måndag 16 april 2018

På dressyrbanan igen

I somras gjorde Ripasso sin debut på tävlingsbanan och jag tävlade för första gången på länge. Vi hade varit i ridhuset flera gånger innan, till och med tagit fram dressyrstaketet och tränat på att våga gå förbi det. Lite läskigt var det i alla fall, men det gick så otroligt bra på vår första tävling att jag inte riktigt kunde förstå det. 68% och en tredjeplacering!



Efter den fantastiska debuten startade vi en klass till samma dag, som gick helt okej men då var han trött i huvudet. På nästa tävling startade jag därför bara en klass, och det gick också riktigt bra - dock blev det fel galopp och i någon slags besvikelse över det lyckades jag irra bort mig i programmet till och med. I övrigt hade vi 7:or och 8:or den dagen.

Jag var därför riktigt pepp inför vårens första tävling som gick av stapeln för ett par veckor sedan. Fast precis innan tävlingen var jag kanske inte lika pepp som när jag anmälde mig... Isen låg envist kvar ovanligt länge och det var svårt att träna ordentligt hemma, och även uteslutet att åka till ridhus och träna på grund och blankis på grusvägarna. Jag fick ta årets första tävling som en del av igångsättningen bara, för i särskilt god form var varken jag eller Passo. Men förutom att vi inte var i så bra form så blev herrn också rejält upprörd över domarbordet och vägrade att gå i närheten av den kortsidan. Kortfattat gick det ganska uselt, men det var nog bra träning i alla fall. Han fick komma in och öva på att kika på domarbordet en gång till för det var lagtävling och vårt lag var helt grymt (efter att mitt och Passos resultat räknats bort), så det blev faktiskt en blågul rosett i alla fall.



Nu var tanken att vi skulle tävla igen om två veckor, men jag avanmälde oss idag. Vi har så mycket grundjobb kvar innan han är i god form igen, och är dessutom mitt emellan två equitereaputbehandlingar som han helst endast skulle skrittas / jobbas lång och låg mellan. Å ena sidan vill jag åka på tävlingen i alla fall, för det är bara en LC så det gör egentligen inget att han inte är i form och han behöver verkligen miljöträningen, men å andra sidan kändes det dyrt och långt att åka bara för miljöträning.

Så nu får vi arbeta ordentligt med grunden, och går det bra så blir nästa tävling på hemmaklubben i slutet av maj istället. Jag vågar väl knappt planera för då kommer någon skada eller sjukdom och knackar på dörren, men om jag får drömma lite oskyldigt så vore det himla kul att kunna tävla lite i sommar då jag är ledig.

lördag 14 april 2018

Epilepsin

Man får inte ut någonting av att känna sig bitter. Inte ett smack. Och man har nog inte ens rätt att känna sig bitter, när man bor i Sverige med tak över huvudet och mat i kylskåpet, arbetar, är frisk, har familj och vänner. Jag fattar. Men om jag för en stund får lov att krypa in i lyxproblemens bubbla, in i min egen hästbubbla, så känner jag mig... ja, kanske inte bitter, men väldigt ledsen och oförstående.

Bland de värsta fallen av artros på höft- och SI-leder som klinikens expert hade sett, och han har sett mycket. Det var min älskade Sams öde det. Fanns inget alls att göra, avlivades på plats. Ovanligt att inte ens kunna prova en behandling. Fanns inget som jag hade gjort fel heller, inget jag borde ha gjort... Orsakat av ett fall i hagen som föl.

Cancer. Jätteovanligt hos häst, speciellt när de inte är skimlar. Kaboom var brun och blev full med cancer. Inget att göra.

Epilepsi. Kan inte ens hästar få, säger vissa som inte vet vad de skriver om på något jäkla hästforum. Men jo, de kan få det. Casey har det. Men gissa vad - det är extremt ovanligt. Och det finns inget att göra.

Ovanligt, oturligt, inget att göra något åt... Detta verkar förfölja mig i min lyxiga hästbubbla. Vi har fått många fina år ihop med våra fina hästar, det är jag fullt medveten om. Och någon gång måste det ta slut, det är jag också fullt medveten om. Men jag kan inte för mitt liv förstå varför det inte bara kan vara nog med sorgligheter på ett tag och varför Casey, som har kämpat sig igenom både det ena och det andra, inte bara kan få lov att åldras i lugn och ro och bli en gammal ponny?

Casey är en riktigt pigg och glad 21-åring. Han tycker att livet är på topp. Myser nöjt omkring på lösdriften tillsammans med sin lilla flock. Leker med sin lillebror Kotten. Ställer sig en liten bit in i ligghallen där vinden inte kommer åt men där han fortfarande kan bada i vårsolen, sluter ögonen och njuter. Skojar med oss människor, hittar alltid på något litet bus. Vältrar sig i mys, rykt, pyssel. Förvandlas till en 10-åring när matte kommer upp på ryggen, då ska det springas, busas, låtsas bli rädd för saker. Stegra sig när han inte får lov att galoppera iväg hur som helst. Sträcka ut och grymta nöjt i varje steg när han raskt skrittar hemåt.

