev det tvärtom. När jag vände och tog stocken från andra hållet skuttade han till på något märkligt vis precis innan stocken, och kastade sig åt sidan halvvägs över den. Det kändes som rent bus och jag morrade lite på honom faktiskt, för visst kan man visa att man är glad men man får liksom inte lov att göra en massa extrakonster över hinder... Då kanske inte ryttaren sitter kvar? Men morrar man på Abbe så blir han lite stressad. Flera språng över stockarna blev därför lite som kast med litet ekipage, han ville bara skynda sig över. Efter ett tag slappnade han dock av igen och skuttade helt normalt. Duktig häst, som alltid.


Det blir mycket Abbe-uppdatering nu. Casey och Kotten gör också sitt, men det kanske inte är så spännande (fast nog så kul tycker jag förstås!). Igår jobbade jag Casey från marken och idag skrittade vi ut i tio minuter ungefär. Tittade på grannens föl, Casey älskar föl. Mys. Kotten red jag ut på igår, han fick gå bakom vårt ridsällskap vilket han inte riktigt gillar. Han vill gå först och han vill gå snabbt! Men han finner sig, med en del protester, i att hålla igen lite bakom en annan hästrumpa. Det måste man ju också lära sig. Idag fick han vila, det är väldigt bra att jag har flera hästar att sysselsätta mig med för annars hade jag nog ridit för mycket på Kotten - det är så kul! Men jag ska verkligen försöka ta det långsamt, långsamt. Han är så liten, och kommer (förgodejösseshoppningsvis) att växa länge. Men varje uppsittning på honom är så otroligt häftig!

💗

söndag 21 maj 2017

Abbe på träning

En liten Abbsibabbs fick finna sig i att åka iväg på en liten träning idag. Väldigt prestigelöst vilket passar oss känner jag, och så oerhört bra miljöträning då herrn blir lite hög i hatten när det händer något som inte riktigt hör till vardagen.

Miljöträningsmässigt så blev jag påmind om hur mycket vi faktiskt behöver träna på att bara lasta och åka iväg någonstans. Abbe var riktigt på tårna när jag lastade av honom och det var får, getter, hundar, blåsande balplast och annat läskigt runt omkring honom. Men ridmässigt är han en sådan klippa. Så fort jag kom upp i sadeln så var han helt cool och gjorde precis vad jag bad honom om. Okej, mamma som satt i ett hörn och höll i kameran var lite läskig, och första försöket på hindret resulterade i ett tvärstopp, men förutom sådana bevis på att han faktiskt är en levande varelse så gick han som en klocka. Vi travade över bommar på volt, tränade skänkelvikningar (vilket vi verkligen behöver slipa på...) och red en liten övning där vi vände in från mitten på långsidan, hoppade över ett kryss på medellinjen och skulle svänga varannan gång vänster, varannan höger vid mitten på nästa långsida. Ganska tight om plats alltså, speciellt om man är en travare som inte har hoppat eller galopperat så mycket. Men Abbe gjorde verkligen så gott han kunde och landade i galopp några gånger i alla fall. Även fast han var väldigt lugn att rida så tror jag nog att han var rätt så spänd inombords ändå, för han var inte riktigt så lyhörd för hjälperna som han är hemma. Just därför är det verkligen jättebra att åka någon annanstans och träna. Sammy var sådan, han blev helt introvert när han kom ut på tävling (träning gick bättre, han var väldigt känslig för min sinnesstämning och visste precis när det var tävling). Han ville inte äta, inte ens den smaskigaste moroten man sträckte fram. Och när jag kom upp i sadeln var han plötsligt skänkeldöv. Det är så viktigt att man märker av sånt där, det är lätt hänt annars att hästen räknas som helt lugn och oberörd - och att den då uppfattas som "olydig" eller "dum" när den inte lyssnar. Men i själva verket kan det vara total KAOS på insidan. Många människor är likadana, ju stökigare situationen känns, desto mer stänger kroppen av och man går in i sig själv. Utåt sett ser man helt oberörd ut.

Ett annat tecken på att Abbe har haft en spännande dag var att han verkligen höll på att somna när vi stod och pratade lite efter träningen. När jag skulle lasta honom ville han först inte, men inte på ett sätt som att han var rädd, orolig eller bångstyrig - utan bara att han var så trött att han inte orkade fokusera på vad jag bad honom om (trött psykiskt alltså, fysiskt verkar han vara i princip outtröttlig). Med andra ord, detta var en riktigt nyttig träning för oss! Nästa vecka blir det förmodligen iväg en sväng igen till ett annat ställe, där vi red jakt i höstas. Mycket ska man utsättas för när man är en liten ridtravare...

Snälla mamma knäppte lite bilder! 💜






Trött...