Han är SÅ värd det livet. Han har tagit mig över många hoppbanor, han har ställt upp på alla möjliga upptåg, han har råkat ut för långdragna hältor som efter, tid, kärlek, tid och mera tid har blivit bra. Nu borde det bara vara en rosenskimrande ålderdom framför honom.

Så får han epilepsi. Som hästar i princip inte får. Extremt ovanligt.

Jag greppar det inte, jag vill inte acceptera det. Om jag inte har rätt att säga att det är orättvist mot mig som matte, som ju lever ett så privilegierat liv på denna jord, så kan jag i alla fall hävda att det är riktigt jäkla orättvist mot Casey.

Vad som händer nu vet jag verkligen inte. Jag vet inte om två minuter av kramper med, vad det hittills har verkat som, 2-3 månaders mellanrum är tillräckligt för att döden ska vara ett bättre alternativ. Min magkänsla säger att det inte är det, med tanke på att han all annan tid har det så bra som jag beskrev ovan. Sedan kommer det någon hårding och säger att det är vansinne att ha kvar en häst med epilepsi. Vad väntar jag på, det kommer ju ändå bara att bli värre, och tänk om han skadar sig själv eller andra? Jag vet inte. Jag vet bara att den personen som säger så inte har varit med om att dess själsfrände på fyra ben har fått epilepsi och behövt ta ställning till vad som ska göras.


tisdag 9 januari 2018

Ups & downs

Hej, nu var det dags igen. Jag är förmodligen ensam kvar om att vara över 25 år och skriva i en hästblogg, och det är förmodligen inte särskilt många som är intresserade att läsa om en skogsmulleryttare som startar en LC någon gång ibland. Men det spelar ingen roll, för jag vill skriva. Eftersom jag oftast är ensam i stallet och inte ens arbetar med hästar längre så måste jag få tjöta häst någonstans, och det får bli här!

Sedan sist har det hunnit hända mycket på hästfronten, både bra och dåliga saker. Det blir nog enskilda lite längre inlägg om de olika sakerna, men här en sammanfattning:



Abbe är såld. Mamma kunde inte ha kvar honom och jag hade honom själv i några månader, envist bestämd om att det skulle fungera att äga tre hästar och rida en fjärde. Som tur är kom mitt realistiska jag ikapp innan höstterminen, och jag insåg att det verkligen inte skulle gå. Abbe var dessutom i behov av att få vara någons nummer ett, stjärnan som får allt mys och ordentligt med motion varje dag. Jag hann inte, och det känns fortfarande jättetråkigt men samtidigt så blev det väldigt bra. Han har hamnat hos en familj där han får vara just nummer ett. Det verkar som att han trivs väldigt bra och det är dessutom inte långt bort så det kommer vara smidigt att hälsa på.

Casey. Min älskade ponny. Snacka om ups and downs. Det såg så dystert ut med hans hälta och jag kunde bara drömma om att han skulle hålla till att skritta ut i skogen på igen. Efter flera månaders skrittpromenader och arbete vid hand satt jag upp och arbetade vidare från ryggen. Till slut bad han om att få trava, och gjorde det rent. Vi har skrittat, skrittat, skrittat, skrittat massor - och smygjoggat lite. Smygjogget blev till korta travsträckor. De blev längre. Till slut nosade vi på galoppen. Helt fräsch, och framförallt otroligt glad och busig ponny! Alltså min lycka. Den var obeskrivlig. Så pang bom, förra veckan, fick han ett epilepsianfall. Det var bland det mest panikartade och värsta jag har sett, min älskade vän... Vi har varit hos veterinär och just nu kan vi bara avvakta. Jag fattar inte riktigt än vad detta innebär men jag kommer att skriva mer om denna fruktansvärda upplevelse och vad som kan hända nu.

Kotten tuffar på. Inridningen går bra, han sköter sig jättefint. Busig, men fantastisk.

Ripasso har startat två dressyrtävlingar, med mig i sadeln. Det gick väldigt långt över förväntan med fina procent och till och med en placering i vår första start. Nu i vinter är det gymnastik och åter gymnastik som gäller. Det är en mer passande beskrivning av det vi gör än dressyr, i alla fall så som många tänker "dressyr" idag. Han har shivering och det krävs extra mycket tanke bakom träningen och att han verkligen bygger upp sin egen balans. Får vi vara friska och hela blir det fler tävlingar i vår.

torsdag 15 juni 2017

Ride with your mind

Nu är det TVÅ månader sedan jag var på clinic med Elaine Butler och tittade på "Ride with your mind"-träningar. Men. Jag ska försöka återge lite om den dagen nu ändå.

För det första, jag vet inte riktigt vad jag skriver om när jag skriver "Ride with your mind". Det är ett slags koncept eller en träningsfilosofi som jag inte är inläst på alls. Jag har bara varit på en clinic under en dag och återger min upplevelse av det. Utifrån det skulle jag vilja förklara Ride with your mind som helt vanlig god ridning. Så som den borde vara i alla fall. Att sätta namn och göra speciella koncept av vanligt sunt förnuft får det egentligen att klia lite i mig, men å andra sidan kanske det behövs idag när "god ridning" och "sunt förnuft" av väldigt många förväxlas med hård ridning, en ryttare i total bakvikt och all balans i ett par tyglar som sågar i hästens mun varje steg, flaxande skänklar och en häst som knäpper av med nosen mot bringan, ryggen sänkt och bakben och framben som knappt ser ut att sitta på samma häst. Det blir ju inte lättare av att ett sådant ekipage kan gå och vinna en dressyrtävling heller.

Som jag förstår det handlar Ride with your mind om vår så otroligt viktiga sits. Att kunna koppla ihop tanken med kroppen så att vi kan sitta så som vi vill och behöver i sadeln för att hästen ska kunna arbeta på ett ultimat sätt. Clinicen började med att alla deltagande ekipage red varsitt pass på morgonen/förmiddagen. Under det passet identifierades ryttarnas sitsproblem varpå detta filmades. Under samma pass fick ryttarna instruktioner om hur de skulle tänka för att rätta till sitt sitsproblem. Till exempel pratades det mycket om att kroppen var som en säck fylld med sand, och att man kanske hade lite för mycket sand på ett ställe och helt tomt med sand på ett annat ställe. Då fick ryttaren tänka sig att hen fördelade sanden lite bättre och det hjälpte jättemycket för att räta upp/slappna av/sitta till eller vad det nu handlade om. Ett annat exempel var att man ska tänka att man sitter på en pilatesboll som man lyfter upp mot taket med sina ben. Att man t.ex. "plockar upp bollen" mellan benen innan en galoppfattning och sedan "släpper bollen" när man bryter av till trav. Instruktionerna var alltså mer gestaltande och begripliga än de vanliga "Sträck på dig! Slappna av i skänklarna! Ner med hälarna!". När ryttaren hade fått kläm på detta filmades ekipaget igen.

Efter lunch var det dags för fyra(!) timmars teori. Då tittade vi på varje ryttares filmer. Först klippen innan ryttaren hade fått sitt sitsfel "rättat". Elaine pausade ofta och förklarade vad problemet med sitsen var, sittandes på stolar eller pilatesbollar fick vi alla testa att inta en sådan sits och känna hur det kändes. Vi tittade även på hur hästen arbetade när ryttaren hade sådan sits. Därefter förklarade Elaine med sina gestaltande instruktioner igen hur vi skulle tänka för att rätta till sitsen. Alla provade, och sedan visades klippet där ryttaren gjorde detta under förmiddagspasset. Då såg vi också hur mycket bättre hästen arbetade när sitsen var bättre. Vi gick alltså igenom alla ryttares filmklipp och fick se många olika sitsproblem, jag kände igen mig i många av dem. Två ryttare hade hoppat så det blev även fokus på hoppsitsen vilket var jätteintressant. Snacka om högsta nivån av sitsnörderi, sitta där och titta, prova, känna och försöka förstå i fyra timmar! Allt var logiskt och det var väl egentligen inget nytt kring själva sitsen, MEN det var för mig nya gestaltande sätt att tänka för att få till det. En grej jag tog med mig särskilt mycket gällande hoppsitsen var "belly button behind shins" (ja, allt var på engelska förresten). Alltså ryttarens navel ska vara bakom, eller åtminstone i samma linje som ryttarens skenben. I praktiken blir det lättast att tänka bak med rumpan mot bakvalvet, och fram (eller egentligen stilla) med skenbenen. Jag har ett jättefel i min hoppsits, och det är att jag nästan alltid slänger fram överlivet och står på tå i stigbyglarna. Naveln hamnar långt framför mina skenben och det blir någon ful fällknivssits. Det går bra så länge allting går som planerat, men skulle hästen tvärnita eller något annat oväntat hända så sitter jag extremt löst med den sitsen fick jag förklarat för mig.



Ibland åker underskänklarna bak också... ser egentligen bättre ut än bilderna ovanför tycker jag, men tydligen så sitter jag ännu mer löst ju längre avståndet mellan min navel och mina skenben är.

Lite mer bak med rumpan och fram med skenbenen här så hade det kanske varit godkänt. 

Efter teorin var det dags för alla ekipage att rida sitt eftermiddags/kvällspass. Då fick de än en gång rida med sin sits "tillrättad", och jag som satt på läktaren såg jätteskillnad på ryttarnas sits, ridning och även hur hästen arbetade jämfört med förmiddagspassen! Jag blev väldigt inspirerad och sugen på att vara med vid nästa tillfälle (kanske inte blir förrän nästa år men). 

Samtidigt - nu ska man ju vara lite kritisk till allt. Fast att förbättra ryttarens sits är jag aldrig kritisk mot, det kan liksom inte vara dåligt. Och inget i denna träning uppfattade jag som dåligt, men däremot kanske inte det enda man kan leva efter. Och det är säkert inte tanken heller. När jag sitter och ska försöka få upp Abbe i galopp så finns det inte en chans att jag hinner med att tänka på sandsäckar och tennisbollar och olika djurläten. Jag går på 100% känsla för att få honom att galoppera. När man sitter på en spänd häst som ska lotsas runt på sin första pay and ride kanske man har nog att tänka på. Alltså, det var så ofantligt mycket information kring sitsen och ungefär tusen saker man skulle tänka på samtidigt, så jag kände att jag själv skulle nog helt och hållet glömma bort att rida. Jag tror att man får försöka dela upp all information från en sådan träning och befästa en sak i taget. Som nu när jag verkligen försöker fokusera på naveln bakom skenbenen. Det är liksom allt jag kan hinna med att tänka på när jag hoppar ett hinder. Resten av alla detaljer i hoppsitsen får jag ta i nästa steg, när detta steg sitter i ryggmärgen. Och först och främst ska jag tänka framåt för att överhuvudtaget få Abbe att våga hoppa. Så, om man har höga ambitioner och lätt sätter höga krav på sig själv så tror jag att man kan bli lite smått knäckt av alla sitsdetaljer man ska slipa på. Många ryttare på clinicen var lite uppgivna efter det första passet. Det kändes som att de inte kunde rida, sa de. Sedan är ju det ett viktigt steg i utvecklingen, att man inser att ojdå, jag kunde visst inte det här. Men när jag gör si och så istället så fungerar det. Det känns jättesvårt i början när man ska ändra på något så invant som sitsen. Jag känner kanske att jag bara hade blivit förtvivlad om jag hade åkt på en sådan träning med Abbe i dagsläget, men med en mer utbildad häst där man kan lägga lite mer fokus på just sitsen så är jag övertygad om att denna träning är GULD. 

onsdag 14 juni 2017

Mycket galopputbildning nu

Galopputbildning låter ju seriöst. Det är inte mer avancerat än att jag filar på Abbes galoppfattningar samt lär Kotten att fatta galopp med mig på ryggen. Är det likt? kan man undra. Att lära en åttaårig travare och att lära en treårig irish cob att fatta galopp under ryttare alltså. Ja och nej. Det finns givetvis likheter men också olikheter.

Abbe började jag egentligen lära för ungefär ett år sedan, men det är först nu jag tycker att man kan kalla det galoppfattning. Innan har det mest handlat om att peppa honom och få honom att förstå att det är fullt tillåtet och önskvärt att han galopperar. För att fatta galopp på Abbe i dagsläget behöver han ha en ganska samlad trav innan, man får tänka "uppåt" snarare än framåt och det underlättar om man taggar till honom lite så att han bli lite småbusig, haha! Vänstergaloppen fattar han jättefint nu. Högergaloppen är kämpig, där väljer han fortfarande nio av tio gånger att slänga ut bakbenen brett isär och lååångt bakom sig och vräka sig fram i trav, trots att jag har försökt att samla och samla i fattningen. Jag tror att han vet vad jag menar, men det är jobbigt och tar emot lite. När Abbe väl har kommit upp i galopp så hjälper jag honom med takten i varje språng. Utan att sitta och nöta med hjälperna försöker jag tänka en ny galoppfattning i varje språng, och verkligen höra tretakten i mitt huvud och i min kropp hela tiden. Sedan gäller det att bryta av till trav medan galoppen fortfarande har den takt och rytm jag önskar, och det handlar om väldigt korta sträckor. Vi kanske galopperar ett halvt varv på en stor volt, en långsida på ridbanan eller uppför en ganska kort backe. Innan det är dags för ny fattning är det viktigt att Abbe har sansat sig och inte är stressad, vilket han innan har blivit efter varje galopp. Det verkar dock som att det börjar släppa nu.


Kotten började jag egentligen också lära för längesedan, och då från marken. Vi har ett kommando för galopp när jag står på marken som han kan och lyssnar på varje gång. Nu när jag ska börja galoppera uppsuttet på honom så är det inte riktigt så lätt att jag bara kan använda kommandot för galopp - men det är helt klart till mycket stor hjälp. Kotten kan inte, eller framförallt bör inte, samla sig något alls i traven än så när jag ska fatta galopp på honom tänker jag bara framåt. Upp i en lite friskare trav, höja energinivån, och sedan lägga på galoppfattning (jag lägger mer vikt på ytter sittben och tänker att jag lämnar plats till insidan) i ett hörn, över en bom eller bakom en annan häst på uteritt. Samtidigt som jag använder röstkommandot som vi har för galopp med mig på marken förstås. Hittills har det gått väldigt bra, igår när vi övade lite i paddocken var första gången jag fick be honom ganska många gånger innan det resulterade i galopp. Eftersom röstkommandot sitter väldigt bra så tror jag att Kotten, precis som Abbe, vet vad jag menar - men när Kotten inte fattar galopp direkt handlar det nog mycket om att han är fundersam på balansen. Han kan fortfarande vara lite "trög" och ändra sig flera gånger innan han bestämt sig för hur han måste stå på de tre hovar han har kvar när man ska lyfta en hov för att kratsa. Då är det inte konstigt om han behöver fundera lite på hur han ska galoppera med ryttare på ryggen utan att tappa balansen. När han väl har kommit upp i galopp så är det betydligt lättare än med Abbe. Jag bara ställer mig upp och hänger med, galopperar gör han så runt och fint på egen hand. Men gällande sträckorna i galopp är det precis likadant som med Abbe - vi galopperar ytterst få språng innan jag bryter av till trav igen. Jag har sett många unghästar galoppera lite längre än vad de egentligen orkar och därmed börjat tycka att ridning är jobbigt, att de står emot skänkeln, att de blir motvilliga till arbete. Nu är det ju själva fattningen Kotten ska lära sig, att arbeta i galopp kommer senare.


Nu när jag skrev detta blev jag jättesugen på att filma när jag övar galoppfattning med Abbe och Kotten, för att få se om skillnaderna och likheterna syns lika tydligt som de känns. Det är ändå väldigt roligt att lära två så olika hästar samma sak! Och de är otroligt positiva och duktiga båda två. Den tredje förresten, Casey knas, var sötare än socker igår. Det är han väl alltid men alltså... jag red på Kotten och tog med Casey som handhäst i skogen. Om man kan göra så med en treåring kan väl diskuteras men det gick fint i alla fall. Sedan red vi ner i paddocken där jag släppte Casey lös medan Kotten och jag övade på galoppfattningar - och då travade Casey efter oss, varv efter varv. Sååå söt. Han visste att han var lös, jag hade tagit av honom grimman och han hade gått iväg och ätit lite gräs i kanterna direkt, men när vi började springa så ville han minsann vara med! Ljuvliga, ljuvliga pälsklingar.

lördag 10 juni 2017

Duktiga Abbe!

Så otroligt bra Abbe skötte sig på träningstävlingen idag! Han var helt lugn, kikade lite på hindren inne på banan men tog sig över alla. Ett stannade han faktiskt på, men jag tackade mig själv för att jag bara hade valt 30 cm så att vi ändå kunde skritta över direkt. Det känns mycket bättre än att vända ifrån hindret och rida mot det igen, när stoppet beror på att hästen tycker att det är läskigt alltså. Så 30 cm tog vi oss runt felfritt, med en ganska spänd och tittig känsla. Runda nummer två, 40 cm, var hur kul som helst - det tyckte Abbe också! Han bjöd fint på hindren och galopperade i vänster galopp så fort vi var i vänster varv. I höger varv travade han med lite galoppinslag fram... Jag vet inte hur många gånger jag har talat om för folk idag att han är en travare, hade ett halvblod eller liknande rört sig på det sättet så hade man kanske börjat fundera på om hästen såg halt ut. Alltså galopp fram och trav bak eller lite blandat hit och dit i varje steg - det kan lätt misstas för en hälta om man tror att hästen rör sig så hela tiden.

Hur som helst, vi lyckades visst rulla av en av de 40 cm höga bommarna (hur går det ens till?) så felfritt blev det inte, men så mycket bättre det gick än den första rundan ändå! Jätteroligt verkligen. Nu är jag taggad på att träna mer! En grej som på ett sätt var skönt men på ett annat sätt var ganska synd var att vi inte hade med några grindar, infångare, vattenmatta eller liknande. Bara vanliga bommar och hinderstöd. Men det kanske var bra den här allra första gången, så kommer både Abbe och jag vara superpositiva nästa gång och då kanske det är med någon liten grind eller annat som vi också måste lära oss att ta oss över. Det är ju sånt där jag verkligen vill kunna kliva över ifall han stoppar, men å andra sidan finns det väl inte någon grind i världen som bara är 30 cm så jag får skärpa mig helt enkelt. Nästa hopptillfälle får bli löshoppning tror jag, så ska jag dra fram en massa tittiga saker som Abbe får lov att ta sig över i lugn och ro utan att jag ska sitta där och störa.




Haha, lille Abbe... Läskigt, men okej då!

 Hahahaaa! Sån skön stil!


Just det, bakbenen ska med också...


fredag 9 juni 2017

Hoppträning + betslingsfunderingar

I tisdags var vi iväg på hoppträning igen, Abbe och jag. Eller hoppning och hoppning... men ja. För oss är det det. Jag var inte supermotiverad med tanke på hur virrig Abbe hade varit dagarna innan. Tack och lov var han dock sitt bästa jag på träningen och imponderade verkligen på mig! Först i uppvärmningen, då han faktiskt galopperade bättre än någonsin. I vänstergaloppen kunde det vissa stunder kännas som en helt vanlig "ridhästgalopp". Högergaloppen är inte där än, men den var också bättre än någonsin innan.

Sedan hoppningen. Jag fegade lite precis i början eftersom han ett par dagar innan hade tvärnitat och kastat sig åt sidan på minsta lilla bom hemma i paddocken. Men han hoppade trots att jag fegade, dock hamnade jag lite efter och det blev inget bra flyt liksom. Min tränare beskrev ungefär hur livrädd jag såg ut och då tog jag mig i kragen och skärpte till mig. Det är bara att sudda ut alla tankar och minnen om att det kan slå tvärnit - och enbart se en inre bild av ett ekipage i full fart över hinder utan minsta tvekan. Då gick det som på räls. Visst, det blev en del skutt med total bensallad men det spelar ju ingen roll så länge han hoppar över på något sätt. Att ryttarens tankar spelar så stor roll, det är nästan läskigt. Jag fegar ur ibland vid hoppning men jag vet att jag "bara" behöver lura hjärnan att jag är totalt orädd och flyger fram över hindren för att det ska gå bra. Då brukar jag föreställa mig en bild av ett fälttävlansekipage som med helt perfekt flyt klipper hinder efter hinder i ett ganska högt tempo. I verkligheten blir det då ett lagom tempo över pyttesmå rivbara kryss... Målet uppnått med andra ord.




Typiskt lyxproblem: träns/betsling. Vad passar Abbe bäst? Alltså inte utseendemässigt utan vad han trivs med bäst, vad som fungerar bäst för vår kommunikation. Sist hoppträning hade jag bett utan nosgrimma då Abbe är väldigt känslig i munnen och när han blir lite stressad, vilket är lätt hänt när man åker ut på ett nytt ställe, så väljer han att greja en hel del med bettet i munnen. Det tycker jag att han kan få lov att göra när vi bara är iväg på en liten hoppträning ihop med ett annat ekipage, jag tror att det är en viktig del i att han verkligen ska lita på och acceptera bettet. Många hade ju direkt reagerat med att sätta dit en nosgrimma för att få bättre fokus från hästens sida och därmed en bättre kommunikation. Och det kanske är det bästa, jag vet inte riktigt. Det är ungefär så jag tänker när det är hubertusjakt och vi ska fara fram i full fart i ett sällskap på 40 ekipage, eller om jag rider ut på en helt grön liten Kotte som jag verkligen måste kunna bromsa, eller typ... när jag tävlar dressyr (tävlade, det var så längesedan nu) för då måste man ju ha nosgrimma enligt TR, eller när jag rider en häst som redan är helt tillfreds med bettet och det egentligen gör varken från eller till att ha på en löst spänd nosgrimma eller ej... om jag kanske av utseendemässiga skäl skulle föredra nosgrimman den gången eller bara inte orkar ta av den från tränset som jag hade tänkt använda den dagen.


Ja, nosgrimmans vara eller icke vara kan jag tydligen sväva iväg hur mycket som helst om, men hur som helst så var jag inte helt nöjd med att hoppa honom på bett då det ibland blir lite knasiga kaninskutt, han hoppar av tidigt, han hoppar av sent... Som vilken unghäst som helst. Och JAG, som inte har hoppat ordentligt på länge, är så jäkla ringrostig att jag inte är sådär superföljsam som jag tycker att man behöver vara om sprången blir lite si och så i början. Vilket leder till att jag är jätterädd att jag ska bli hängandes i Abbes känsliga mun ifall jag är lite efter i sprången. Eftersom Abbe är mycket tillfreds på bettlöst och lyssnar bättre på det än på bett, så provade jag i tisdags att hoppa med hackamore. Jag är dock inte nöjd med det heller. Egentligen rider jag honom inte så mycket på hack eftersom det är onödigt skarpt. Ett sladdrigt sidepull brukar vara standardhuvudlaget hemma, men där fick jag dra gränsen för vad jag åker ut på hoppträning med. Inte sidepull i sig alltså men just det sidepullet jag äger - för det sitter i ärlighetens namn inte stabilt alls på hästens huvud. Det är perfekt att lulla runt med i skogen eller hemma i paddocken på halvlånga tyglar, men att rida med korta tyglar och stöd mot ett hinder skulle resultera i att detta sidepull rörde sig hit och dit. Så, därav hacket. Det var bättre än med bett, jag kunde ha ett jämt, lätt stöd hela tiden på ett sätt som inte fungerar med bett än - vilket jag tror bidrog till den bra galoppen faktiskt. Men jag tycker att hacket är onödigt skarpt och framförallt upptäckte jag först på bilderna att inte det heller sitter bra! Det sitter för långt ned, det är för löst spänt och sidostyckena glider mot ögonen. Jag som provade och testade länge när jag satte det på huvudlaget, men det blev visst inte bra ändå.



Definitionen av bensallad...


Nu har jag gjort två extra hål (så mycket som det gick) på sidostyckena och höjt hacket, spänt åt remmen under så att vinkeln blir max 45 grader och klippt av de irriterande sidostyckena till nosgrimman. När hacket sitter högre upp och skänklarna i korrekt vinkel så kommer förhoppningsvis inte sidostyckena att röra sig mot ögonen heller, men jag ska testa ikväll så får jag se. Annars är ett stabilt och välsittande sidepull, alternativt ett hackamoreträns med en lägre käkrem samt betydligt kortare hackamoreskänklar högst upp på min "relativt onödiga hästprylar"-önskelista. Jag väntar och hoppas på att Taur ska ha lite rea frampå, för de har så fina bettlösa huvudlag. Kottis vill också ha ett fint bettlöst alternativ, och det som är så bra med det är att han och Abbe kan dela. Casey räcker dock ut tungan åt bettlöst. Mer om det en annan gång...

Ja just det, jag höll på att glömma skriva - imorgon ska Abbe och jag iväg på vår första pay and jump! Vi ska drämma till med de imponerande höjderna 30 och 40 cm, spännande!

måndag 5 juni 2017

Dagens hästar

Casey - Hoppade jag upp barbacka i grimma på för att rida bort till vår hovslagare. Det var första gången Casey var i smedjan och misstänksam som han är stod han och spände sig till tusen lääänge innan han till slut insåg att det nog inte var någon fara. Fortfarande inte helt tillfreds efter skoningen när jag tog kortet dock (ignorera den knasiga kameravinkeln, jag kan lova att hovarna ser ut enligt bokens alla regler i verkligheten). Mer tillfreds efteråt när vi skrittade en runda i skogen!



Kotten - Longerades över stockarna på gärdet. Han var som ett vilddjur när jag skrittade fram honom, och när jag började longera KUNDE han verkligen inte låta bli att springa av sig lite innan han kunde lyssna. "Piiiiiiiiiiip!" lät han och galopperade både rätt och fel galopp hur stadigt som helst på volten. Sedan trodde jag att han var redo för att jobba, men då kom han på att han fortfarande hade lite för mycket energi kvar, la en rejäl bockbrall och lät "piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip!" igen. Åh vad söt han är. Och vacker! Vilket lyxproblem att ha svårt att slita blicken från sin egna häst. Duktig är han också. Så otroligt duktig. Efter att ha busat av sig lyssnade han helt felfritt på alla kommandon, och hoppade supersnyggt över stockarna med bra bjudning. Jag försökte filma samtidigt som jag longerade honom över stockarna men det blev bara pannkaka. Han behöver mitt fulla fokus, annars försöker han hitta på något eget. Några stillastående bilder fick jag till i alla fall!



Abbe - Envis som jag är tog jag fram den livsfarliga mattan igen. Idag longerade jag honom över den istället för att sitta på och förstöra. Den var precis lika livsfarlig idag, men efter att ha gett honom hur många chanser som helst att lugnt och fint bekanta sig med mattan så blev jag faktiskt lite sur och sa till på skarpen. Det är bara att gå över! Och döm av Abbes förvåning, det var det ju! När han väl hade tagit sig över så travade han över den gång på gång utan problem. När vi bytte varv var den dock livsfarlig igen, men när han väl fått krånglat sig över första gången i det varvet så gick resten av försöken bra där med. Han fick trava och skritta över den där förbaskade mattan tills han blev riktigt nochalant mot den och inte ens brydde sig när han sprätte upp grus på den. Massor av pluspoäng till Abbe! Sedan red jag ut på honom en sväng. Trots att han kan vara hur cool som helst vissa dagar så kan han också vara ett litet nervvrak andra dagar. Idag var han ett nervvrak ute i skogen, jag förstod inte varför. Det var bara att hänga med när han skyggade stort och yvigt åt alla möjliga och omöjliga håll. Men Abbsi gör absolut inget dumt, han är bara vaken och har mycket energi och då blir det så ibland. Jag håller tummarna för att han är lite mer sansad imorgon för då ska vi iväg och hoppträna igen. Det låter som att det blir mycket hoppning för Abbe nu, men "hoppningen" är i princip bara bommar på marken, upp till 40 cm ungefär.

söndag 28 maj 2017

Nivån under pay and jump

När andra åker på pay and jump för att träna inför tävling, så tar vi det ytterligare en nivå lägre och åker på träning inför att eventuellt våga oss ut på pay and jump någon gång i framtiden... Hindren var nedgrävda och tur var väl det, för Abbe körde sin vanliga stil med att tvärnita första gången han såg bommarna/hindret, för att sedan ta sig över duktigt. Men jag är fullständigt medveten om att jag hade kunnat tänka och rida mer framåt och fått över honom utan den där första tvärniten. Jag är för feg bara! Märkligt att man kan bli det på bommar som i princip ligger på marken, när man har studsat över 120-banor på en liten d-ponny för några år sedan. Eller mja... "några år" har väl närmare bestämt blivit 10 år. Och det märks!

Såhär ska vi fortsätta i alla fall. Skutta över hinder som vi lika gärna kan kliva över, om och om igen tills vi kan göra det i sömnen. Då höjer vi lite. Och då skuttar vi över den nya höjden tills vi är kräktrötta på den och vill höja igen.

Snällaste mamma fotade oss igen!


Hoppsitsen är ett minne blott. :( Jag har ju fortfarande inte skrivit om clinicen "ride with your mind" som jag var på, men det kommer... Här är i alla fall naveln framför mina skenben vilket är som att åka bil utan bälte ungefär! Förhoppningsvis kan jag fokusera mer på sitsen när jag vågar lita på att Abbe faktiskt hoppar.

tisdag 23 maj 2017

Hoppetiskutt

Idag blev det några skutt över stockarna på gärdet med Abbe. Först uppvärmning, och han var lite extra pigg med gräs under hovarna istället för grus! Men det var bra, jag passade på att använda energin till att nöta lite mer skänkelvikningar och dessutom rida öppnor vilket Abbe gjorde exemplariskt bra (kanske inte om man jämför med en dressyrhäst, men ni fattar). Jag travade omkring där och tänkte på hur det faktiskt inte kändes för fem öre att Abbe är en travhäst. Hans trav är en riktig ridhästtrav nu, i alla fall så länge han är avslappnad. Han avslöjar sig först när man kommer till galoppen - men jag blir alldeles till mig när jag tänker på att för ett år sedan så avslöjade han sig redan i traven, ja kanske till och med i skritten (till exempel att han utförde varje sväng som om han hade en vagn bakom sig). Och efter ett års arbete har han en riktig ridhästtrav. Tänk om han kan ha en riktig ridhästgalopp om ytterligare ett år? Eller det tar kanske längre tid. Om det ens går? Jag vet inte, jag har aldrig skolat om en travhäst innan.

Hur som helst. När jag styrde mot den första stocken hoppade Abbe snällt utan några krusiduller. Jag blev nästan lite förvånad, för han brukar alltid stanna första gången jag styr på något, för att sedan hoppa snällt vid försök nr. 2. Idag blev det tvärtom. När jag vände och tog stocken från andra hållet skuttade han till på något märkligt vis precis innan stocken, och kastade sig åt sidan halvvägs över den. Det kändes som rent bus och jag morrade lite på honom faktiskt, för visst kan man visa att man är glad men man får liksom inte lov att göra en massa extrakonster över hinder... Då kanske inte ryttaren sitter kvar? Men morrar man på Abbe så blir han lite stressad. Flera språng över stockarna blev därför lite som kast med litet ekipage, han ville bara skynda sig över. Efter ett tag slappnade han dock av igen och skuttade helt normalt. Duktig häst, som alltid.


Det blir mycket Abbe-uppdatering nu. Casey och Kotten gör också sitt, men det kanske inte är så spännande (fast nog så kul tycker jag förstås!). Igår jobbade jag Casey från marken och idag skrittade vi ut i tio minuter ungefär. Tittade på grannens föl, Casey älskar föl. Mys. Kotten red jag ut på igår, han fick gå bakom vårt ridsällskap vilket han inte riktigt gillar. Han vill gå först och han vill gå snabbt! Men han finner sig, med en del protester, i att hålla igen lite bakom en annan hästrumpa. Det måste man ju också lära sig. Idag fick han vila, det är väldigt bra att jag har flera hästar att sysselsätta mig med för annars hade jag nog ridit för mycket på Kotten - det är så kul! Men jag ska verkligen försöka ta det långsamt, långsamt. Han är så liten, och kommer (förgodejösseshoppningsvis) att växa länge. Men varje uppsittning på honom är så otroligt häftig!

💗